CCCXL Shopping på Birkastans dag

imageI söndags var det ”Birkastans dag” på Rörstrandsgatan med omnejd, ett återkommande evenemang som varje gång gör gatan levande, med utomhusförsäljning, uppträdanden och specialsöndagsöppet i butikerna. Med tanke på vilken gata det gäller är atmosfären någonstans mellan småstadscharmig och storstadsstylish.

Jag hade en maxad dag och försökte hålla besöket kort, men det var inte helt enkelt. Jag började vid en klädställning tillhörande secondhandbutiken Ayla Danielle Kristina. I närheten av Filla, där någon precis slutat spela på en provisorisk scen och en polis börjat prata, fanns ett litet marknadsområde med kläder och prylar. För att betala för jackan jag hittade behövde jag gå till bankomaten, där Korskyrke-Christian kom och trängde sig i kön och var språksam ett slag, och när jackan var betalad gick jag till det huvudsakliga målet, Plezuro, nästan längst bort på gatan. Där var det en hel del tjejer och damer som bläddrade bland plaggen och två herrar satt i en soffa och underhöll varandra. Ögonen fastnade genast på en krämigt beige klänning med vita detaljer och jag insåg att det skulle dröja innan man fick tillträde till det enda provrummet, så till slut gick jag fram till kassan och hörde mig för om öppet köp. Det skulle gå bra, sa de båda tjejerna, som jag inte kände igen, och den ena sa att hon också genast kastat sig över den där klänningen, men den hade varit för liten. Jag började måtta. Jo, förmodligen var den för liten för mig också, men den var värd en chansning.

Med klänningen i en påse gjorde jag det obligatoriska stoppet i stans bästa godisaffär några butiker bort och gick sedan hem och tog på mig en sagolik krämigt beige klänning som smet åt och stramade och inte såg riktigt klok ut.

I dag gick jag tillbaka till Plezuro, där jag var ensam förmiddagskund och kunde titta på klänningar och småprata med butiksinnehavaren i godan ro. Den blommiga klänning jag nu bytt mig till sitter som gjuten.



CCCXXXIX Direkt-artikeln – redigerad och illustrerad


Nu har jag fått se den i redigerat skick – artikeln i EFK:s tidning Direkt om hur två församlingar i Stockholm och en i Malmö planterat nya församlingar. Jag är hemskt glad över att jag fick uppdraget att skriva den och därmed anledning att lära mig mer om ämnet genom att intervjua flera pastorer.

Visserligen görs det alltid små justeringar i texten som man som självgod skribent blir missnöjd med, men på det hela taget ser det bra ut. Läs och inspireras av tre församlingars engagemang och Guds verk!

CCCXXXVIII Indiskt-svenskt sällskap på kinesisk restaurang

Den som vill höra förstahandsuppgifter om hur evangeliet om Jesus sprider sig i norra Indien, i det område som tidigare var känt som ”missionärernas kyrkogård”, kan på Korskyrkans hemsida hitta gårdagens predikan av Victor John (med smårolig tolkning från engelska till svenska av vår brittiske pastor Andrew) – ladda ner här eller lyssna direkt här.

Den grupp från Indien som var med på Korskyrkans gudstjänst bestod mestadels av personer som vi svenskar träffade när vi hälsade på förra hösten. Indierna, vi som varit med på resan och Korskyrkans missionsråd gick efter gudstjänsten och åt kinesisk buffé, och jag och Anna E, som också var med i Indien, hamnade mitt emot en man som vi inte träffat där, men som var engagerad i samma verksamheter som de vi besökt, som skolorna i slummen.

Det var svårt att tänka sig att den västerländskt klädda mannen som så självklart satt och åt söndagslunch på en restaurang på Sveavägen aldrig varit i Europa förut. Kanske hade han rest till andra delar av världen, det frågade jag inte om, men de svenska, luftigt folktomma gatorna var väldigt främmande, han hade fotat mycket, sa han på helt obehindrad engelska med det typiskt indiska uttalet. Kenneth i missionsrådet började apropå efterrättsfrukten prata om att svenskar som reser till tropiska platser först då förstår hur frukt egentligen ska smaka. Jag mindes våra fruktinköp i Gorakhpur och kunde bara hålla med. ”Men jag har smakat era körsbär”, sa indiern, ”och de är större och godare än våra.” ”Då har vi en typ av frukt som är bättre än er!”, sa jag triumfatoriskt, men så är det nog också bara den enda.

