Tar den här bloggposten aldrig slut? kommer du att undra. Jo, det gör den, efter 22 kommenterade bilder, varav nästan hälften visar hur vackert väder vi hade i helgen som gick.

Under fredagen, ankomstdagen, betade vi av Google-kartans pärlband av inprickade ställen att besöka och sedan var vi klara. Med Oslo. Ja, jazzkonserten vi skulle gå på var på lördagen och gudstjänsten på söndagen och vi hade ännu inte gått upp på operahusets tak, men i övrigt hade vi gjort det vi ville göra. Därför sa vi, halvt på skoj, att nästa dag fick vi väl äta frukost på hotellet, hänga på låset när vårt nya favvocafé Steam skulle öppna och sedan sitta där halva dagen. Vi hängde inte på låset, men efter frukosten gick vi direkt till fikat på Steam och stannade i tre timmar. Vi var begravda i läsning och poddlyssning och sa inte så mycket mer än till exempel: ”Å, vilka goda marsipanägg.”

Bara på en norsk coffee shop kan man beställa en müslibulle med mesost till sin espressoshake.

Vi tyckte att vi kom i god tid till ”Glasshuset”, tillbyggnaden till Konserthuset, där vi skulle höra Majken Christiansen Kvartett.

Men grejen var tydligen att komma jättetidigt och köpa dryck och diverse sötsaker i baren, så det satt folk vid alla bord. Vi klämde ändå in oss långt fram bland pensionärerna – även i grannlandet är det det äldre gardet som upprätthåller kulturlivet, även om vi trots allt inte var allra yngst – och hörde trivsamma jazz standards i två timmar med paus. Personligen tröttnar jag aldrig på klassikerna, jag kan lyssna på gamla och nya versioner oavbrutet.

Vi och resten av Oslo gick sedan fram och tillbaka längs hamnpromenaden.

Det fanns en båtringlinje som passerade ett antal bryggor, en lagom tur som tog en tillbaka till kajen vid Rådhuset på en timme. Eftersom det var en lokaltrafikresa, motsvarande SL, var det lätt och förhållandevis billigt att köpa biljett i en app.

Vi köpte biljetten för två personer ungefär tio minuter före avgång och giltighetstiden på en timme började ticka ner, men ingen ville titta på den när vi gick ombord. Biljetten skulle alltså gå ut lite innan vi skulle gå av och jag såg framför mig hur vi vid ilandstigning stod med ogiltigt färdbevis och skulle åka på en avgift av norska dimensioner, så när drygt halva resan gått frågade jag tjejen som jobbade ombord när man visar biljetten. Hon böjde sig fram och teaterviskade: ”Hvis det er kontroll.” Sedan log hon och hänvisade till ”tillits-Norge”. Jag vet inte om det är ett vedertaget begrepp, men det låter ju oerhört sympatiskt. Sedan vann båttjejen ännu fler trivselpoäng. Det var två barn ombord som rusade runt med walkie-talkies, kanske på något slags hemligt uppdrag, och plötsligt sprang de fram och bankade energiskt på en ruta till den lilla hytt som syns här ovan. Tjejen kom ut och de visade en ganska lång skruv eller spik som de hade hittat. ”Takk. Denne er meget viktig”, sa hon med allvarligt tonfall.

Det blev ganska kyligt, men självklart satt vi ute på däck och spejade på öarna under hela turen.

Sedan gick vi till Creperie de Mari och värmde upp oss. Jag valde en ”Fjellet” som kunde beställas med chèvre, brie eller något som hette ”Snøfrisk”. Först nu har jag tagit reda på att det också är getost, fast en bredbar variant. Det hade jag ju velat testa, men nu var jag feg och valde brie (men den som vet något ställe i Stockholm som säljer Snøfrisk får hemskt gärna tipsa!). Sammantaget var fyllningen i galetten god, men hade mindre lyckade proportioner. Framför allt var det en skog av rucola både på och i.

Den varma chokladen med Nutella däremot … Fullträff.

Det är två veckor sedan jag kom hem från Nepal och jetlagen borde ha gått över för länge sedan, men jag har nog aldrig varit så kvällstrött och relativt morgonpigg som under den här perioden. Sedan blev det väl en förstärkande effekt av att i fredags ta 5.55-tåget. I vilket fall som helst gick jag upp tidigt på söndagsmorgonen och tog en egen promenad längs med Akerselva, ett stenkast från hotellet.

I Ankerbruas fyra hörn står fantasifulla skulpturer. En Facebook-vän undrade om den här föreställer Kristoffer och Sven (Frost-fans förstår direkt vad som avses, och även vi som har små släktingar i Frost-åldern).

Därefter frukost. I matsalen har man satsat mer på funktion än på form, men utbudet är helt okej och allt känns fräscht.

En förmiddagstur till slottet, eller åtminstone till backen framför.

I snåren växte krokusar.

Palmsöndagsgudstjänst i Oslo domkirke. De som sitter på bänken längst fram hör till ett sällskap som gick fram för barndop. Den lilla flickan hette Mariel. Sedan höll prästen en fin predikan om att Jesus, som red in i Jerusalem på en åsna, kan anlända i människors liv på många olika sätt – kanske sker det när du får veta att din ”bestemor” bett för dig varje dag sedan du föddes.

Trots dopinslaget, de många psalmerna och de många gudstjänstdeltagarna som gick fram för nattvard gick vi bara en timme och tjugo minuter senare ut från kyrkan och tog emot varsitt palmbladskors.

Det nya operahuset, invigt 2008, är ju inte riktigt i min smak, men jag förstår att det är populärt bland Oslobor och besökare att gå omkring på det asymmetriska taket.

Det bildades sneda linjer överallt, och utsikten gick inte att klaga på.

Få butiker och caféer har söndagsöppet i Oslo, men som tur var är Pastel de Nata ett sådant ställe. Där åt vi potatis- och purjolökssoppa …

… och varsin ljuvlig portugisisk Pastel de Nata.

Återstoden av tiden ägnade vi åt … fika, förstås. Vi gick tidigt till Sentralstasjonen och hittade till vår ohämmade förtjusning ett Steam som var öppet och parkerade oss vid ett bord.

Jag tog en ”dansk kanelsnurr”.

Sedan tog vi tåget hem. Jag växlade mellan att läsa i den lilla japanska romanen The Guest Cat av Takashi Hiraide och att lyssna på ”Misunderstanding Japan”, ett avsnitt i BBC World:s dokumentärpoddserie, och tyckte att jag använde tiden väl. Sedan tittade jag på Mr Bean på mobilen.