CCLIV Lysholms dikter

Nu äter landskapet sin nyponsoppa
med en vacker gammal silversked.

Så avslutas dikten ”Färden till det täcka och sidengröna Haga”, en av de sista dikterna i samlingen Träd och vattenspeglar från 1955. Allt den gode Gustaf Adolf Lysholm skriver är inte helt begripligt, men det är vackert och sirligt. Egentligen var jag ute efter en helt annan bok när jag var nere i magasinet och rotade och kom upp med den här, och det fanns ju faktiskt en hel Lysholm-rad. Det kan vara värt att plocka upp någon till. Dikterna är obegripliga på ett lättillgängligt, stämningsfullt sätt.

CCLIII Det var den helgen

Tillbaka på Kungsholmen, där balkongblommorna slokade övergivet men allt annat var sig likt. Jag, Anna E och Martina delar nu mer än en gemensam Indienresa. Förutom att sitta på klippor en fredagskväll i Igelboda och sitta på klippor en lördagseftermiddag på Utö har vi pratat och pratat och pratat, gått en tur i Saltsjöbaden i Solsidan-scenernas spår, tittat på förskolan där Anna jobbar och även tagit en nostalgitripp till Indien med hjälp av kryddor köpta där, använda i kycklinggryta och en stark osträtt, som skulle ha innehållit paneer men som vi gjorde med halloumi. Det varma, kryddångande köket hjälpte associationerna på traven, men ljudnivån skiljer sig ganska mycket mellan Igelboda och Delhi. Bland annat.

I dag, innan vi skildes åt vid Centralen där Martina tog tåget hem till Örebro, var vi på gudstjänst i Korskyrkan och åt därefter på Café Himlavalvet på Observatoriekullen. Jag har gått förbi regelbundet i tio år, hela den tid jag har jobbat på Stadsbiblioteket strax nedanför, men nu åt jag där för första gången. Även den sallad som de sa att de kunde minska ner något – man kan inte äta hur mycket som helst efter kyrkkaffe med bulle, kaka och frukt – var fullt tillräckligt stor och innehöll spännande kombinationer, som fårost och ananasröra.

Här följer en bildkavalkad från helgen.










CCLII Utö

image

Att åka ut till en skärgårdsö är ett säkert kort. Det kommer att finnas vacker natur (frodig eller karg eller både och), något slags båtliv och, om ön är bebodd och trafikeras regelbundet, diverse bodar och näringsställen med marina inslag. På Utö finns allt det där och, till min förvåning och glädje, ett riktigt proffsigt bageri. Jag, Anna E och Martina ägnade oss mest åt att insupa miljön under de tre timmar vi var där – havsutsikten från berget med väderkvarnen där vi hade picknick, charmiga hus, ängsblommor, skog och klippor – och hann ganska precis tillbaka till området runt bryggan efter vår rundtur på ön för att köpa bageriets vaniljbullar. (De hade massor av goda bakverk, men samma till alla var ett praktiskt val, inget kiv på båten sedan när vi skulle fika, och en anledning så god som någon att komma tillbaka.)

CCLI Lundsjön

image

Det var länge sedan jag, Anna E och Martina, som alla var med på samma Indienresa i höstas, började prata om att tillbringa en helg ihop i Saltsjöbaden, där Anna bor, med skärgårdsutflykt. Nu har det blivit av. Under kvällen har vi suttit vid Lundsjön här i Igelboda och i morgon blir det Utö.

Nu är jag inte typen som sitter vid en sjö och inväntar skymningen alltför ofta, men när jag gör det kommer jag på att det inte är så dumt alls. Jag försökte konservera intrycken, så att jag kan plocka fram dem igen en annan dag, en annan årstid.

CCL Människor helt utan betydelse

Har du läst Johan Klings Människor helt utan betydelse? Förra sommaren höll vi två läsecirklar kring den på Sture bibliotek. Det var väldigt intressant, och värt … tiden, jag vill inte säga besväret, att läsa den två gånger och gå in på djupet. På ytan är det en stockholmsskildring, en modern Doktor Glas, om en man som går omkring i stan en sommardag och grubblar över sina egna misslyckanden, dyster, paranoid och framför allt osäker. Det är också en skildring av Stockholms mediefolk, en glassig värld av ryggdunkanden och utfrysning och NK-shopping. Och så berättelsen om ett förhållande som kanske, men bara kanske, håller på att gå i kras. Vid andra läsningen har man mer på fötterna och ser händelserna i ett annat ljus. Var kommer den unge mannens osäkerhet ifrån? Nycklarna finns där.

