MDLXXXVIII Isola – en liten ö i Protektoratet Sverige

9789127149830På den senaste förlagsdagen för bibliotekarier, i Norstedtshuset i september, var journalisten Åsa Avdic en av de gästande författarna. Hon presenterade sin debutroman Isola och sa bland annat att hon velat skriva en bok som hon slapp göra research inför och därför valde ett slags kontrafaktisk framtidsvision, som bygger på ett omskrivet förflutet. 1989 omtalas som året för murkuppen, istället för murens fall. Sedan 1995 är Protektoratet Sverige en del av den Sovjetliknande Vänskapsunionen, enligt ”Internationell uppslagsbok” från 2016, som citeras i bokens inledning, innan handlingen hoppar fram till maj 2037, sedan tillbaka till mars 2037. Förvirrande? Inte så farligt, egentligen. Berättelsens dramatik utspelar sig i mars och händelserna utreds i maj. Protektoratet Sverige ägnar sig mycket åt utredningar, förhör, övervakning, hot och tvång.

Men det dröjer innan sista pusselbiten hamnar rätt. I en påhittad verklighet har man som läsare svårt att lista ut mönstret, vad är rimligt och orimligt, väntat och oväntat i Protektoratet Sverige 2037? Även när den för hela historien avgörande handlingen begås är det inte självklart att det är just där gränsen överskrids. Obehagliga saker händer hela tiden.

Det är en spännande berättelse med olika realitetsnivåer – äkta beteende, spel för gallerierna, dubbelspel, trippelspel – och jag uppskattade perspektivbytena, även om jag lekte redaktör emellanåt och ifrågasatte stil och upplägg. Annas och Henrys röster, deras respektive stycken i jagform, kompletterar varandra innehållsmässigt på ett bra sätt, men de är tillbakablickande och redogörande, så när berättar de sina historier och för vem? Inte i maj 2037, när allt är över, det passar inte in i pusslet. Och samtidigt som styckena är vittnesmålsbetonade blir de också bitvis litterärt stämningsskapande med formuleringar som egentligen har klassisk tredjepersonsform och minskar trovärdigheten. Nours roll hade jag också ändrat lite på, Annas mamma, vars egen historia bidrar till helheten på ett smart sätt. Medan Anna jobbat sig upp till hjältinnestatus, tack vare sin extrema envishet och trots sitt intakta samvete, är Nour ett enpartistatens offer, en tidigare lojal medborgare som stötts ut och som skadar sig själv fysiskt för att eventuellt få en stämpel som obrukbar och därmed kunna lämna landet för att ta hand om sin döende far i Bosnien. Hon bor i Olof Palme-kvarteren, stadens fattigområde som tidigare gick under namnet Gamla stan, där hon också inrett ett rum åt sin dotterdotter. Tack vare Nour får läsaren ett lite fastare grepp om det politiska läget och ett Stockholm som bara delvis går att känna igen, och jag hade gärna velat veta ännu mer – det är ju de bitarna som är de mest kittlande i en dystopisk framtidsskildring av ens hemstad – men då hade Nour behövt vara mindre osympatisk och situationen för Annas dotter mindre hopplös.

De övriga miljöerna är dels grå korridorer, kontor och förhörsrum, som bara kan nås efter rigorösa säkerhetskontroller, och dels ön Isola långt ute i Stockholms skärgård. Det är på de platserna den egentliga intrigen utspelar sig – mellan Anna, Henry, Katja, Översten, Ordföranden, Sekreteraren, den kvinnliga förhörsledaren, den manliga förhörsledaren – men vad som händer avstår jag ifrån att berätta. Ingenting är ändå som man tror.

Även om författaren hade för avsikt att inte göra research undrar jag ändå över ett par möjliga inspirationskällor. Inte för att jag har läst någon av böckerna, men jag tittar på Adlibris beskrivning av 40 ”lyckliga” år : en kontrafaktisk berättelse om ett kommuniststyrt Sverige av Gunnar Bernstrup och Jörgen Westerhov och ser vissa likheter, även om den berättelsen utspelar sig 1989, då hammaren och skäran prytt Stockholms stadshus istället för tre kronor i 40 år och medborgarna lever i ”tystnad och lydnad inför överheten”. Och så kombinerar man den med Staden utan kvinnor, där Madeleine Hessérus målar upp ett framtida Stockholm med en mur som skiljer de norra delarna – männens område – från de södra, där kvinnorna ockuperat en militäranläggning. En befrielserörelse huserar i skärgården. Till råga på allt hade Madeleine Hessérus föregående roman – visserligen på ett inte alltför likartat tema – titeln Till Isola.

