CCL Människor helt utan betydelse

Har du läst Johan Klings Människor helt utan betydelse? Förra sommaren höll vi två läsecirklar kring den på Sture bibliotek. Det var väldigt intressant, och värt … tiden, jag vill inte säga besväret, att läsa den två gånger och gå in på djupet. På ytan är det en stockholmsskildring, en modern Doktor Glas, om en man som går omkring i stan en sommardag och grubblar över sina egna misslyckanden, dyster, paranoid och framför allt osäker. Det är också en skildring av Stockholms mediefolk, en glassig värld av ryggdunkanden och utfrysning och NK-shopping. Och så berättelsen om ett förhållande som kanske, men bara kanske, håller på att gå i kras. Vid andra läsningen har man mer på fötterna och ser händelserna i ett annat ljus. Var kommer den unge mannens osäkerhet ifrån? Nycklarna finns där.

Så här ett år senare har jag sett novellfilmen (tack, Anna, för tipset). Jag fick lite av den där ”just det, så här ser det ut i verkligheten”-känslan som jag fick för första gången när jag läste Bert-böckerna i 13-14-årsåldern och några år därefter såg Bert-serien på TV. Hans föräldrar var ju inte alls så där obegripligt konstiga och knäppa som han hade beskrivit dem, ändå var de precis som han hade beskrivit dem. Och så förstod jag – han hade ju filtrerat dem genom sin 14-åriga hjärna och skickat över bilderna till min 14-åriga hjärna. Och även i vuxen ålder och med alla förutsättningar att se samtliga beskrivna miljöer i Johan Klings bok framför mig låg filtreringen i vägen och en filmatisering gav mig ett nytt perspektiv. Vissa detaljer var förstås inte med och andra hade lagts till, men jag kände igen mig. I boken får man Magnus värld inifrån, i filmen Magnus värld utifrån, om än med honom själv som ett slags ofrivillig ciceron. Man får till och med höra honom tänka.

Se gärna filmen (knappt en halvtimme lång) och läs ännu hellre boken. Och vill du diskutera dina intryck är jag den första att ställa upp.

CCXLIX Morgonbön

image

Försöker göra en tidig avrundning på en dag med tidig start. Halv åtta i morse var det morgonbön i Korskyrkans foajé. Jag kan inte nog betona hur maxat produktiv en timmes bön är. Ingen av oss såg någon häftig syn, ingen blixt slog ner, inga änglar flaxade omkring. Ändå vet vi att vi kommunicerade med en urkraft som får en tsunami att likna en regndroppe, en makthavare som får presidenter, generaler och IT-miljardärer att se ut som hjälplösa spädbarn. Liksom vi själva.

Så oansenligt och så stort, långt över våra förstånd. Tre personer, på varsin stol, med trafikljud och solsken utanför glasportarna. Fika på Panini efteråt. Mitt i en korsning, mitt i Stockholm, mitt i en andlig verklighet som inte syns. Bara dess frukter. Och dem är vi med och påverkar, genom att vi när som helst får audiens hos universums härskare.

Nu ska jag prata med Honom lite till.

CCXLVIII Saturnus

image

image

Det är drygt två år sedan nu, men jag förknippar fortfarande Saturnus med den leende mannen som avhyste först ett äldre par och sedan mig och Jenny F i dörren första gången jag skulle gå dit och fika. Det var en hel del fikande gäster i lokalen och stället skulle ha öppet en timme till. Men, förklarade mannen med leendet, de brukar stänga en timme tidigare på fredagar, sju istället för åtta. Absolut, inga problem, stäng sju på fredagar – men då ska det stå sju och inte åtta på dörren. En tid på dörren och en i verkligheten blir nämligen väldigt opraktiskt när man stämt träff för att precis hinna fika före filmen på Sturebiografen där i närheten. För att inte tala om hur fräckt det är att inte släppa in gäster på ett uppenbart öppet café.

Efter den upplevelsen skrev jag en sågning på cafekartan.se, men nu ett antal trevliga besök senare är jag beredd att äntligen ändra uppfattning. Omeletten jag åt med AnnCharlotte (som sitter djupt försjunken i väntan på varm choklad här ovan) var fylld med getost och sparris och hur god som helst, med mörkbruna bitar fruktbröd till.

CCXLVII Säg det med en roman

Hade DN-artikeln om Alexandra Borgs avhandling ”En vildmark av sten” framme hela dagen i går, men hann inte läsa den. Så hur ska jag hinna läsa själva avhandlingen, som jag har reserverat på Stadsbibblan?

Men artikeln är nu läst, och det handlar alltså om hur staden Stockholm skildrades i skönlitteraturen kring förra sekelskiftet. Självklart har vi försökt lyfta fram sådana skildringar i arbetet med Stockholmskällan, men det är mycket mer tidsödande att jobba med skönlitteratur än med facklitteratur (som man inte behöver läsa från pärm till pärm för att hjälpligt analysera, beskriva och ge ämnesord). Mest välrepresenterad i Stockholmskällan av Alexandra Borgs undersökta författare är Maria Sandel. Av henne kan man hitta ett antal fulltextnoveller i databasen.

