Gårdagens uppdatering på Sture biblioteks Facebook-sida var ett ”Tips från bibliotekarien”, en liten serie bilder jag knåpat ihop och lägger upp då och då i flödet. Jag är helt på det klara med att fantasin kommer att tryta ganska snart, men än så länge kan det komma en och annan svart ruta med tips!
Vårens cirkelträffar är, som sagt, under planering, men en hel del är publicerat i kalendern.
Har tillbringat större delen av dagen här uppe på Kungsklippan, på Stadsarkivet. Svåra frågor om Stockholmskällan har avhandlats, om att applicera dagens värderingar på historiskt material. Frågar man mig hittar man visserligen förlegade föreställningar som lyser igenom i vårt äldre databasinnehåll och mår bra av att tas upp till diskussion, men dels bör vi akta oss för att skriva om historien och dels lever vi i en mycket ängslig tid, där ”Vi gillar olika” och ”Gör inte skillnad på människor” basuneras ut i välvillig motsägelsefullhet.
Eftersom vi är så snabba att demonisera det förflutna kan jag tycka att det är riktigt bra att ett av den svenska barnlitteraturens mest kända exempel på användandet av n-ordet har Astrid Lindgren som upphovskvinna. Alla vet hur hon såg på människors rättigheter och lika värde, särskilt barns, och att hon var sällsynt skicklig på att skildra deras värld. Det var alltså varken fråga om illvilja eller slarv. Det främsta skälet till att det blev så fel är att sättet vi pratar om hudfärg på, och vilka formuleringar som anses nedvärderande, har förändrats. Dagens gäst på vår mötesdag på Stadsarkivet föreläste om hur personer med funktionsnedsättning syns, eller inte syns, i museers material och tog upp exempel på hur barn och unga med psykisk eller kognitiv funktionsnedsättning – ”sinnesslöa”, med tidens språkbruk – hanterades vid förra sekelskiftet. Det var upprörande historier, men jag ville inte köpa dem rakt av utan att i alla fall försöka ta på mig samtidens glasögon. Viss behandling av barnen var utan tvekan en konsekvens av skandalös avhumanisering och annan utfördes sannolikt i uppriktig tro att man såg till barnens bästa. Okunskap kan ställa till med mycket elände, och medvetenheten om det, och om normers föränderlighet, bör göra att vi inte sätter oss på särskilt höga hästar. Vi vet att vi kommer att dömas av vår framtid.
Till exempel kommer framtiden att undra hur jag hade mage att sätta ett sådant kränkande ord som ”funktionsnedsättning” på pränt.
Det här måste jag göra fler gånger. När jag kom fram till jobbet, kall och blöt efter någon knapp halvtimmes promenad med ett Shakespeare-program i öronen och snö i ögonen, tog jag fram min guldtermos med varm choklad (som fick åka en vända i micron, termosen är snyggare än bra) och mitt lilla kit med minimarshmallows att lägga i och parmesankex att knapra till. Ah. Matlåda i all ära, men underskatta inte fikalådan!
Vi bibliotekarier nämner med jämna mellanrum att det ingår i vårt jobb inte bara att svara på besökarnas frågor utan också att komma fram vad de egentligen vill veta, vilket inte alltid är det de frågar om. I dag stod jag inför ett klockrent fall av det slaget.
En man kom in på tidskriftsavdelningen, som ligger på bottenplan i annexet bredvid Stadsbiblioteket, ett märkligt val av avdelning i sammanhanget, men det verkade han vara medveten om själv. Han hade sett ett intressant TV-program om olika varumärken på Kunskapskanalen och ville veta hur han kunde se det igen, nu när det försvunnit från SVT Play – för TV-program sparas väl i arkiv? Jag satte igång ett detektivarbete, konstaterade att programmet om varumärken var första delen i en serie som hade ett helt annat namn och var producerad av BBC (och BBC-program lär inte hamna i svenska TV-arkiv). UR Play var nästa instans, men det fanns inte där heller, och jag hittade inget originalnamn på serien, men å andra sidan skulle det sannolikt inte ge så mycket i stunden att känna till det, eftersom BBC:s iPlayer inte funkar i Sverige. Så jag letade upp kontaktuppgifter till Kunskapskanalen och sa att det mest effektiva sättet att få veta om programmet går att se igen på något sätt är att fråga dem.
Men så nämnde mannen att det som varit så intressant var informationen om ett visst omåttligt framgångsrikt amerikanskt läskedrycksmärke, och då blev det ju busenkelt. Bara att slå upp det i bibliotekskatalogen, konstatera att flera böcker i ämnet fanns inne på hyllan i Facksal 3 och skicka bort mannen dit.
Jag trodde faktiskt att jag skulle hitta ännu fler titlar när jag letade reseskildringar i Sture biblioteks bestånd till tipsaffischen, jag vet att jag har satsat lite extra på det området, men de måste ha utrangerats. Kanske dags att fylla på.
Det är riktigt kul att efter ett antal års uppehåll vara med och uppdatera Stockholmskällans Facebook-sida igen. Facebook-sidor i stort är mycket mer etablerat nu och det finns många stockholmshistoriskt intresserade där ute. Inte sällan vill de vara med och kommentera och diskutera, bidra med egna minnen, säga emot – de är helt enkelt väldigt stimulerande att ha att göra med.
Anledningen till att jag ville vara med och publicera uppdateringar var att jag känner ett ansvar för att göra den stockholmshistoriska litteraturen mer synlig, den del av databasens innehåll som vi inom Stockholms stadsbibliotek jobbar med. Strindberg var ett givet tema i dag och tidigare har jag skrivit om jazzklubben Gazell Club på Österlånggatan, i och med att den förekom i TV-serien Gentlemen & Gangsters, de fräsiga frisyrerna på 60-talets mods, Stockholms biohistoria och annat, med lämpliga tips på lånbara böcker.
Följ oss gärna!
Vi är numera ålagda att uppdatera Sturebibblans Facebook-sida mer frekvent, så jag utmanar min fantasi lite extra. Vad sägs om den här avporträtteringen av barnavdelningens mjuka sköldpadda, är det något att visa upp för världen?
Helena är tillbaka på Sture bibliotek efter ett års bortavaro – nu blir det ordning på torpet! (Mer eller mindre bokstavligen, med tanke på att hon började dagen med att damma. Det behövdes.)
Vi planerar massor av kul grejer under våren, bland annat kring 2016 års Stockholm läser-bok – än så länge hemlig – och läsecirklar kring litteratur som anknyter till aktuella utställningar i stan. Det är ju sådant vi uppmuntrar privata läsecirklar till också, att koppla ihop cirklandet med något som förstärker och fördjupar läs- och cirkelupplevelsen – konceptet ”bokcirkel plus”, som vi själva är barnsligt förtjusta i.
Än så länge är inga evenemang offentliggjorda, men det sker inom kort. Vi hoppas förstås att folk vill vara med under våren och dela vår läsentusiasm (även om den är svårmatchad).
Ni vet att man på sjukhus aldrig ser några döda kroppar i korridorerna? Alla förstår att sjukhusen är ställen där en hel del människor avlider, men kropparna tas omhand i det fördolda.
Jag brukar tänka på det när jag ser Stadsbibliotekets insamlingslåda för utrangerade böcker. Alla förstår (eller kanske inte?) att de flesta biblioteksböcker har en begränsad livslängd, men hanteringen av uttjänta böcker sker om inte särskilt värdigt så i alla fall diskret, nära personalingången.
Theomis 