Från och med årsskiftet har Release Me-kvällarna flyttat från Studion till Foajé 3. Minus: Räta stolsrader, lite stelt och korrekt, inte lika mycket partykänsla. Plus: Seriös och intellektuell inramning, fokus på böcker och samtal, inte lika mycket partykänsla.
Ola Nilsson, Marit Sahlström, Hans Gunnarsson och Alex Haridi berättade om sina nyutkomna romaner.
Om man helt apropå erbjuds fribiljetter av pianisten på Sanna Nielsens julkonsertturné, på grund av osålda platser när konserten skulle hållas på Cirkus här i stan, så tackar man ju ja om man kan. Det var med kort varsel, men jag fick med mig Jenny F och skulle alldeles precis hinna med min sedan länge bokade tid hos frisören mellan jobb och konsert.
Sarah Dawn Finer bjöd ju på en riktig kvalitetskonsert förra veckan, men med tanke på dess ganska tråkiga perspektiv på julfirande var Sannas konsert ett kraftfullt motgift. Där fanns det inga gränser på julälskandet. Finstämda julsånger, hejiga julsånger och så lite Melodifestival som kristyren på pepparkakan.
Chriss på Salong Novo trodde inte alls att det skulle bli något problem att bli klar i tid till konserten, från Riddargatan skulle jag bara gå ner till Strandvägen och ta spårvagnen några hållplatser, och det blev till och med god marginal till styling. Jag bad om något glammigt som passar en julkonsert, Chriss fönade upp volymen så att jag såg ut som ett lockigt lejon och det slutade med en avancerad uppsättning med mängder av nålar och spray. Jag var helnöjd och svassade runt på Cirkus som om jag aldrig såg ut på något annat sätt än med stora vågor över hela huvudet.
”Vinterland” med Sarah Dawn Finer, skiva och turné. Åsa, Sofia och jag satt på balkongen på Rival i kväll och lyssnade på kvalitetsmusik i två timmar.
Minus: Sarah Dawn Finer pratade om att hon gillar de moderna julsångerna som handlar om hur jobbig julen kan vara och kommenterade att den som säger sig ha idylliska minnen från sin barndoms jular antingen ”ljuger eller använder mycket knark”. Jag älskade julen när jag var liten och jag älskar julen i dag. Förhoppningsvis är jag inte alldeles ensam om det. Personligen gillar jag julkonserter med äldre och/eller nyare julmusik med lite gladare budskap. Varför inte julens ursprungliga, det gladaste av alla? Men man är fri att uppskatta vilka tongångar man vill, bildligt och bokstavligt, och det här var trots allt inte en traditionell julkonsert.
Plus: Vilken röst. Och vilken samling proffs på scenen. Och när vi fick höra historien om hur Sarah blev SVT:s julvärd var även mellanpratet väl värt biljettpriset. Åsa på min högra sida skrattade så hon grät.
Så har vi haft det traditionsenliga Nobelprogrammet på Sture bibliotek, i år under namnet ”Modiano i fokus”, med Gun Ekroth och Torsten Wahlund, ett föredrag om den aktuella Nobelpristagaren i litteratur och professionell högläsning. Som avslutning, efter att julmusten, pepparkakorna och After Eight-asken skickats runt, fick vi höra en bit ur Jonas Karlssons God jul. Jag var mäkta nöjd.
En premiärafton på Operan stillar glamourbehovet för en stund. Röd matta, upplyst, finklätt. Nu skulle vi få se en ny variant av Raymonda, rysk sekelskiftesklassiker, med alternativ handling och 2,1 kilometer tyll.
Jenny och jag köpte våra biljetter i juli och har sedan dess haft den här kvällen att se fram emot en vecka efter hemkomsten från Hongkong.
Jag lämnade en vikarie ensam bakom informationsdisken på Sture bibliotek (det var okej, tyckte hon) och skyndade iväg till Operan och Guldfoajén, där jag fick plats mellan två damer, varav minst en sprejat håret med Elnett, i lagom tid till kvällens premiärsamtal. Dramaturg Katarina Aronsson ledde samtalet med Johannes Öhman, chef för Kungliga Baletten, Pontus Lidberg, som stått för koreografi, och Patrick Kinmonth, scenografi och kostym. Av de få premiärsamtal jag varit på var det här bland de bättre, riktigt begripligt för den som ännu inte sett föreställningen – alltså i princip alla – där de tidigare hållit sig på en så abstrakt nivå att man först vid kvällens och föreställningens slut börjar ana vad de pratade om, något jag inte tror beror på att samtalsdeltagarna är alltför pretentiösa, men kanske en smula opedagogiska.
