MDVII Mitt franska paraply är tillbaka

I kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen i rumänska Cluj-Napoca kom jag på det. Efter att ha suttit i baksätet under en veckas kringresande i minibuss hade jag på vägen till flygplatsen suttit fram och videodokumenterat resans sista skälvande minuter genom vindrutan. Axelväskan hade jag knät och när vi var framme och Răzvan öppnade bagageutrymmet tog jag min ryggsäck. Den svarta tygkassen i baksätet blev kvar.

Som tur var var det inte så mycket i den, ett paraply och ett par frukter som jag hade plockat på en odling vi besökte tre dagar tidigare. Nu hade jag visserligen ett extraparaply hemma, men paraplyet jag glömde hade jag fått i födelsedagspresent av JF i en liten paraplybutik i Nice, Maison Bestagno, det var mullvadsfärgat och kompakt och helt enkelt ett väldigt bra paraply.

När jag stod med min lilla kabinvänliga packning i den oordnade säkerhetskontrollskön tillsammans med Kerstin mötte vi upp vår reseledare Luiza, i en ände av labyrinten vi snirklade oss fram i. Förutom en farvälkram hann jag med att tala om vad jag glömt. Hon skulle ta hand om det.

För övrigt har jag nog aldrig rest så slimmat – en vinröd textilryggsäck, omkring 40 centimeter hög, och en enkel, mjuk och ganska plastig svart axelväska, kanske 25 gånger 30 centimeter, som började sin resbana för femton år sedan. Jag gillar den egentligen inte och övervägde att slänga den sista dagen, men den fick följa med hem. I övrigt var packningen slänganpassad, jag gjorde mig av med underkläder, en tröja, en kjol och sista dagen också skorna, alltihop välanvänt och slitet, naturligtvis, och så reste jag hem i mina nyinköpta Gore-Tex-stövlar som jag hade med för kunna gå runt med i lera (vilket jag också gjorde, även om det var en ovanligt torr vecka med ovanligt lite lerighet). Med den nätta packningen slapp jag Wizz Airs bagagekostnad, som när vi köpte biljetterna, med relativt god framförhållning, var högre än själva biljettpriset, och efter att ha slängt saker, tänkte jag, skulle det finnas utrymme för eventuella inköp. Förutom ett par örhängen och en myggbettskräm, som tog ungefär ingen plats alls, köpte jag två flaskor hemkokt flädersaft på ett pensionat. Och, ja, det var ju vätska, så de hamnade i Jenny H:s resväska.

Luiza, som stannade kvar ett tag i Rumänien innan hon åkte hem till Linköping, hade vägarna förbi Stockholm i dag, precis tre veckor efter att vi skildes åt i Cluj-Napoca, så jag mötte upp henne vid Cityterminalen och fick tygkassen och paraplyet. Frukten fick jag klara mig utan. Sedan skulle hon vidare till Bålsta, jag kunde bidra med en del information om hur man kommer dit och pekade ut den riktning hon skulle gå, en märklig känsla och en liten, liten återbetalning efter att Luiza tolkat, guidat och på alla sätt jämnat vägen för oss svenskar genom östra Rumänien.

MDVI Jag hade tur och fick titta på takradhusen

Jag var redan från början nästan helt säker på hur det skulle bli, eftersom det bara stod ett klockslag och en gatuadress i informationen om den kostnadsfria visningen av radhusen på taket i centrala Stockholm, ovanpå fastigheten som omgärdas av Drottninggatan, Mäster Samuelsgatan, Klara Norra Kyrkogata och Bryggargatan. Max 20 deltagare, ingen föranmälan och ingen information om hur man skulle komma över eventuella biljetter. Fler och fler av oss intresserade samlades i god tid i foajén på den angivna adressen, där det fanns en roll-up med satsningens namn, Open House Stockholm, i väntan på att en guide skulle dyka upp, tills en av de mer handlingskraftiga damerna kom tillbaka ner med hissen och talade om för oss andra att 20 klistermärken delades ut från en receptionsdisk på Vasakronans kontor. Jo visst, det fanns en koppling, med tanke på att det före visningen av radhuskvarteren – det som alla kommit dit för, skulle jag tro – arrangerades en rundtur hos Vasakronan, men skyltar eller annan information om klistermärkeshämtning hos dem lyste med sin frånvaro. Som tur var hade jag räknat efter – jag var femte personen på plats i foajén, så när det blev huggsexa om de sista klistermärkena gjorde jag de övriga uppmärksamma på det och det respekterades, hör och häpna.

Men andra blev utan och ingen lär ha gillat armbågsfajten. Kort sagt, den som arrangerar ett gratisevenemang måste ha en plan.

Även om det var radhusen jag ville se är det inte mycket i visningsväg som faller utanför min nyfikenhetsram, så en rundtur på Vasakronans kontor – varför inte? Med stolthet presenterades modellen med olika arbetsmiljöer att välja på istället för eget skrivbord, ett sätt erbjuda utrymmen anpassade för olika typer av arbete och samtidigt effektivisera genom att undvika personliga platser som ofta lämnas tomma. Det är bara att gratulera medarbetarna och ledningen till den stora nöjdhet som tydligen råder. Själv gick jag mest runt och tänkte på hur glad jag är – alltså verkligen glad på riktigt – över att jag förunnades ett eget skrivbord för ett och ett halvt år sedan efter att i fyra år ha varit utan. Jag förfogar bara över det under halva min arbetstid, den jag tillbringar på Stadsbiblioteket, men ändå. Sedan vann den Vasakronan-representant som guidade oss min respekt genom att på frågan om han rekommenderade modellen till andra arbetsplatser svara nej, med vilket han menade att det inte är en universalmodell som passar alla.