Det är så oerhört lärorikt att läsa samtida skönlitterära stockholmsskildringar. Vad innebar stadsliv – övervägde arbetstillfällen, service och nöjen trångboddhet, otrygghet och smuts? När var Stockholm så litet att alla kände alla? Hur har stadsdelarnas status skiftat? Och vad tyckte resten av Sverige om 08:or, före telefonnumrens tid? Det är när åsikter, attityder, livsvillkor och världsbild syns mellan raderna som det blir riktigt intressant. Vad som producerades i Kungsholmens industrier går att ta reda på på annat sätt, men hur arbetarna levde, tänkte och pratade kan man fråga Maria Sandel om.

CCXLIV Plankarna som gav upp

Ett fyrfaldigt leve för busschauffören med långt, rött skägg och mina irriterade medpassagerare! Och ett massivt BU för plankning.

När 1:an på väg i riktning mot Hötorget stannade till vid Cityterminalen klev det på tre män i 25-30-årsåldern genom bakdörren, i närheten av där jag satt. Genast kom ett utrop i högtalarna där föraren bad männen komma fram och visa upp färdbevis. En av dem gick fram, men hade uppenbarligen ingen biljett. Det gick en liten stund och så stängdes bussmotorn av och föraren ropade ut, neutralt på gränsen till muntert, att vi väntade på någon som kunde komma och avhysa några personer som vägrade betala. Två av männen stod kvar långt bak och den som gått fram hade stannat där. Flera av passagerarna, som väl ingen av oss hade lust att stå still på Kungsgatan någon längre stund, sa saker i stil med: ”Grabbar, kom igen, gå fram och betala eller gå av!” Grabbarna försökte se oberörda ut. Efter en liten stund sa en av dem att de inte hade några pengar. Passagerarnas spridda yttranden började nu handla om att det bara var att plocka fram mobilen och köpa en sms-biljett. Så där höll det på, ganska länge, medan några passagerare gick av och började gå istället och vi andra satt och blängde på plankarna och på klockan. De två där bak spelade fortsatt oberörda, tills de slutligen utbytte blickar och gick av, och strax därefter packade killen där framme ihop sig och gick av han också. Bussen startade och vi åkte iväg. Inget bråk. Ingen arg chaufför. Ett stort mått lagom starkt civilkurage (för timida svenskar är det nämligen civilkurage att våga prata högt med plankare så att resten av bussen hör), men inga glåpord ens när fripassagerarna gått av, då var det bara över. Så här ska rättvisa skipas. Man säger ifrån, bestämt men snyggt.

CCXLIII Möss

image

Kolla, salta rättvisa möss! Älskar de söta sedan de kom. Kommer alltid att tänka på när jag och Erica stod vid den urcharmiga luckan på Fyrisbiografen i Uppsala förra sommaren och båda ville ha en biobiljett och en påse möss …

Köper till och med charmen i baksidestexten, här från söta påsen: ”Aromas Rättvisa möss tillagas i Sverige. De söta mössen är helt utan konserveringsmedel och de glada färgerna kommer från naturen. Gelémöss är ett original från Aroma sedan 1931.”

CCXLII Blod

I går var jag på Blodcentralen och gav blod och det gick utomordentligt bra. (Jag har varit med om tillfällen som blivit rena katastrofer, så de gånger det går bra är jag väldigt nöjd.) Jag tror det här var första gången någonsin som jag inte gjorde klart och tydligt för sköterskan redan från början att jag inte gillar stick, att hon inte får säga till när hon sticker och att jag inte vill riskera att se en skymt av eländet. Jag höll mig ända tills sticket var stucket. ”Går det bra?” frågade sköterskan. ”Ja, det går bra, så länge jag slipper se det”, sa jag. ”Nä, det här är inget att se”, tyckte sköterskan, och så var det bra med det.

Dessutom var jag glad att jag fick ge blod över huvud taget. När det kom en kallelse för en tid sedan hörde jag för säkerhets skull av mig och frågade om det var okej att komma då, med tanke på höstens Indienresa. Det var det tyvärr inte, fick jag veta, så jag fick vänta lite till. När jag kom den här gången fyllde jag i att jag sedan förra blodgivningen varit i Indien, Lettland, Estland och Ryssland. Indien var okej nu, Lettland och Estland likaså, men Ryssland var det fyra veckors uppehållstid på. Jag räknade efter. Det var precis 28 dagar sedan jag var där. Efter lite dividerande kom de fram till att det var okej.

Så nu har blodbanken några deciliter prima blod till, och jag knaprar järntabletter i några veckor.