För tre år sedan dammade jag orgeln i Korskyrkan under vår städdag och upptäckte att piporna, från jättesmå till jättestora, satt som lösa plåtstrutar och gick att dra loss. I kvällens Distansfilmklubbsprogram, dokumentären ”Notre-Dame återuppstår” från förra året, visades en hel rad aspekter av restaureringsarbetet efter den stora branden 2019, från den försiktiga hanteringen av fönstrens målade glas till fällandet av de ekar som med traditionella metoder förvandlades till nya takbjälkar, men var det något jag alls kunde relatera till var det arbetet med orgeln. Inte för att jag suttit i overall och bygghjälm och med ett verktyg förstorat eller förminskat orgelpipsmynningar för att få fram rätt ton, men jag kände i alla fall igen att det var orgelpipor de höll på med. Notre-Dames orgel är också lite större än Korskyrkans.
Det var mycket jag gillade med dokumentären, eller framför allt med själva restaureringen. Jag fick uppfattningen att man på två sätt vände katastrofen till något gott, dels genom att den grundliga genomgången av byggnaden gav antikvarier, eller vilken titel de nu kan ha haft, möjlighet att hitta spår efter bortglömd utsmyckning och andra detaljer från kyrkans 900-åriga historia, och dels genom att man tog tillfället i akt att göra kyrkan snyggare än någonsin. Rengöringen av stenytorna var fascinerande att se. Efter att sot torkats bort på ordinärt vis sprejades ytorna med flytande latex som sedan stelnade och gick att dra bort i stora sjok, där återstående smutspartiklar följde med.
Nu skulle man väldigt gärna vilja åka dit och se fönstren, pelarna, den tjusiga spiran och de fantasifulla vattenkastarna, medan allt glänser och glimmar.
Efter att LW och jag vältrat oss i vittrande viadukter och stationshus med snickarglädje var det uppfriskande att byta både sammanhang och format. Distansfilmklubben gillar visserligen dokumentärserier, men första säsongen – tio avsnitt – av ”Järnvägar och arkitektur” fick räcka och i kväll såg vi ett fristående program på 47 minuter rimmande betitlat ”Det här är Astaire”.
Det var en klassisk, lättsam biografisk dokumentär om verk snarare än liv, med korta filmklipp – mest ur dansnummer, förstås – som varvades med kommentarer av filmkritiker, totalt fyra olika personer. Ganska underhållande, ganska informativt, men välgjort? Nej. Eftersom samma fakta och anekdoter om Fred Astaires karriär genomgående upprepades två eller tre gånger direkt efter varandra framstod de fyra intervjuade männen som vilka fans som helst som råkat läsa samma Fred Astaire-biografi och dokumentärskaparna som nybörjare med för lite material. Lägg till detta en svensk speakerröst som visserligen lät charmigt munter, men som LW uppfattade som TV-presentatörsrösten som under eftertexterna talar om att en nyhetssändning strax börjar och som jag tyckte lät precis som intalad text till en PowerPoint-presentation om User Experience-metoder på bibliotek (en jag råkade höra i höstas, alltså).
Generellt sett är jag ganska ointresserad av skådespelares privatliv och uppskattar när dokumentärer uppehåller sig vid deras yrkesutövande och därigenom också säger något om konstformen och branschen, i det här fallet hur amerikansk musikalfilm förändrades från 1930-talet och framåt. Alltså, vilka supersnygga scener man åstadkom i sång- och dansfilmer under de svartvita åren! Men det visuella var också huvudsaken, att handlingen alltid var urlöjlig påtalade de intervjuade filmkritikerna samstämmigt. Å andra sidan lär Fred Astaire ha hjälpt intrigerna på traven genom att se till att de ingick i sång- och dansnumren, som dessförinnan kommit som avbrott i historien.
Mest givande var trots allt att se Fred Astaires dans, med eller utan partner, och man hade gärna velat bokmärka ett helt gäng Astaire-filmer i någon strömningstjänst, men hos de fyra jag har tillgång till just nu finns inte en enda. Tidiga Hollywood-klassiker borde vara obligatoriska hos filmförmedlarna.
I kväll har Distansfilmklubben återigen sett en dokumentär om en jazzstjärna. ”Miles Davis – Birth of the Cool” är klassiskt uppbyggd, kronologisk, med stillbilder och filmsekvenser från olika epoker, intervjuer med vänner, en fru och ett par flickvänner, musikerkolleger och familjemedlemmar. Därutöver massor av musik.
Följande intryck fastnade särskilt:
Miles David fysiska och psykiska tillstånd gick upp och ner, men mest ner, vilket var oerhört sorgligt att följa. Missbruk av alkohol, kokain och mediciner var nog både höna och ägg i sammanhanget.
