Vilken skattkammare som just öppnat sig! På Stadsmuseet finns förutom forskarsalen Faktarummet också ett synnerligen välsorterat specialbibliotek ett par trappor upp som inte är öppet för allmänheten att botanisera i, men man kan beställa ner böckerna till Faktarummet och läsa dem där.
Men nu är jag museipersonal. Jag får botanisera bland böckerna. Och låna. Med ett charmigt lappsystem registrerar man sitt lån och markerar i hyllan varifrån man plockat ut boken.
Detta är lycka.
Tur att man har vernissagevana. Att arrangera på Sture bibliotek, alltså. Strax efter att vi öppnat kom den konstnär vars bilder skulle sättas upp i dag, vilket vi missat totalt. Den föregående utställningen satt fortfarande uppe, så det var bara att plocka ner den och kila in i arbetsrummet och ta fram salta pinnar, chokladtryffel och äppelcider ur gömmorna, och fixa kaffe och te, eftersom konstnären hade tagit med sig hembakta bullar. Någon affisch hade vi förstås inte gjort, så jag halade fram mobilen, tog ett par bilder, använde appen InstaQuote och la ut resultatet på Facebook.
Nu är lokalen möblerad för fika och musikframträdande. De första vernissagebesökarna har kommit. Snart kommer trubaduren. Jag har gått en trappa ner och sitter och äter en lunchmacka på Espresso House.
Helt vanliga arbetsuppgifter en lördag, bara utförda med lite ovanligt stor brådska.
Min kollega några skrivbord bort utropar stolt att hon äntligen börjar komma någonvart med uppgiften att spåra en malmgård på Söder.
Själv fördjupar jag mig i Magnus Ladulås.
Fredagskväll på Stadsmuseet.
Det här kan ha varit den lugnaste dagen sedan Slussens bibliotek öppnade för tre och en halv månad sedan. I synnerhet kvällen. Trevligt nog jobbade jag med Anna, som jag hade ganska mycket med att göra under åren runt 00-talets mitt, då vi båda jobbade med att bygga upp Stockholmskällan och dessutom ingick i en bokcirkel bestående av fyra Stockholmskällemedarbetare och en av dessas kusin. Nu har hon blivit en i raden av personer på Stadsmuseet som jag återknyter kontakten med i och med Slussens biblioteks tillblivelse i deras hus.
Eftersom vi knappt hade några besökare satt vi och pratade, viskande då det faktiskt satt någon där och studerade och högt när det slutligen var helt tomt, om allt från Indien till Englands och Sveriges kungahus. Roligast var Annas beskrivning av pepparkakshuset hon gjort i år, tema krubba i dagens Betlehem. ”Där finns bilar, en kamel och Smarties som ska föreställa smaklösa kulörta lampor. Och min man ska göra ett Jesusbarn av en mandel.”
Jag har sagt det förr och kommer att säga det igen: Det är kul att jobba på museum. Just nu sitter jag här i Faktarummet och följer två medarbetare som platsbestämmer den stora bilden ovan. Det söks i databaser och slås i böcker. En spännande process som pågått en bra stund.
Häromsistens var jag, som obligatorisk fortbildning, tyckte museikollegan jag jobbade med den dagen, på en av de öppna visningarna av utgrävningen som pågår precis här utanför museet. Nere i gropen finns flera lager kullerstensgator från olika århundraden och en välbevarad bakugn från 1600-talet, men allra mest spännande var kakelugnsbiten från 1500-talet, som guiden hade i sin hink med fynd. På framsidan syntes en del av ornamenteringen i form av en fjäril och på baksidan fanns tre gropar, där kakelugnsmakaren tryckt till med fingrarna. Biten gick runt bland åhörarna, och jag tror att nästan alla tog av eventuella handskar och vantar och satte dit fingrarna där kakelugnsmakaren haft sina.
När jag skulle gå hem samma dag upptäckte jag att fyndhinken stod i ett personalutrymme på väg mot utgången, och jag kunde inte låta bli att plocka fram kakelugnsbiten för att känna på den en gång till. En häftig tidsresa.
Men häftigast hittills kan vara besöket i Stadsmuseets magasin i Frihamnen, där vi Slussens bibliotek-bibliotekarier bland mycket annat fick titta på föremål till den kommande utställningen om brott i Stockholm, kallad ”Skuggsidan”. Vid gamla handfängsel och andra obehagliga redskap, som det som användes för att spänna fast en person vid en skampåle, fanns ett bödelssvärd från 1600-talet.
”Man skulle vilja lyfta det!” sa kollegan Annika om svärdet. ”Man blir nyfiken på tyngden.” ”Vill du lyfta det? Jo, det går bra”, sa antikvarien varpå Annika direkt sträckte sig mot svärdet. ”Nej!” ropade antikvarien och sträckte fram ett par vita handskar.
Jag tog också chansen att hålla i svärdet (var vänlig ignorera dubbelhakan på bilden, där jag med största fokus balanserar klingan). En läcker känsla, om man tänker på svärdets ålder, men inte om man funderar närmare på användningsområdet.
Alldeles nyss kom mina begåvade medarbetare för övrigt fram till att fotografiet ovan föreställer Kungsgatan från Kungsholmssidan, med en skymt av Kungsbron längst till vänster.