Här fick vi höra om balettens bakgrund och sammanhang, musikens starka och svaga sidor och kostymernas tillkomst i husets ateljé. Irländaren Patrick Kinmonth höjde inte bara kostymmakarna utan hela Sverige till skyarna, som ett genomestetiskt land. Men först efteråt, när jag läst på litegrann, förstår jag höjden av politisk korrekthet à la Stockholm 2014 i beskrivningen av balettens ursprungliga och nu omskrivna handling. Pontus Lidberg summerade att figuren Raymonda i originalet hade ett förhållande med en kristen man och blev uppvaktad av en muslimsk man, varpå den kristne dödade muslimen med svärd, bröllop firades och Raymonda själv hade aldrig haft något att säga till om. Nu för tiden skulle man aldrig berätta en sådan både tunn och usel historia, och förresten skulle en kvinna uppvaktad av två män inte behöva välja bara den ena. Där skrattade åhörarna, som väl tyckte att det mest var en lustigt överdriven kommentar, men jag misstänker att hela perspektivet på Raymonda är överdrivet, åtminstone det som kom fram i samtalet. Inte för att Wikipedia-artikeln om baletten lär vara heltäckande, men i dess ganska utförliga beskrivning läser jag om Raymondas fästman, en korsriddare, och om en främmande österländsk riddare som blir blixtförälskad i Raymonda och med fula knep och slutligen våld försöker föra bort henne, då fästmannen dyker upp och ingriper. I en duell mellan de båda dödas förövaren och alltihop slutar med bröllop. Visst har österlänningen skurkens roll, men på Pontus Lidberg lät det som att hans skurkaktighet bestod i att han var muslim.
I den här versionen (fast Pontus Lidberg betonade att ”version” var fel ord, det här är ett helt nytt verk) utspelar sig triangeldramat istället på själva Operan och bland dess dansare under husets invigningsår 1898, samma år som det ursprungliga verket hade premiär i Sankt Petersburg. ”Raymonda ställs inför ett existentiellt val: femton års relation mot stundens dragningskraft?” säger koreografen i en Svenska Dagbladet-artikel där man kan läsa sig till hur han tänkt sig att ballerinan ska slitas mellan två dansares kurtis.
Förhandsinformationen påverkade förstås våra förväntningar, men det vi såg var något ganska annorlunda. Triangeldramat fanns där, men tog inte upp speciellt mycket utrymme i förhållande till alla nummer som berättelsens balettensemble dansade för en tänkt publik, som alltså blev vi. Formspråket var så klassiskt det bara kan bli, både i dansen och kostymerna, och hejdlöst njutbart. Patrick Kinmonth kommenterade att moderatorn under premiärsamtalet kallade uppsättningen ”beautiful”, ett ord som för inte så många år sedan uppfattades av konstutövare som en skymf, men som i det här fallet givetvis var en komplimang, och det är bara att stämma in. Glöm berättelsen, som ändå bitvis var så otydlig att publiken började applådera på fel ställen, och se bara på den synkroniserade dansen som trotsar tyngdlagen och bär upp den illusion av lätthet som verket, enligt koreografen, skulle slå hål på genom att visa ensemblens hårda arbete i replokalen. Det hjälpte inte. Dansarna var under av styrka, flexibilitet och tyngdlöshet från början till slut.
”För lite dans och för mycket paus!” klagade vi när första akten var över på ett ögonblick, men så hade vi vårt förhandsbeställda fika att se fram emot. Höjden av lyx är att gå ut genom salongsdörren och några meter längre fram slå sig ner vid sitt personliga dukade bord.
Klart man gör sitt bästa för att bidra till elegansen.
Häromdagen smög jag runt i utställningarna på Stadsmuseet och letade efter en bra miljö att ta en enkel mobilbild på böcker och dvd:er. Så här blev det. Information om Slussens biblioteks sista program för säsongen (och på ganska lång tid, eftersom Stadsmuseet ska stängas och renoveras) hittas nu i museets kalendarium.