Jag vet inte hur stor succé Isola blivit och jag vet inte om jag hade läst den om jag inte hade råkat höra författaren prata om den, förmodligen inte. Men den är såld till nio länder, ser jag, så förhoppningen är väl att den bärs upp av den skandinaviska spänningsvågen. Läsvärd är den, hur som helst, om man klarar lite ångest och bildlig och bokstavlig klaustrofobi.

MDLXXXVII Wallpaper – läs digitalt med lånekort

Jag älskar PressReader-appen, som med Stockholms stadsbiblioteks lånekort ger tillgång till över 5000 publikationer från över 100 länder på över 60 språk. Själv prenumererar jag bland annat på The Guardian Travel, The Guardian Review och The Guardian Weekly. (Jag gillar The Guardians specialpublikationer. ”En av The Guardians redaktörer har beskrivit tidningens kritiska inriktning som huvudsakligen riktad mot kungahuset, kristna, Israel och det republikanska partiet i USA”, säger Wikipedia, och eftersom jag själv finns representerad i uppräkningen står jag ju inte bakom tidningens ideologi till hundra procent, men väljer att vara generös. Resereportagen, bokrecensionerna och den internationella nyhetsbevakningen i veckopaketering uppskattar jag i det stora hela.) På svenska gillar jag Res och Språktidningen. Newsweek är en annan favorit, inte minst var den det under det amerikanska valet, och någon enstaka gång laddar jag ner Svenska Dagbladet, eller en Washington Post om jag är på det humöret.

015-copy-215x293Och nu – Wallpaper! Jag undrar hur länge den funnits tillgänglig. Oktobernumret var det första jag såg och nu kan man ladda ner decembernumret. Hur det kom sig att jag började läsa brittiska Wallpaper vet jag inte riktigt heller, den har funnits sedan 1996 och förmodligen blev den ganska snart tillgänglig i Sverige, för jag tror inte att jag började köpa den utomlands. Allra senast 1998 köpte jag mitt första nummer, jag minns väl det randiga omslaget på en ”special edition” från det året, och vissa jular mellan då och nu har det legat ett hoprullat nummer i min julstrumpa (ja, jag får fortfarande en fylld julstrumpa på julaftonsmorgnar, tomtemor fixar julstrumpor till både barn och barnbarn av ohejdad vana). Men nu har jag den i mobilen. Det är förstås inte samma känsla som ett tjockt och glansigt magasin, men lyxigt på ett annat sätt. Alltid senaste Wallpaper i fickan! Som en kollega sa – gratis PressReader-tillgång med lånekort är egentligen för bra för att vara sant. Dagens Nyheter och ytterligare någon annan svensk tidning har dragit sig ur av ekonomiska skäl, men kanske har brittiska och amerikanska tidningar och tidskrifter bättre avtal, för där är utbudet stort. Jag laddar ner och läser så mycket jag orkar så länge det går.

MDLXXXVI Frukostboktips för taxipersonal

Inte många timmar efter gårdagens lunchboktipsande i Läkarhusets lunchrestaurang transporterade vi en omgång böcker från Stadsbiblioteket till Taxi Stockholm på Luntmakargatan, lagom till deras fredagsfrukost, vilket innebär frukostbuffé för personalen, mycket trevligt. Vi var en man kort – det var just mannen i vår trio som dessvärre var sjuk – så vi var två bibliotekarier som prånglade ut böcker. På lånfronten blev det inte ett lika bra resultat som på Läkarhuset, men å andra sidan blev det en liten samling inskrivningar, alltså personer som ville skaffa lånekort, och vi hade en del bra boktipssamtal. Några få böcker blev vi av med, som den fantastiska lilla romanen Norrtullsligan av Elin Wägner, som en kille stod och tittade på länge, länge innan han bestämde sig. Och så fick vi frukost.

Jag vill ambulera mera. Förutom att det är kul att prata böcker är det alltid spännande att komma innanför väggar man tidigare bara passerat utanför. Taxi Stockholm ligger på min väg till Korskyrkan, vilket innebär att jag gått förbi en miljon gånger. Nu vet jag hur det ser ut där innanför, åtminstone i foajén, den minimala hissen och lunchrummet.

MDLXXXV En bok på maten, doktorn?

Det här var en kul grej – boktipsbord i Läkarhusets lunchrestaurang! Vi var tre kolleger som hade tagit med oss varsitt lass med böcker och stod och sålde in dem till lunchgästerna, som passerade vår strategiska placering vid diskavställningen. Det var läkare, sjuksköterskor – och bibliotekarier, Läkarhuset ligger på så bekvämt avstånd från bibblan, och ganska många var intresserade och ville gärna prata om sin läsning, få tips och skaffa lånekort. Jag måste säga att det ger en liten kick, att berätta om sina favoritböcker och ännu mer när de böcker man valt ut faktiskt lånas. Det allra första lånet gjordes av en skäggprydd doktor i gröna kläder, som fastnade för Pyongyang, en grafisk roman av Guy Delisle. Ett mycket bra val.

