Jo, det stämmer, på biblioteket jobbar vi med läsning, vi pratar böcker med pensionärer, vi pratar böcker med barn och unga. Det är trivsamt och uppskattat.

Men låt inte det gemytliga skenet bedra. Bibliotekarieyrket är ingen lyxprofession för bokslukare som får ägna hela dagarna åt att i godan ro kultivera sin hobby.

I går kväll, efter stängning vid sju på Sture bibliotek, fick jag äntligen ro att förbereda en presentation för en PRO-förening, vilket jag orkade fram till kanske halv nio, parallellt med lite boksurfande som jag egentligen inte borde ha prioriterat just då. I morse var jag på möte på Östermalms bibliotek, varefter jag skyndade till Slussens bibliotek och så snabbt jag kunde tog hand om öppningsrutinerna. Sedan rusade jag runt och samlade ihop några böcker att ta med till PRO-mötet, halvt förberett och halvt spontant, skrev ut den på tok för korta presentation jag fick ihop i går och ringde med hög puls till Östermalms bibliotek och frågade var min inhoppare kunde ha tagit vägen. Hon dök inte upp då jag trodde att hon skulle göra det – ett missförstånd kring klockslagen, konstaterade vi senare – så jag fick lämna min disk tom och be museikollegan i granndisken att ringa mig om något akut ärende skulle uppstå, för nu var jag tvungen att äta om det skulle bli någon lunch i dag. Låtsades att jag inte såg de två mammorna som stod och velade vid menyn i museets café och gick fram och beställde före dem, läste igenom min text i väntan på potatisbullarna, åt och gick tillbaka till biblioteket, där bibliotekskollegan dykt upp. Mot Borgmästargatan och Sofia församlingshem längs halkiga gator och med tung tygpåse med böcker. Jag var i alla fall i tid och slog mig ner vid ett bord längst bak tills det blev min tur att gå fram och prata.

Av den avsatta halvtimmen pratade jag nog max en kvart, drog den efterfrågade presentationen av Slussens bibliotek och kompletterade med några boktips. Pensionärerna fick lite extra tidigt kaffe och jag fick en alldeles för fin tulpanbukett som tack för min lilla instats.

Tillbaka samma väg för avlösning av kollegan, som skulle direkt tillbaka till Östermalmsbibblan för att hålla i dagens bokfika för ungdomar.

Efter att jag hjälpt några besökare och besvarat några mail hade det redan blivit stängningsdags, varpå jag äntligen skulle få tid att ta itu med en affisch till Sturebibblans vårprogram, men informationsdiskens dator, som är manipulerad av ett ondskefullt geni, började strejka så snart jag hittat rätt dokument. Jag skulle aldrig hinna starta om datorn (det tar tio minuter), göra klart affischen och hinna ut innan Stadsmuseet larmas för att sedan ta mig vidare till Sture bibliotek och affischera. Så jag gick hem. Har ju trots allt 200 sidor att läsa inför läsecirkeln i övermorgon, och hela morgondagen är fylld av … väldigt mycket annat.

Inför i dag, Finlands självständighetsdag, hade det skickats ut skyltningspaket till alla bibliotek inom Stockholms stadsbibliotek, bland annat med affischer där det stod att vi på sista tiden satsat extra på att köpa in litteratur på finska. På lilla Sture bibliotek har vi bara litteratur på svenska och engelska och vi fick inte ihop affischernas budskap med den skyltning vi skulle kunna åstadkomma. Så vi gjorde på vårt eget sätt, la fram böcker på svenska som översatts från finska eller hade annan finsk anknytning, använde den medföljande vepan som bordlöpare, satte upp de små och de större flaggorna, ställde fram det svensk-finska Memory-spelet som också ingick i skyltningspaketet och grattade Finland på självständighetsdagen med en egen liten skylt.

Jag och kollegan Salomon skrattade hjärtligt åt vidundret vi skapat av den flaggprydda lampan och såg över huvud taget rätt mycket humor i den extravaganta skyltningen med anledning av just den här bemärkelsedagen, särskilt som vi hade mycket få relevanta böcker att lyfta fram. Nog för att vi tar diverse tillfällen i akt för att skylta med litteratur med en eller annan gemensam nämnare, men inte klär vi ett helt bord i rött och vitt när Danmark har nationaldag, och så vidare, och så vidare.

Men det är inte på något sätt fel att marknadsföra finsk litteratur och dessutom är det ganska kul att tokskylta på oväntade teman.