Så här ett år senare har jag sett novellfilmen (tack, Anna, för tipset). Jag fick lite av den där ”just det, så här ser det ut i verkligheten”-känslan som jag fick för första gången när jag läste Bert-böckerna i 13-14-årsåldern och några år därefter såg Bert-serien på TV. Hans föräldrar var ju inte alls så där obegripligt konstiga och knäppa som han hade beskrivit dem, ändå var de precis som han hade beskrivit dem. Och så förstod jag – han hade ju filtrerat dem genom sin 14-åriga hjärna och skickat över bilderna till min 14-åriga hjärna. Och även i vuxen ålder och med alla förutsättningar att se samtliga beskrivna miljöer i Johan Klings bok framför mig låg filtreringen i vägen och en filmatisering gav mig ett nytt perspektiv. Vissa detaljer var förstås inte med och andra hade lagts till, men jag kände igen mig. I boken får man Magnus värld inifrån, i filmen Magnus värld utifrån, om än med honom själv som ett slags ofrivillig ciceron. Man får till och med höra honom tänka.

Se gärna filmen (knappt en halvtimme lång) och läs ännu hellre boken. Och vill du diskutera dina intryck är jag den första att ställa upp.

CCXLIX Morgonbön

image

Försöker göra en tidig avrundning på en dag med tidig start. Halv åtta i morse var det morgonbön i Korskyrkans foajé. Jag kan inte nog betona hur maxat produktiv en timmes bön är. Ingen av oss såg någon häftig syn, ingen blixt slog ner, inga änglar flaxade omkring. Ändå vet vi att vi kommunicerade med en urkraft som får en tsunami att likna en regndroppe, en makthavare som får presidenter, generaler och IT-miljardärer att se ut som hjälplösa spädbarn. Liksom vi själva.

Så oansenligt och så stort, långt över våra förstånd. Tre personer, på varsin stol, med trafikljud och solsken utanför glasportarna. Fika på Panini efteråt. Mitt i en korsning, mitt i Stockholm, mitt i en andlig verklighet som inte syns. Bara dess frukter. Och dem är vi med och påverkar, genom att vi när som helst får audiens hos universums härskare.

Nu ska jag prata med Honom lite till.

CCXLVIII Saturnus

image

image

Det är drygt två år sedan nu, men jag förknippar fortfarande Saturnus med den leende mannen som avhyste först ett äldre par och sedan mig och Jenny F i dörren första gången jag skulle gå dit och fika. Det var en hel del fikande gäster i lokalen och stället skulle ha öppet en timme till. Men, förklarade mannen med leendet, de brukar stänga en timme tidigare på fredagar, sju istället för åtta. Absolut, inga problem, stäng sju på fredagar – men då ska det stå sju och inte åtta på dörren. En tid på dörren och en i verkligheten blir nämligen väldigt opraktiskt när man stämt träff för att precis hinna fika före filmen på Sturebiografen där i närheten. För att inte tala om hur fräckt det är att inte släppa in gäster på ett uppenbart öppet café.

Efter den upplevelsen skrev jag en sågning på cafekartan.se, men nu ett antal trevliga besök senare är jag beredd att äntligen ändra uppfattning. Omeletten jag åt med AnnCharlotte (som sitter djupt försjunken i väntan på varm choklad här ovan) var fylld med getost och sparris och hur god som helst, med mörkbruna bitar fruktbröd till.

CCXLVII Säg det med en roman

Hade DN-artikeln om Alexandra Borgs avhandling ”En vildmark av sten” framme hela dagen i går, men hann inte läsa den. Så hur ska jag hinna läsa själva avhandlingen, som jag har reserverat på Stadsbibblan?

Men artikeln är nu läst, och det handlar alltså om hur staden Stockholm skildrades i skönlitteraturen kring förra sekelskiftet. Självklart har vi försökt lyfta fram sådana skildringar i arbetet med Stockholmskällan, men det är mycket mer tidsödande att jobba med skönlitteratur än med facklitteratur (som man inte behöver läsa från pärm till pärm för att hjälpligt analysera, beskriva och ge ämnesord). Mest välrepresenterad i Stockholmskällan av Alexandra Borgs undersökta författare är Maria Sandel. Av henne kan man hitta ett antal fulltextnoveller i databasen.

Det är så oerhört lärorikt att läsa samtida skönlitterära stockholmsskildringar. Vad innebar stadsliv – övervägde arbetstillfällen, service och nöjen trångboddhet, otrygghet och smuts? När var Stockholm så litet att alla kände alla? Hur har stadsdelarnas status skiftat? Och vad tyckte resten av Sverige om 08:or, före telefonnumrens tid? Det är när åsikter, attityder, livsvillkor och världsbild syns mellan raderna som det blir riktigt intressant. Vad som producerades i Kungsholmens industrier går att ta reda på på annat sätt, men hur arbetarna levde, tänkte och pratade kan man fråga Maria Sandel om.