Det var fullt hus i läckra Grünewaldsalen i Konserthuset i söndags när Stockholm Swing All Stars spelade Ellington-låtar, och jag och Sofia hade fått platser på första bänk, nästan allra längst ut på ena kanten. Lite sned vinkel, visserligen, men jag gillar att vara nära. I publiken var 80 procent 60+ (och en bra bit uppåt), 15 procent 50+, 4 procent 20+ och så vi, som var de enda i rätt ålder, med andra ord ganska jämnåriga med grabbarna i bandet. (Det är så jag väljer att se på saken när publikmajoriteten kan få mig att känna att jag hamnat fel.)
Det var riktigt svängigt och underhållande. Instrument och lackskor glänste ikapp. Här är Stockholm Swing All Stars (för närvarande ganska ouppdaterade) hemsida.
I vanliga fall hänger jag på låset när biljetter släpps till föreställningar och evenemang av olika slag, men den här gången var jag nog nästan sist på biljetterna, till genrepet av Kameliadamen på Stadsteatern. Jag och Lena hamnade innerst i en ganska hemtrevlig låda högst upp i salongen, logen vid dörr G, som det tog oss ett tag att lokalisera.
Pjäsen har premiär i morgon lördag och stan är tapetserad med affischer som föreställer Helena Bergström och Simon J Berger, neutralt klädda i ljusa färger, tätt ihop. De enda slutsatser man utifrån affischen kan dra om Kameliadamen är att Helena Bergström och Simon J Berger är med och att de sannolikt spelar pjäsens kärlekspar, och det man luras till att tro är att man satsat på avskalad, samtidsbetonad scenografi och kostym. Jag undrar verkligen varför teateraffischer så ofta ser ut på det sättet. Är det så vanligt att det enda som bestämts när marknadsföringsbilder ska tas är vilka skådespelare som ska inneha huvudrollerna, inte hur de ska se ut? Vad har man annars för syfte med att presentera verket med en bild som skiljer sig så markant från det man möter i salongen?
Romanen Kameliadamen publicerades 1848 och som pjäs sattes den första gången upp 1852 i Paris. Det Paris som porträtterades på Stadsteatern verkade ha förskjutits nästan hundra år, till kanske 1930- eller 40-tal, med en Kameliadam som glittrade i vit långklänning och päls. Den eländiga, olyckliga handlingen vägdes upp av glamour och humor, ibland lite, eller mycket, för skrikigt tillgjord i min smak. Helena Bergströms skådespeleri var i särklass behagligast, med Nanine som god tvåa, den snälla hushållerskan som märkligt nog spelades av Tomas Bolme, och Simon J Berger var helt okej som den enkla ynglingen Armand Duval. Men de biroller som hörde till Paris dekadenta festvärld blev bara för påfrestande, medvetet överspelade, förstås, men inte med ett särskilt tilltalande resultat.
Hur schyst det än är att se en tajt, klockren föreställning är det något sympatiskt över genrep, där det inte gör något att sufflören hjälper till ett par gånger och att skådespelarna irrar runt i oordning på scenen vid in- och utgång under slutapplåderna.
En parentes som inte har med Kameliadamen att göra: Under pausen, när jag och Lena krånglat oss ner från logens märkligt höga vippstolar för att köpa choklad vid godisdisken och gå vidare till utsikten från Teaterbaren, kom vi lite ifrån varandra, kanske sex, sju meter, i vimlet. Lena stod med näsan i mobilen, jag hade hittat en liten ledig bänk. Jag kunde ha vinkat och försökt överrösta minglarna runtomkring, men jag valde att skicka ett Facebook-meddelande, som Lena såg i realtid: ”Har en sittplats!” Så då kom hon över till bänken med kommentaren att det fina med elektroniska meddelanden är att man kan prata med någon några meter bort eller på andra sidan jorden. Jag höll med, och vi tyckte synd om kommande generationer som kanske inte kommer att se storheten i den här typen av kommunikation på samma sätt som vi. Å andra sidan kommer de kanske att kunna teleportera sig till andra sidan jorden i pausen mellan två akter på Stadsteatern. Vem vet.
Förutom Stockholms kulturfestival och Stockholms filmfestival pågår den mindre kända men nog så trivsamma Hedvig Eleonora kyrkas Pianofestival, en serie konserter på onsdagskvällar. Fri entré.
Mellan två Kulturfestivalpunkter i onsdags kväll klämde jag och mamma in veckans konsert, som framför allt bjöd på Bach, och under tiden, trots att det var både vackert och dramatiskt, roade vi oss med att läsa om Bachs liv på programmets baksida. Karln fick totalt 20 barn.
Theomis 