MDLXXVIII Gå en visning på Fotografiska – förstå mer

Lisa_Ross”Den amerikanska fotografen Lisa Ross vandrade på den lilla stigen mitt ute i Taklamakanöknen. Plötsligt uppenbarade sig en rad obekanta föremål tillverkade av grenar, tygstycken, djurskelett och andra föremål. Hon stod framför Uigurernas heliga platser.”

På väg till Fotografiska tidigare i veckan tänkte jag på hur det skulle vara om jag blev ensam på 18-visningen. Det är visserligen sommarsäsong, men vädret var dåligt och det var en vanlig tisdag, så det skulle kunna bli bara jag. Det blev jag och en till. Och killen som stod och väntade tillsammans med mig visade sig vara kompis med guiden.

Den första utställning vi tittade på var den med bilder av Lisa Ross. Vi fick en ganska detaljerad redogörelse av fotografens ökenresor, hur det började med att hon kom till området i västra Kina tillsammans med en vän som arbetade med en filminspelning och att hon anlitade en chaufför som körde omkring henne i öknen och, på eget initiativ, tog med henne till uigurernas helgedomar.

”Trots frånvaron av människor upplever man bilderna som intima porträtt. Det finns en relation mellan de som har skapat verken, som har passerat och som har skött om dem”, står det i texten som beskriver utställningen, kallad ”Living Shrines”, och återigen blir jag påmind om den stora skillnaden mellan att låta bilder stå för sig själva och att se dem med vetskap om deras sammanhang. Innan visningen började var jag inne i utställningslokalen och tog en snabb runda på någon minut, utan att ha läst på om bilderna. Mitt intryck av ökenmiljöerna med vindpinade rishögsartade formationer med fladdrande små tygtrasor i var total ödslighet. En estetisk ödslighet, möjligen, men för mig kunde det knappast föreställa något annat än något övergivet som naturen brutit ner. Hur skulle jag kunna veta att formationerna skulle se ut så, att de var starkt betydelsefulla, omskötta, ”living shrines” på riktigt, inte som någon metafor.

På sätt och vis är Fotografiskas utställningstext (kan läsas på hemsidan) till just den här utställningen föredömlig, eftersom den förutom bildanalys – det om ”intima porträtt”, som för övrigt tycks vara fotografens egna ord – också innehåller kort information om platsen, folkgruppen och religionen och förstås även om fotografen och hennes bakgrund. Men på visningen fick vi veta ännu mer om sammanhanget och om hur fotograferingen gått till. De visningarna gillar jag bäst. Att få hjälp att tolka bilderna genom att guiden ställer frågor och pekar på olika aspekter och detaljer kan också vara intressant, men min upplevelse av fotografierna har nog i hundra procent av fallen blivit mycket starkare och mer givande när jag fått fakta om situationen de uppkommit i, ju mer specifika fakta desto bättre. Där är vi väl olika, men så fungerar jag.

Vi såg också Dana Sederowskys bilder, bland annat de där hon är utklädd till en 50-talsuniformerad sjuksköterska, och den nu borttagna utställningen med Roger Ballens bilder. De senare uttryckte galenskap, smuts och äckel, ibland också ömhet och humor, men var på sitt sätt riktigt svårtolkade. Vilka var de människor han fotograferat? Jag förstod det som att de var psykiskt sjuka och att situationerna man såg dem i var mer eller mindre oregisserade. Utställningstexten avslöjade ingenting. Den typ av fotografier som visades var visserligen så uttrycksfulla att en betraktare med något slags behållning kunde spekulera och associera fritt, men en guidad visning eller annan informationsinhämtning var nödvändig för förståelse av motiven.

När vi arrangerar läsecirklar, föredrag eller andra program på biblioteken och mycket få personer dyker upp är det svårt att veta om till exempel de två personer utöver ledaren eller ledarna som ska utgöra en läsecirkel kommer att känna sig besvärade eller ej. Själv har jag inga större problem med att vara en av två eller till och med den enda deltagaren på en guidad visning på ett museum. Jag är mycket sällan den som kommer med kommentarer i en stor grupp, men ställer gärna frågor och ger feedback lite då och då när antalet personer är mycket begränsat, som det var den här gången. Tack vare att jag sett flera av de tidigare utställningar som guiden refererade till kunde jag dessutom både begripa parallellerna hon nämnde och förstås briljera lite extra. Att jag svarade ja på frågan om jag varit i Sydafrika och dessutom hade besökt just Johannesburg, Roger Ballens hemstad, gjorde det hela ännu bättre. Jag tror inte att jag hade delat med mig av mina erfarenheter av Sydafrika i en stor grupp. Guiden var helt enkelt bra på att inkludera sina båda gruppdeltagare, även den hon inte redan kände.

