CCXLIV Plankarna som gav upp

Ett fyrfaldigt leve för busschauffören med långt, rött skägg och mina irriterade medpassagerare! Och ett massivt BU för plankning.

När 1:an på väg i riktning mot Hötorget stannade till vid Cityterminalen klev det på tre män i 25-30-årsåldern genom bakdörren, i närheten av där jag satt. Genast kom ett utrop i högtalarna där föraren bad männen komma fram och visa upp färdbevis. En av dem gick fram, men hade uppenbarligen ingen biljett. Det gick en liten stund och så stängdes bussmotorn av och föraren ropade ut, neutralt på gränsen till muntert, att vi väntade på någon som kunde komma och avhysa några personer som vägrade betala. Två av männen stod kvar långt bak och den som gått fram hade stannat där. Flera av passagerarna, som väl ingen av oss hade lust att stå still på Kungsgatan någon längre stund, sa saker i stil med: ”Grabbar, kom igen, gå fram och betala eller gå av!” Grabbarna försökte se oberörda ut. Efter en liten stund sa en av dem att de inte hade några pengar. Passagerarnas spridda yttranden började nu handla om att det bara var att plocka fram mobilen och köpa en sms-biljett. Så där höll det på, ganska länge, medan några passagerare gick av och började gå istället och vi andra satt och blängde på plankarna och på klockan. De två där bak spelade fortsatt oberörda, tills de slutligen utbytte blickar och gick av, och strax därefter packade killen där framme ihop sig och gick av han också. Bussen startade och vi åkte iväg. Inget bråk. Ingen arg chaufför. Ett stort mått lagom starkt civilkurage (för timida svenskar är det nämligen civilkurage att våga prata högt med plankare så att resten av bussen hör), men inga glåpord ens när fripassagerarna gått av, då var det bara över. Så här ska rättvisa skipas. Man säger ifrån, bestämt men snyggt.

CCXLIII Möss

image

Kolla, salta rättvisa möss! Älskar de söta sedan de kom. Kommer alltid att tänka på när jag och Erica stod vid den urcharmiga luckan på Fyrisbiografen i Uppsala förra sommaren och båda ville ha en biobiljett och en påse möss …

Köper till och med charmen i baksidestexten, här från söta påsen: ”Aromas Rättvisa möss tillagas i Sverige. De söta mössen är helt utan konserveringsmedel och de glada färgerna kommer från naturen. Gelémöss är ett original från Aroma sedan 1931.”

CCXLII Blod

I går var jag på Blodcentralen och gav blod och det gick utomordentligt bra. (Jag har varit med om tillfällen som blivit rena katastrofer, så de gånger det går bra är jag väldigt nöjd.) Jag tror det här var första gången någonsin som jag inte gjorde klart och tydligt för sköterskan redan från början att jag inte gillar stick, att hon inte får säga till när hon sticker och att jag inte vill riskera att se en skymt av eländet. Jag höll mig ända tills sticket var stucket. ”Går det bra?” frågade sköterskan. ”Ja, det går bra, så länge jag slipper se det”, sa jag. ”Nä, det här är inget att se”, tyckte sköterskan, och så var det bra med det.

Dessutom var jag glad att jag fick ge blod över huvud taget. När det kom en kallelse för en tid sedan hörde jag för säkerhets skull av mig och frågade om det var okej att komma då, med tanke på höstens Indienresa. Det var det tyvärr inte, fick jag veta, så jag fick vänta lite till. När jag kom den här gången fyllde jag i att jag sedan förra blodgivningen varit i Indien, Lettland, Estland och Ryssland. Indien var okej nu, Lettland och Estland likaså, men Ryssland var det fyra veckors uppehållstid på. Jag räknade efter. Det var precis 28 dagar sedan jag var där. Efter lite dividerande kom de fram till att det var okej.

Så nu har blodbanken några deciliter prima blod till, och jag knaprar järntabletter i några veckor.

CCXXXIX Den onda skvallercirkeln

Snälla. Det är så enkelt. Vi behöver inte ha en sådan här hatkultur. Den enda anledningen till att vi har den är att vi vill ha den. Kommer vi på att vi inte vill ha uthängning, skvaller, hån, förtal och lögner är det bara att sluta hänga ut, skvallra, håna, förtala och ljuga. Så enkelt. Man behöver alltså inte ens ”göra något” för att få bukt med den här orättvisan, det räcker med att ”låta bli”. Sprid inte rykten. Snoka inte i andras eventuella misstag. Döm inte på förhand. Och – enklast av allt – läs inte skräpjournalistik.

Men läs gärna Paul Frigyes DN-krönika ”Pixlade bilder”.

CCXXXV Jag känner Jag är

Problem med livspusslet, omgivningens krav, behovet att förverkliga dig själv, meningen med livet? Louie Giglio har en viktig poäng i Jag är inte, men jag känner Jag är. Ur första kapitlet:

”[Gud] gör anspråk på huvudrollen i tillvaron, skapelsen, tiden, livet, historien, frälsningen och evigheten.
     Jag försöker inte att göra dig missmodig eller säga att du inte är viktig. Inte heller säger jag att du inte finns med i den stora Gudsberättelsen. Tvärtom, faktiskt. Otroligt nog finns du med på varje sida – du fanns i Guds tankar långt innan världen blev till. Jag säger bara det uppenbara – att berättelsen har redan en stjärna, och den stjärnan är inte du eller jag.
     Och detta är viktigt, för om vi inte får ordning på dessa två berättelser blir allt annat i våra liv skevt. Då kommer vi att tillbringa våra dagar med att försöka kidnappa Gudsberättelsen och förvandla den till en berättelse som handlar om oss. Vi kommer att vända verkligheten bak och fram och leva vare dag som om livet var vår enaktare och historien vår historia. Som om skapelsen var vårt hem och ingen annans, tillvaron vår lekplats och Gud vår tjänare (om vi tycker att vi behöver Honom över huvudtaget, vill säga).”