Kanske vill din arbetsplats också ha besök?

MDLXXXIV 3D-printat

Häromsistens fick jag ett meddelande från min kusin Emma om att någon från Stadsbiblioteket besökt hennes nya arbetsplats, 3DVerkstan, och pratat om hur man skulle kunna jobba ihop. Själv jobbar jag inte med den delen av biblioteksverksamheten, makerspace-grenen, men när jag fick frågan om ett studiebesök skulle vara kul tackade jag självklart ja. I morse gick jag runt och tittade på diverse prylar i olika material, 3D-printade, allt från lustiga gubbar och leksaksliknande grejer till praktiska föremål, som modeller för arkitekter och till och med en handprotes. Det känns verkligen som en revolutionerande teknik i sin linda.

MDLXXXIII Det anade inte Björn Skifs 1977

I kväll var det Seriedebutbar på Stadsbiblioteket, det återkommande evenemanget där debuterande serieskapare intervjuas om sina verk. Serieälskaren Patrik höll i trådarna.

Ett av de roligaste inslagen, om man frågar mig, var när en av serietecknarna, som svar på frågan vad han har på gång nu, berättade att han håller på att skapa ett antal serieberättelser utifrån konvolutbilden till Björn Skifs skiva ”Watch Out!”. Han beskrev hur den såg ut, Björn Skifs vid hissen och personen i trappan, vars gest han härmade. Jag kunde inte låta bli att googla fram bilden. En så härligt random inspirationskälla.

”Watch Out!” kom 1977. Här finns smakprov.

MDLXXXII Inför Vietnam 7: Planen fastställs

Det börjar närma sig. Om precis en månad har vi vår första dag i Ho Chi Minh City. Under kvällens resplanering har vi både konkretiserat idéer vi haft länge och spontant kastat fram nya förslag för att strax därpå helt sonika maila iväg en bokning.

Även om Vietnam lär ha en stadig ström av både paketresenärer och backpackers – vi inbillar oss inte att vi är något slags pionjärer från våra breddgrader – är skillnaden ändå tydlig om man jämför möjligheterna att onlineboka boenden, transporter och aktiviteter med andra länder jag rest till. Hade vi haft ett par månader på oss att upptäcka landet hade vi kunnat improvisera, men nu blir det bara tio dagar på plats och ska vi kunna maxa dem behövs en plan i alla fall för de stora dragen, så förhandsbokad som möjligt. Av oss själva, alltså, inte en researrangör. Vi vill både behålla vår frihet och spara pengar. Flera kombinerade källor – guideböcker, Tripadvisor, privata bloggar och en av de två Airbnb-värdar vi bokat rum hos i Ho Chi Minh City – har nu gett oss de ledtrådar som behövdes för att också vår rundtur utanför storstaden ska börja ta form. Att upptäcka Mekongdeltat är ett måste.

MDLXXX Gå Sion din konung att möööta!

Varje år sätts en adventskör ihop i Korskyrkan. Vem som helst kan vara med, kören övar två gånger och sjunger sedan en uppsättning psalmer och sånger första advent. Årets kör var lika bra och låtarna lika pampiga som vanligt.

Första advent-gudstjänsten i övrigt:
– Pastor Richard inledde predikan med att berätta om Gator Boys, enligt Richard ett TV-program med ”tre lurviga amerikaner” som fångar in alligatorer med bara händerna. (Avsedd parallell: Att leva livet utan någon som helst säkerhetsmarginal på olika ansträngningskrävande områden. Sällan klokt. Om du inte är en av ytterst få som besitter förmågan – försök inte vara en gator boy. Predikan finns att lyssna på här, ”Gör plats för Herren.”)
– Föräldrarna hade med sig en ”grannfru”, som mamma sa. Eller närmare bestämt änka. Under kyrkkaffet kom det fram att hon och hennes man var Kungsholmsbor under 60-talet, på John Ericssonsgatan. Det förde mina tankar till det berömda kollektivhuset, med tvättnedkast, centralkök och allt, och minsann, det var där de bodde. Hon hade en gång råkat slänga sopor i tvättnedkastet.
– Under kyrkkaffet råkade också pianisten Simon i trängseln dänga en stol i huvudet på församlingsledaren Maria. Det var ju inte alls roligt, egentligen. Fast ändå lite.
– Jenny H och jag satt som vanligt och bredde ut oss om vår kommande Vietnamresa. Risken är att det bara blir värre efteråt.