18.00 varje dag erbjuds visning på Fotografiska.

MCCCXLVIII Inta Ruka och Pieter Hugo på Fotografiska

20131113-003947.jpg
På dagens visning på Fotografiska ingick tre av husets just nu fyra utställningar. Enligt guiden är Inta Ruka något av en publikfavorit, bland alla besökarkategorier. Den lettiska fotografens bilder är förhållandevis små och svartvita och föreställer människor på landsbygden som hon följt från 1980-talet och framåt.

Paolo Roversis bilder tröttnade jag på efter första anblicken, återigen en modefotograf som dels tar reklambilder och dels fotograferar sina modeller utan kläder, och den utställning som finns högst upp i huset, om småjordbruk i Afrika och Sydamerika, slarvade jag igenom efter visningen. Den utställning jag otippat nog fastnade för var Pieter Hugos, sydafrikanen som dokumenterat olika fenomen i sitt hemland och andra afrikanska länder. Bilderna har anklagats för att vara rasistiska och exotifierande, redan innan utställningen öppnade och Fotografiska bara visat upp enstaka bilder i marknadsföringen, men också av besökare i själva utställningslokalen. Jag delade inte den känslan. Bilden av en nigeriansk man med spända muskler och en hyena i koppel gav mig lite tråkiga vibbar när jag såg den utanför sitt sammanhang, redan för ett par månader sedan, men som en del av sviten The Hyena and Other Men var det ett helt annat fotografi.

I det här korta SVT-inslaget berättar Pieter Hugo själv om sina bilder.

CMLXXXV David LaChapelle på Fotografiska

20130126-001345.jpg
Under tre månaders tid sprider David LaChapelles bilder ut sig över hela Fotografiska. Det var ett tag sedan jag var där och just nu finns alltså inga alternativ – besöker man Fotografiska är det David LaChapelles bilder man har att titta på. Även om de är oerhört snygga, superperfekta, ofta färgstarka och symboltäta i stil med renässansmålningar var jag tveksam till att gå runt och attackeras av dem i stort format. Särskilt bilderna med kristen symbolik, och Jesus-bilderna i synnerhet, undrade jag hur stötande de skulle vara, men åtminstone bilderna vi stannade vid under visningen var betydligt mer intressanta än onödigt provokativa. En bild som tydligen kritiserats av katolska kyrkan var en där en – ur konstperspektiv sett – klassiskt klädd Jesus sitter tillsammans med ett gäng streetklädda grabbar, med tveklös inspiration från da Vincis Den sista måltiden. Nu berättade förmodligen guiden inte alls hela historien, men det framgick inte varför kyrkan upprörts. Med tanke på att de flesta av Jesu lärjungar var enkla unga män är bilden rentav ganska historiskt korrekt. Kanske hade kritiken att göra med att bilden ingick i en reklamkampanj.

Däremot fick jag en stark kejsarens-nya-kläder-känsla, en mer obehaglig än skrattretande sådan, när vi stannade vid en annan, minst sagt vågad bild. En trappa upp fanns bilder med mycket naket, vissa med tydliga budskap, andra inte. Vid just den här bilden frågade guiden vad vi såg för budskap, där några nakna män vänder ryggen till i badhusduschar och två utmanande, avklädda tjejer är i fokus i förgrunden. Gruppen var helt tyst. Kanske tänkte någon på en möjlig uttydning. Eventuellt tänkte någon som jag – det här är extremt välfotograferad, estetiskt genomtänkt porr, och det är oerhört löjligt att stå här, med en guide på ett museum, och låtsas något annat. Det är klart att man kan hitta budskap, det går att läsa in allt möjligt, om maktstrukturer, genus, roller och konventioner – men i vilken porrbild kan man inte det?

Jag mår dåligt av att gå runt bland gigantiska pornografiska fotografier, särskilt när det finns en ton av förnedring. Kalla mig pryd, eller säg att jag missuppfattat konsten, eller kanske att den fått avsedd effekt – nu får nog ändå årskortet vila tills Fotografiska erbjuder nya utställningar.