Eftersom jag nyligen såg den franska filmen ”Hiss till galgen” (bilden ovan) med Miles Davis musik var det kul att höra en del om dess tillblivelse ur hans perspektiv, om hur han såg filmen och samtidigt improviserade fram låtarna.
Kanske är hans märkliga musik från sent 1960-tal och 1970-tal genialisk, men tröskeln är för hög för att jag någonsin ska ge den en ärlig chans. (Därefter blev det visst mer lättlyssnat igen, men helt annorlunda – någon gång kring 2000 köpte jag hans ”Tutu” från 1986, popjazz med en massa synth bakom trumpeten.)
Miles Davis kan inte ha varit lätt att ha att göra med alla gånger, särskilt inte för hans närmaste och särskilt inte när han var i någon av sina låga faser. Han kunde bli svartsjuk och till och med våldsam. Efter en persons död är det lätt att lyfta fram alla fina sidor och handlar det dessutom om en stor begåvning och världsstjärna kommer superlativen fram naturligt, men intervjuerna övertygade mig trots allt om att han var genuint älskad och är genuint saknad.
Nu har LW och jag och vår Distansfilmklubb avslutat sviten om Pia. Vi såg i kväll den andra och sista delen av den sista dokumentärfilmen om henne, ”Det sköra livet”. (Tidigare filmer är omskrivna här.)
Flera år avverkas på 58 minuter. I en sekvens från 2015 träffar Pia en vän som fortfarande lever ett ganska trasigt liv och de går tillsammans och ser en utställning på Fotografiska, där en videoinstallation visar filmklipp från Kina. 2016 bläddrar hon fram två uppslag i Situation Sthlm där hon är intervjuad. Hela filmsviten börjar med att Pia säljer tidningen vid Karlaplan 2001, men nu, nämner Tom Alandh som speakerröst, är det knappt någon av försäljarna från den tiden som lever. 2017 flyttar Pia tillbaka till Stockholm från Hudiksvallstrakten där hon bott ett antal år. Det bidrar till att seriens cirkel sluts. 2018 följer vi med Pia och hennes mamma Ann-Mari – nu med en grav synskada – på en Lars Lerin-utställning på Liljevalchs. 2020 fyller Pia 65 och ska fira med familjen kring ett fikabord med tårta. När hon sitter med smink och spegel innan de andra kommer säger hon, med sin vanliga uppsluppna men svarta humor, att man måste måla sig mycket i den här åldern och dessutom måste hon bli så snygg att folk inte tänker på att hon, på grund av sin sjukdom, har slang i näsan.
Pias värld har smält samman med min. Kanske såg jag henne sälja de hemlösas tidning någonstans i Stockholms innerstad 2001 och kanske såg jag henne på Fotografiska eller Liljevalchs under 2010-talet – jag besökte de båda utställningarna. Även om jag till och med köpte ett tidningsnummer av Pia någon gång säger det sig självt att distansen är kortare till den som går runt och ser på konst i samma utställningslokal som man själv.
Nu har jag genomspoilat hela dokumentärfilmsserien, men bara det faktum att filmen från 2001 om missbrukaren Pia fått uppföljningar fram till 2020 avslöjar att hon inte går under. Hur som helst kan jag varmt rekommendera allihop, men inte fristående utan som en helhet, och även om det är svårt att recensera dokumentära livsskildringar har det också varit riktigt givande att ha filmklubbssamtal genom serien.
Nästa Distansfilmklubbsmöte handlar om något annat.
”Det sköra livet” är sista filmen om Pia, men delad i två timslånga avsnitt. Nu har LW och jag sett del 1.
Vid det här laget har man hamnat långt ifrån den första filmens avsikt – att följa en människa som lever på samhällets baksida – vilket förstås är en fantastisk förändring. Det är med andra ord helt andra aspekter av livet än droger och hemlöshet nu definierar Pias liv. Den typen av problematik hör istället hemma i hennes jobb med missbrukande kvinnor – precis som i den förra filmen – och den finns också kvar hos gamla vänner som hon träffar på gatan i Stockholm ibland. Och hos dottern, som åkt fast för narkotikabrott. Dottern är fortfarande det stora orosmolnet. I övrigt behandlas vardagsliv, flyttar, vänner, sjukdom, mamma Ann-Maris kamp mot sin allt svagare syn, sonens nya flickvän och hennes två hundar. Nästan det enda som gör dokumentärens objekt – några familjemedlemmar i fyra generationer – speciella är att de varit med i en rad dokumentärfilmer och man undrar hur det ska gå för dem.
Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.
Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?
Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.
En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.
Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.
Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.
Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.
Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.
På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.
LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.
Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och precis det där finns med i filmen, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.
Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.
Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i andra, obestämbara miljöer.
Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.
De 19 år som gått sedan inspelningen ger dokumentärfilmsupplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar per automatik efter olikheterna.
Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.
”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.
I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.
Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.
I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.
Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.
De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när LW och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”
Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.
Theomis 