På Sturebibblan har man ju nöjet att omge sig med den nya litteraturen, men ibland gör man minst lika intressanta fynd i sändningslådorna med låntagarnas reservationer från andra bibliotek. Fint att den här gamla godbiten får komma ut och röra på sig lite.
”Det kommer nog inte så många”, trodde Britta Grassman när det var dags för hennes vernissage under Sturebibblans sista öppettimme, och det gjorde det väl inte i jämförelse med hur det har varit tidigare, fem eller sex vänner och bekanta till Britta dök upp den här gången, men den lilla tillställningen var ändå väldigt trivsam (om jag får säga det själv i min enkla roll som arrangör) och började på ett kul sätt. En fransk kvinna kom förbi och kommenterade målningarna och det visade sig att hon jobbade som konservator på Nationalmuseum. Hon och Britta började prata om olika typer av färg, bland annat äggoljetempera och dess olika beståndsdelar, och det hela ledde till ett samtal om da Vincis Nattvarden, där färgen tydligen inte är av rätt sort för att hålla sig fast på underlaget, vilket gör målningen svår att hålla i gott skick. ”Inte ens en mästare lyckas varje gång”, sa konservatorn.
Som vanligt stod biblioteket för enkla förfriskningar. Ciderflaskan hade blivit över från något tidigare tillfälle, de salta pinnarna likaså, Ramlösan kompletterade jag med, rosorna köpte jag till mig själv för en billig peng nere på T-Jarlen och lät stå framme under kvällen och chokladen kom ur två olika paket som låg inne i arbetsrummet. Det ena hade en besökare gett till min kollega Ludmila häromveckan. Bibliotekets två PressDisplay-skärmar, där man kan läsa tidningar från hela världen, har numera skärmsläckare och besökaren trodde att de var trasiga. ”Nej då, det är bara att röra musen lite så kommer de igång”, sa Ludmila, men han trodde henne inte av någon anledning, så hon följde med och visade. Att detta funkade tyckte besökaren var så mirakulöst att han senare kom tillbaka med choklad. Den andra chokladkakan kom från Situation Sthlm-försäljaren som står posterad i tunnelbanegången nedanför bibblan under kvällarna, för att ”han är trött på all choklad han får”, som det stod på post-it-lappen skriven av vilken kollega det nu var som tog emot den.
Britta Grassmans målningar pryder Sture bibliotek till 22 november.
Scanningen på biblioteken, som besökarna kan göra gratis, har drabbats av ett märkligt fel på sista tiden. Tanken är att filerna, pdf eller jpg, skickas till en inknappad mailadress och kommer som bilagor, och det har funkat för det mesta, men ibland, helt slumpmässigt vad det verkar, har det istället kommit ett långt mail med siffror och bokstäver huller om buller och utan bilagor. Jag kan nu glädja stockholmarna med beskedet att felet tycks vara åtgärdat. I fredags genomfördes en ”uppdatering i en säkerhetspatch” – nej, jag har ingen aning om vad det betyder och det förväntade sig säkert inte Tina på Volvo Information Technology att jag skulle, men jag blev ombedd att testscanna på Sturebibblan under eftermiddagen i dag, och då gick det som smort. När jag nu skulle scanna dokument efter dokument kunde jag ju passa på att välja något jag gillar, så jag la olika uppslag av den snygga serieboken Market Day av James Sturm på glaset. Bilden ovan är ett urklipp.
Tidigare i mitt liv hamnade jag i situationer då jag önskade att jag hade något speciellt att bjuda på. Nu shoppar jag bjudsaker så snart jag kommer utanför rikets gränser, fyller köksskåpen och väntar in tillfällen att ta fram dem.
Efter att vid fikat i Stadsbibliotekets lunchrum för två veckor sedan ha plockat fram danska flødeboller hade jag den här gången tagit med mig shortbread från Waitrose på Jersey och praliner från Hotel Chocolat i Köpenhamn. Och så upptog Helena och Salomon berättelsen om studieresan till New York där den avbröts sist. Alla detaljer är med – biblioteken de besökte, bibliotekspersonal de träffade, hur de fick berättat för sig att bokinköpen gick till, de amerikanska chefstyper de iakttog, vilka i gruppen som umgicks med vem, vad de åt till lunch. Mycket intressant. Vi hann naturligtvis inte klart. Fika nummer tre är inplanerat.