Gruppen som gick visningen var för övrigt inte tyst hela tiden, eller rättare sagt var det en av deltagarna som hade regelbundna frågor. Det var Peter Siepen, med knasig hatt, knasiga kläder, knasiga örhängen – hela konceptet. Klart en sådan kille inte är blyg.

DCCIX Helena Blomqvist på Fotografiska

Söndagstips! I morgon är sista dagen Helena Blomqvists bilder visas på Fotografiska. Jag är barnsligt förtjust i den här typen av motiv – nattligt, ödsligt, dramatiskt, särskilt i sviten ”The dark planet” här nedan, och alldeles särskilt i stadsmiljö, som på bilden nere i vänstra hörnet.


(Hoppas det faller under citaträtten att visa de här småbilderna i bloggen – klicka för att se dem ordentligt på Helena Blomqvists hemsida. Det är de värda!)

DLXXXVI 590 dagar med Fotografiska


Det var kul att bläddra i boken som det var releasepartaj för i kväll – efter att ha följt Fotografiska ganska närgånget känner man igen många av bilderna – men framför allt hade jag och Sofia lite after work, en knapp timme uppe i caféet och sedan en stund i lokalen där Kajsa Grytt stod på scenen med en gitarr.


Jag köpte också Konstfack-produkten ”Anywhere – A Travel Guide”, en ask med kort där man hittar förslag på hur man kan tänka och agera på en resa för att fördjupa upplevelsen. Här är några exempel:

”Look especially for everything blue.”

”Figure out where to find the highest point of this city accessible by walking. Go there. Enjoy the view.”

”Imagine a song you haven’t heard in a long time. Move your body with the music. Turn right when the song ends.”

”Walk into a boring shop. Find something interesting inside.”

”Buy a newspaper. Find a beautiful sentence. If you don’t know what it means, ask someone.”

”Start running. Run for two blocks. Can you smell something while running?”

Jag blir oerhört peppad att testa dessa! Kalla mig traditionell, men helst hade jag haft dem samlade i en bok. Men nu står de på kort i en orange ask.

CDXL Torsdagskväll på Fotografiska

image

Här har Tim Schmidt dragit igång sitt singer-songwriter-set i caféet på Fotografiska, efter att vi fått höra DJ:erna spela ett tag. Det bästa med bytet var att det under livemusiken gick att prata. Jag har aldrig förstått mig på det här med extrem volym på ställen där man är för att umgås.

Vi hann se det mesta av Helen Levitts utställning Urban Lyrics, bilder från 30-talet och framåt av fattiga och enkla förhållanden på Manhattan, och några av Nick Brandts vilda djur innan utställningsdelen stängde och after worket tog vid. Måste tillbaka snart. Årskort på Fotografiska var en superb idé.

CCXXI Liu på Sergels torg



Jag kunde bara inte låta bli – när Fotografiska la upp en bild på nya favoriten Liu Bolin som just nu blir målad i Plattans mönster tänkte jag äsch, man skulle ha varit där! När de la upp andra bilden, där killarna med penslar och färg kommit en bit till tog jag mobilen i handen och stack. Tog Sveavägen i stora kliv.

Man blir ju nyfiken på resultatet! Var ska han stå? Ska det vara folk i bakgrunden, eller ska de tömma Plattan?

CCXVII Liu Bolin

När jag såg danskompaniet DV8:s föreställning nyligen var ett av de mer spektakulära inslagen den äldre kvinnan som håller en monolog sittande på en ung man – hans rygg, ben, händer, beroende på hur han vänder sig i olika positioner på golvet och lyckas flytta runt henne över sig, medan hon till synes oberörd balanserar både sig själv och en tekopp med fat. Budskapet fanns i monologen (om ett livs människorättskamp) och kunde fördjupas med hjälp av tolkningar av själva rörelserna och deras symbolik, men om man ville kunde man strunta i budskap och betydelser helt och hållet och bara sitta och gapa åt det ovanliga och imponerande akrobatiknumret.

På samma sätt kan man se kinesiske Liu Bolins bilder på Fotografiska. Utställningen öppnade officiellt i dag och i går var det vernissage med besök av fotografen och fullt med Fotografiska-medlemmar i lokalen. Alla bilder föreställer Liu Bolin själv med kläder och hud målade exakt som bakgrunden. Står han mot blommor ser han ut som blommor, står han mot en mur ser han ut som en mur. Att han började experimentet att kamouflera sig som sin bakgrund har en allvarlig grund (en protest mot myndigheters rivning av ett konstnärskollektiv), men det går lika bra att betrakta bilderna som humoristiska utmaningar, utmaningar som fotografen och hans assistenter hittat på och antagit och ibland en liten utmaning för den som står framför bilden – var är Liu någonstans? Utställningen heter The Invisible Man.