Har ni kollat in Stockholms stadsbiblioteks Hjältekalender? I kortkorta filmer berättar bibliotekspersonal runtom i stan om bra böcker med hjältar av mycket skiftande karaktär, och i dag blev det dags för mitt tips.
Den trogna läsaren vet sedan tidigare att jag är väldigt förtjust i reportagesamlingen En piga bland pigor från 1914, av och med den wallraffande Svenska Dagbladet-journalisten Ester Blenda Nordström, och det är alltså den jag berättar om i boktipsfilm nummer 14.
Inför i dag, Finlands självständighetsdag, hade det skickats ut skyltningspaket till alla bibliotek inom Stockholms stadsbibliotek, bland annat med affischer där det stod att vi på sista tiden satsat extra på att köpa in litteratur på finska. På lilla Sture bibliotek har vi bara litteratur på svenska och engelska och vi fick inte ihop affischernas budskap med den skyltning vi skulle kunna åstadkomma. Så vi gjorde på vårt eget sätt, la fram böcker på svenska som översatts från finska eller hade annan finsk anknytning, använde den medföljande vepan som bordlöpare, satte upp de små och de större flaggorna, ställde fram det svensk-finska Memory-spelet som också ingick i skyltningspaketet och grattade Finland på självständighetsdagen med en egen liten skylt.
Jag och kollegan Salomon skrattade hjärtligt åt vidundret vi skapat av den flaggprydda lampan och såg över huvud taget rätt mycket humor i den extravaganta skyltningen med anledning av just den här bemärkelsedagen, särskilt som vi hade mycket få relevanta böcker att lyfta fram. Nog för att vi tar diverse tillfällen i akt för att skylta med litteratur med en eller annan gemensam nämnare, men inte klär vi ett helt bord i rött och vitt när Danmark har nationaldag, och så vidare, och så vidare.
Men det är inte på något sätt fel att marknadsföra finsk litteratur och dessutom är det ganska kul att tokskylta på oväntade teman.
Gott humör var jag på, när jag gick hemåt sent i kväll och tittade på julbelysning över gator och på balkonger och granar i trapphus, som här på Skeppargatan 52. Sedan fick munterheten och julkänslan sig en knäck när jag hade gått förbi Stureplan och skulle korsa Norrlandsgatan. Ett tips: Stå inte nära trottoarkanten och knappa på mobilen vid väntan på grön gubbe en regnig kväll. Svosch sa det när den vita pickupen passerade i hög fart och stänkte ner mig med lervatten, över hela min ljusa kappas framsida och ända upp i ansiktet. Men inte ens den incidenten kunde förstöra kvällens sköna stämning, som infann sig strax efter halv sju på Slussens bibliotek, då jag ställt i ordning fikat i rummets ena ände och drog igen glasdörrarna.
Fyra personer var anmälda till läsecirkelträffen om August Strindbergs Röda rummet, men två lämnade återbud på ett sent stadium och de två som kom hade inte läst ut boken. Det är ganska dåliga förutsättningar för en läsecirkel, men med tanke på att Röda rummet långt ifrån är en hur-ska-det-gå?-bok gick det utmärkt att diskutera den ändå, karaktärerna, Stockholmsskildringen, språket, tidens värderingar och politiska idéer. Själv läste jag ut den i eftermiddag, efter att ha ägnat hela gårdagskvällen, och lite av natten, åt läsning. Att det var möjligt berodde på ett inställt evenemang på Sture bibliotek, där jag annars skulle ha varit med som medarrangör. Det tråkigaste är att varken jag eller någon annan fick chans att höra de inbjudna talarna, varav den mest intressanta var Arga bibliotekstanten, som skulle ha deltagit via Skype, men hur jag i så fall skulle ha burit mig åt för att få Röda rummet läst … Ibland blir jag räddad från min egen dumhet.
Cirkelsamtalet blev riktigt bra, vi tre deltagare hade alla olika infallsvinklar och associationer. Hade jag haft mer tid att göra research hade det blivit ännu bättre, men jag hade i alla fall några samtida foton, ett utsnitt ur en karta och ett par adresskalendrar att visa, för att ge lite mer närhetskänsla till den skildrade tiden, runt 1868-1869, och det år då boken kom ut och gjorde succé, nämligen 1879. Medan vi diskuterade åt vi varsin saffranspannacotta, som blivit över efter en julmiddag i museets café.
Direkt efter att jag packat ihop någorlunda efter cirkeln tog jag mig till Östermalms bibliotek och årets julfest. Det var julbord som åts vid två långbord i ett mycket trångt mötesrum, två tävlingar och efterrätt i form av sötsaksbuffén ovan. Stämningen var hög när jag dök upp, sist med mycket god marginal, skulle jag tro, men det fanns fortfarande mat kvar. Vår personalgrupp har väl en viss, välrepresenterad grupp medelålders damer, men är ändå på flera sätt blandad. Ett skönt gäng, där det inte spelar någon roll vilken plats vid långborden man råkar få.
Den vanliga nattläsningen inför läsecirkelträff pågår. Markerar elaka, småroliga citat i Röda rummet.
Theomis 