Efter långa arbetsdagar med obönhörliga deadlines är det guld värt med en kortare dag, då saker förstås behöver bli gjorda, men inget stort projekt behöver bli klart. Jag ägnade därför lite extra lång tid åt en post i Stockholmskällan om en bok från 1970, Krogar i Stockholm, som tillhör min favoritkategori i sammanhanget, nämligen böcker som är så enormt samtida att de snabbt blir enormt nostalgiska, och så en lite extra långsam lunch, då jag var inbegripen i ett samtal kring bordet om katters vän- och fiendskap och pratade tillagning av champinjoner med en av husets två ljudtekniker.
När jag läste Novellix-novellen Herr Kadar av Håkan Nesser första gången tyckte jag att historien var ganska tunn, men valde ändå att lägga en uppsättning Herr Kadar-exemplar i goodie bagsen till förra terminens deltagare i ”Lär dig leda läsecirklar”-kursen, med planen att kunna använda novellen som cirkelbok under en återträff. Detta skedde i kväll.
Fem av åtta kursdeltagare kom, så med Annika och mig var vi sju vid bordet i styrelserummet, där vi fikade och, åtminstone någon halvtimme, pratade om novellen. Bara när jag pratade lite i förhand med Annika, under tiden jag hade pass i informationsdisken på barnavdelningen, kom detaljer, ledtrådar och nya dimensioner hos berättelsen fram – så blir det alltid under förhandsprat med kollegan när man är två som ska leda en cirkel, de samtalen kan vara mina favoritboksamtal – och när vi väl satte igång diskussionen runt bordet blev jag positivt överraskad av de tolkningar som kom fram. Vi spekulerade friskt – vem visste vad, är novellens berättare pålitliga, var det i själva verket så här? – och skruvade till våra analyser så att Håkan Nesser förmodligen hade skakat på huvudet emellanåt.
Alla närvarande utom jag var på Sigtuna Litteraturfestival i somras, så samtalet kom snart in på det, och på Augustprisnomineringarna, där jag å andra sidan var ganska insatt och kunde bidra. En fröjd att få sitta och prata böcker i största allmänhet.
Och under den kommande kursomgången är det jag och Helena som håller i trådarna. Plats finns för fler!
En jobbsöndag är till ända. Den började med en timme och en kvart i Korskyrkans kök före gudstjänsten för smörgåsberedning (och provsmakning av den brödsort som hade mest nybakad konsistens) …
… och enkelt blomsterarrangemang till altarbordet.
Själva gudstjänsten kunde jag inte vara med på, utan var tvungen att ta mig vidare till Sturebibblan och underjorden. På lunchen en kort utevistelse i de närmaste kvarteren, Grev Turegatan, Humlegårdsgatan, Östermalmstorg.
Och, naturligtvis, extra lyxigt helgfika i arbetsrummet.
Dagens första glädjeämne – en anmälan har droppat in till höstens kurs i att leda läsecirklar, som äntligen har börjat marknadsföras och startar ganska snart! Jag firar genom att lyssna på Zoltán Kodály, duo för violin och cello. Inte alldeles lättlyssnat, så det är bäst att förbereda öronen. Om någon timme ska jag och min mor på lunchkonsert på Operan och höra detsamma, och jag som inte är så förtjust i lax, som stod på menyn för dagen, har bett om vegetariskt. Ska bli spännande, både musiken och maten.
Hurra, de ryska påsarna lånas! Nu när vi erbjuder läsecirklar om rysk litteratur på Sture bibliotek följer ”T-påsarna” samma tema. Med det begränsade utbudet på vårt lilla bibliotek fick jag lov att beställa in rysk litteratur – i svensk översättning, alltså – från andra bibliotek och det var en riktigt lärorik övning bara att gå igenom den gamla och nya ryska litteraturen i bibliotekskatalogen. Eftersom syftet med påsarna är att locka till spontanläsning av sådant som man inte aktivt letar efter valde jag bort de tjockare böckerna och äldre böcker med intetsägande, slitna omslag, och även om det nog blev en hel del litteratur med samhällskritiskt innehåll ville jag i sammanhanget undvika alltför svartmålande historier. Mer berättarkonst än politik i påsarna den här gången. Därmed passade alla äldre men ofta nyutgivna noveller jag hittade perfekt, av klassiska författare – Dostojevskij är mest välrepresenterad – och några för oss mindre kända, i samlingar eller utgivna styckvis. Novellen är en utmärkt form om man vill provsmaka litteratur. Men där finns också romaner av olika slag, deckare, reportageböcker. Själv skulle jag kunna välja vilken av påsarna som helst.
Theomis 