CCCXLIV Fisksätra bibliotek

image

Nog för att jag får diskreta utslag av att passera de berömda tullarna och inte riktigt är mig själv igen förrän jag är tillbaka på rätt sida måste jag tillstå att Saltsjöbanan förmodligen är SL:s vackraste resväg. Den här gången åkte jag mellan Slussen och Fisksätra, på vars bibliotek jag skulle visa Delning för chefen och en blivande sociala medier-handledare.

Varje gång jag besöker ett nytt bibliotek får jag känslan ”det här är mitt”. Jag kan slå mig ner och läsa vad som helst från hyllorna, det kostar ingenting och jag kan sitta där i timmar om jag vill. Jag kan också skaffa lånekort och ta med grejer hem. Att behöva åka tillbaka till Fisksätra för återlämning är inte optimalt, men jag kan. Om jag vill.

CCCXLII Dammen

image

Är det bara jag, eller ser dammen utanför Stadsbiblioteket väldigt välfylld ut efter regnen? Misstänker att den hur som helst snart töms och att skateboardramperna plockas fram.

Själv är jag väldigt glad över regnet. Äntligen börjar det bli någon ordning på den här hösten.

CCCXL Shopping på Birkastans dag

imageI söndags var det ”Birkastans dag” på Rörstrandsgatan med omnejd, ett återkommande evenemang som varje gång gör gatan levande, med utomhusförsäljning, uppträdanden och specialsöndagsöppet i butikerna. Med tanke på vilken gata det gäller är atmosfären någonstans mellan småstadscharmig och storstadsstylish.

Jag hade en maxad dag och försökte hålla besöket kort, men det var inte helt enkelt. Jag började vid en klädställning tillhörande secondhandbutiken Ayla Danielle Kristina. I närheten av Filla, där någon precis slutat spela på en provisorisk scen och en polis börjat prata, fanns ett litet marknadsområde med kläder och prylar. För att betala för jackan jag hittade behövde jag gå till bankomaten, där Korskyrke-Christian kom och trängde sig i kön och var språksam ett slag, och när jackan var betalad gick jag till det huvudsakliga målet, Plezuro, nästan längst bort på gatan. Där var det en hel del tjejer och damer som bläddrade bland plaggen och två herrar satt i en soffa och underhöll varandra. Ögonen fastnade genast på en krämigt beige klänning med vita detaljer och jag insåg att det skulle dröja innan man fick tillträde till det enda provrummet, så till slut gick jag fram till kassan och hörde mig för om öppet köp. Det skulle gå bra, sa de båda tjejerna, som jag inte kände igen, och den ena sa att hon också genast kastat sig över den där klänningen, men den hade varit för liten. Jag började måtta. Jo, förmodligen var den för liten för mig också, men den var värd en chansning.

Med klänningen i en påse gjorde jag det obligatoriska stoppet i stans bästa godisaffär några butiker bort och gick sedan hem och tog på mig en sagolik krämigt beige klänning som smet åt och stramade och inte såg riktigt klok ut.

I dag gick jag tillbaka till Plezuro, där jag var ensam förmiddagskund och kunde titta på klänningar och småprata med butiksinnehavaren i godan ro. Den blommiga klänning jag nu bytt mig till sitter som gjuten.



CCCXXXIX Direkt-artikeln – redigerad och illustrerad


Nu har jag fått se den i redigerat skick – artikeln i EFK:s tidning Direkt om hur två församlingar i Stockholm och en i Malmö planterat nya församlingar. Jag är hemskt glad över att jag fick uppdraget att skriva den och därmed anledning att lära mig mer om ämnet genom att intervjua flera pastorer.

Visserligen görs det alltid små justeringar i texten som man som självgod skribent blir missnöjd med, men på det hela taget ser det bra ut. Läs och inspireras av tre församlingars engagemang och Guds verk!

CCCXXXVIII Indiskt-svenskt sällskap på kinesisk restaurang

Den som vill höra förstahandsuppgifter om hur evangeliet om Jesus sprider sig i norra Indien, i det område som tidigare var känt som ”missionärernas kyrkogård”, kan på Korskyrkans hemsida hitta gårdagens predikan av Victor John (med smårolig tolkning från engelska till svenska av vår brittiske pastor Andrew) – ladda ner här eller lyssna direkt här.

Den grupp från Indien som var med på Korskyrkans gudstjänst bestod mestadels av personer som vi svenskar träffade när vi hälsade på förra hösten. Indierna, vi som varit med på resan och Korskyrkans missionsråd gick efter gudstjänsten och åt kinesisk buffé, och jag och Anna E, som också var med i Indien, hamnade mitt emot en man som vi inte träffat där, men som var engagerad i samma verksamheter som de vi besökt, som skolorna i slummen.

Det var svårt att tänka sig att den västerländskt klädda mannen som så självklart satt och åt söndagslunch på en restaurang på Sveavägen aldrig varit i Europa förut. Kanske hade han rest till andra delar av världen, det frågade jag inte om, men de svenska, luftigt folktomma gatorna var väldigt främmande, han hade fotat mycket, sa han på helt obehindrad engelska med det typiskt indiska uttalet. Kenneth i missionsrådet började apropå efterrättsfrukten prata om att svenskar som reser till tropiska platser först då förstår hur frukt egentligen ska smaka. Jag mindes våra fruktinköp i Gorakhpur och kunde bara hålla med. ”Men jag har smakat era körsbär”, sa indiern, ”och de är större och godare än våra.” ”Då har vi en typ av frukt som är bättre än er!”, sa jag triumfatoriskt, men så är det nog också bara den enda.