Att se ut genom fönstren och få nya perspektiv på husen runtomkring var minst lika intressant.

Och så åkte vi i gruppen ner till gatuplan igen, lotsades in i ett annat trapphus och tog hissarna upp till radhusen.

Miljön är strikt utformad men med gemytliga, personliga inslag.

Den här familjen kom ut för att titta på oss som kommit dit för att titta på dem. Väntetiden i bostadskö hade varit 23 år lång – och jag tror att hyran är saftig – men de trivdes väldigt bra och beskrev takkvarteret som ett klassiskt radhusområde med barn som sprang mellan husen och grillar på uteplatserna.

Utsikten är minst sagt unik.

Åt alla håll.

Fri och urbant gyttrig på samma gång.

Flytta dit om jag fick chansen? Jag vet inte, jag är egentligen mer traditionellt lagd. Men att någon vän flyttade dit och jag kunde hälsa på och stirra ut genom fönstren, det vore optimalt.

MDIV Människor på flykt

Här lyssnar SR:s migrationskorrespondent Alice Petrén på Petter Jakobsson, handläggare för mobilisering och utbildning på Diakonia, under en seminariekväll i Immanuelskyrkan om flyktingsituationen i världen. Jag var där, och några till, men alldeles för få. Det handlade om omänsklig flyktingpolitik och hot mot journalister som bevakar migration, om vilken diakoni som kan utövas i dagens svenska församlingar, om kristna ledare i Syrien som stannar kvar och gör sitt jobb trots brutal förföljelse och om hur klimatförändringar förstör gynnsamma naturförhållanden vilket leder till konflikter vilket leder till flykt.

Som avslutning lästes den här bönen upp:

Må Gud välsigna dig med olust inför enkla svar, lätta sanningar och ytliga relationer, så att du må leva från djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede över orättvisa, förtryck och utnyttjande, så att du må arbeta för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar att fälla för dem som lider av smärta, avvisande, svält och krig, så att du må sträcka ut en hand till tröst.

Och må Gud välsigna dig med dåraktighet nog att tro att du kan förändra världen, så att du kan göra det andra kallar omöjligt.

Må välsignelsen från Gud – Skapare, Förnyare och Upprätthållare – vara med dig nu och för evig tid.

MDIII Första kurskvällen hos Novellix

Då är den här terminens läsecirkelkurs igång! Kul att få låna Novellix lokal på Tjärhovsgatan, ett kontor med mycket kreativitet på liten yta. Deltagarna och vi fick precis plats, vi bjöd på fika och pratade social läsning och deltagarna antecknade. Jag är inte lika förundrad över att se huvuden böjda över anteckningsblock och mobiler som jag var första terminen, men fortfarande nyfiken på vad de tycker är värt att skriva ner.

MMDII Nio möjliga Nobelprisvinnare på bibliotekets vägg

Nä, jag tror mig inte kunna gissa årets Nobelprisvinnare, men har nu tagit del av oddslistan och gjort ett litet urval för den som passerar Sturebibblans just nu utställningslösa utställningsvägg och vill spekulera själv. Hur urvalet är gjort? Namn jag kände igen eller tyckte lät kul samt en överrepresentation av kvinnor i förhållande till vad oddssättarna tror.

MMDI Daily Mixes – tack Spotify!

Det här var en ovanligt bra nyhet! ”Discover Weekly”-listan i all ära, kul att få personligt anpassade rekommendationer, men har man lite spretig smak blir själva blandningen inte alltid särskilt njutbar. Men här – genrematchade listor med utgångspunkt i det man redan lyssnar på. Bravo!

MMD Soft söndag i Örebro

Traditionell helgfrukost hos bror och svägerska, som tagit fram de här flingpaketen och lämnat övriga 34 – ja, 34 – sorter i hyllor och skåp. På brorsdotterns rekommendation tog jag en blandning av kanelflingor och nougatkuddar.

Några morgonhopp.

Sightseeing i Örebro.

Och eftermiddagsgudstjänst i Pingstkyrkan. Svägerskan har utformat bildmaterialet. Hade jag kommit nästa vecka hade jag visst fått höra Sebbe Staxx (vars självbiografi jag läst och kan rekommendera till den som vill läsa om vägen in i och ut ur Stockholms undre värld för en kille från Bagarmossen).

MMCDXCIX Lek och tecknat

En tur till Örebro för att se barnfilm och umgås med brorsbarnen – men inte samtidigt.

Det började med lek, förstås. Brorsonen är i ett första hopprepstadium, där enstaka hopp går bra, men inte så många i följd. Jag vet inte hur många år sedan det var jag hoppade hopprep senast – långrep, dessutom – men utmanades på både bokstavslek och sifferlek och klarade mig under omständigheterna rätt bra. Brorsdottern med kompis körde sparkcykelrace under tiden.

Efter tacos och gemensam film – Råttatouille – var det läggdags för halva familjen och vi andra såg …

… Zootropolis! Som jag alltså bjöds hit för att se. På engelska, med bror och svägerska. Underhållande i sig och intressant ur Disney-förmedlar-människosynsbudskap-till-barn-perspektiv.