CXCVII På stan med barcelonska

På minuten en vecka efter att jag sammanstrålat med belgiske Manu vid Stadshuset träffade jag spanska Mireia på Il caffè på Södermannagatan, ytterligare en CouchSurfare som ville se Stockholm med en ortsbo. Vi gick igenom de obligatoriska presentationerna av oss själva över en enkel frukost, och hittade gemensamma intressen på en gång. Mireia jobbar på en butik i bokhandelskedjan Casa del Libro halva dagarna och frilansar som grafisk formgivare resten av tiden. Som bokälskare hade hon fått en stark känslomässig upplevelse, sa hon, när hon gick in på Stadsbiblioteket häromdagen och blev omringad av fulla bokhyllor i rotundan. Hon visste redan att jag var bibliotekarie, vilket står på min CouchSurfing-profil, och när jag sa att jag jobbat största delen av tiden på just Stadsbiblioteket blev hon helt till sig och visade entusiastiskt de bilder hon tog där.

Vi gick en runda på Söder, och Mireia sa att hon hört att det var en trendig stadsdel. Jag berättade om dess bakgrund som det fattiga området som med tiden blivit fashionabelt, dyrt och statusbohemiskt, och då sa hon att hon bodde i ett liknande område, och att hon varit med om själva förändringen. Responsen hos folk när hon säger var hon bor har förändrats dramatiskt på några år. Jag blev väldigt sugen på att återkomma till Barcelona med de här nya kunskaperna.

Vi gick genom Vitabergsparken och vidare upp på Fjällgatan, varifrån hon fick syn på Fotografiska, som hon kände igen efter att ha googlat på det. Eftersom hon var intresserad av att gå på museet och jag lätt kan slinka in med årskortet gick vi dit. Jag har aldrig sett så mycket folk där tidigare. Alla andra etablissemang i hela stan måste hålla midsommarstängt så att Fotografiska med sina generösa öppettider var enda stället att besöka. Men Mireia gillade det, och det var tur att vi inte hade planerat att fika, för cafékön var milslång.

Vi promenerade vidare genom Gamla stan och över till Kungsholmen innan vi skildes åt. Då hade vi kommit överens om att maila varandra våra bästa tips på grafiska romaner. Jag skickade min lista nyss och ser fram emot Mireias tips.

CXX Fotofredag

Det blev fredagskväll på Fotografiska den här veckan också. Jag kom redan vid fyra för att gå på visningen av de tre stora utställningarna, som jag alltså såg ganska grundligt förra veckan och nu känner mig väldigt insatt i. När Sofia kom efter jobbet åt vi varsin sallad uppe i caféet, där DJ:andet precis drog igång, tog sedan en tur bland bilderna, som jag kunde berätta om med mina nyvunna kunskaper, och gick också in i delen där en lång rad fotografer från Sverige och världen hade portfoliovisning just i kväll. Det var välbesökt och trevligt upplagt, med långa bord med lösa bilder, bilder i pärmar och bilder i böcker. Och så upp till caféet igen, eftersom vi inte kunde motstå fikakonceptet sju sorters kakor.

Den uppmärksamhet Fotografiska fått under sitt första år är välförtjänt om man frågar mig. Dels fyller det uppenbarligen en lucka i Stockholms kulturutbud och dels är hela museet så väl genomfört, dess utställningar förstås, men också själva lokalerna, precis lagom dunkla, med lagom sviktande golv, där klackar inte smäller, och vilsamma ytor i smarta labyrinter som bildar rum i rummen. Butiken är bra, med böcker, tidskrifter, planscher, mängder av vykort och en del prylar med Fotografiska-loggan, även om det kanske inte är en museibutik med wowfaktor, och caféet är klart över medel, med bra utbud, sedan nyligen även lunch som jag visserligen inte testat, och fantastisk utsikt. Minus för småkaotiskt möblemang med plastiga stolar och pallar, om man inte har turen att få plats på någon av de olika stoppade sittmöblerna. Föreläsningarna och kurserna kan jag inte säga något om, för priserna har haft en lite för avskräckande effekt.

Enligt uppgift var det här den sista after work-fredagen för säsongen, och nu tror jag också att jag kommer att vänta på minst en ny utställning innan jag kommer och viftar med mitt årskort igen.