CCCXXXIV Potiche

Tänkte jag skulle skriva en bloggpost om Potiche, som jag såg med Jenny F på Sturebiografen i går, men jag vet bara inte vad jag ska säga. Vi slogs båda av beigeheten i den bokstavligen färgstarka filmen, med kläder, frisyrer, miljöer och ideologier som skrek 70-tal. Den var inte särskilt rolig, men definitivt inte allvarlig, inte spännande, inte upprörande. Ingen av karaktärerna var särskilt lätt att tycka om och ämnet – kvinnlig frigörelse – borde ha kunnat gripa tag, men gjorde det inte. Men genom 103 minuter komplicerade familjeförhållanden, gamla kärlekshistorier och en förödande strejk på familjens paraplyfabrik blir man trots allt smått underhållen. Den glada 70-talsfeelingen var behållningen.

CCCXXXIII Ett möte i Malmö

Vaknade sent efter en tiotimmarsnatt, som jag intalar mig var väl använd tid efter torsdagens 12-timmarsarbetsdag och fredagens på 14 timmar, men sovmorgnar gör mig frustrerad. Sömn över huvud taget är lite besvärande.

I går morse gick jag upp tio över fyra (inte heller optimalt) och satt en dryg timme senare på Malmötåget. Utan att ha fått svar på frågan om vad det egentligen var för möte jag var inbjuden till för att presentera Delning ägnade jag resan åt att planera en presentation lite på måfå, om kursen och projektet och hur biblioteken kan engagera sig. Inte ens lokalen hade jag fått information om, och jag skrev ytterligare ett mail till den som kallat mig och köpt mina biljetter i hopp om att få svar under tågresan, men det fick jag inte. Däremot såg jag att någon nämnt mig på Twitter, och det råkade vara en av mina Twitter-kontakter, som jag aldrig träffat, som skrev att hon skulle på ett möte där jag skulle vara med. Snabbt som ögat skrev jag till henne och frågade var vi skulle vara. Platsen var Lärcentrum på Stadsbiblioteket, så jag tog mig dit och kom till ett redan påbörjat möte där jag skulle prata efter pausen.

Presentationen gick hyfsat bra och responsen var positiv. Tydligen funkade den approach jag valt för publiken, som bland annat verkade bestå av bibliotekspersonal från andra bibliotek i regionen, och en av killarna som jobbade just på Lärcentrum sa att han skulle börja använda kursen där redan nästa vecka. Sådana reaktioner gör nio timmar på tåg värt besväret.

CCCXXXII Onödigt bra kväll på Sture

image

imageMed skånskt landskap utanför tågfönstret sitter jag och minns gårdagskvällen som en dröm. Allvarligt talat, när Sture bibliotek slår på stort, och även vid mindre arrangemang, ska man hänga på låset. Det blev fullsatt och mer än så på boktipskvällen med tema tysk litteratur inför årets bokmässa som har detsamma. Maria Bäckström från vår ständiga samarbetspartner Goethe-institutet inledde med korta beskrivningar av några tyska författare i ropet och därefter pratade Svante Weyler (högt och kraftfullt, han skippade det där med mikrofon) om ”sina” tyska författare, varav han verkade gilla Juli Zeh bäst. Han höjde henne till skyarna som multibegåvad och produktiv inom en rad genrer. (Men varför har jag inte läst henne? kommer man på sig själv med att tänka i flera minuter, fast man vet svaret, omgiven som man är av hela Stures utbud.) Slutligen Lena Hammargren från förlaget Novellix, som vanligtvis ger ut nyskrivna, svenska noveller, fyra i taget i varsin liten bok, men som inför mässan ger ut en specialfyra med tyska författare. En av novellerna fick jag med mig ett ex av, Silke Scheuermanns Krig eller fred. (”Titeln är ännu ej utkommen”, läser jag på Adlibris och myser lite extra.) Men Lena talade mest i egenskap av översättare av just Silke Scheuermann och Ferdinand von Schirach, till exempel om hur hon besvärade alla sina vänner med språkfrågor under arbetets gång. Väldigt intressant, väldigt underhållande.

Själv var jag alltiallo under kvällen, fixade lite bild och ljud, möblerade och vaktade dörren (”Ska du på kvällens program? Jaha, välkommen!” ”Ska du på kvällens program? Nähä, ja, biblioteket är tyvärr stängt och programmet är fullsatt …”, i bästa Stureplansmanér). Efter programmet var det mingel med tilltugg och jag tog på mig att äta extra mycket brie för åtgångens skull och prata New York med kollegan Salomon och var inte till någon nytta alls, men kunde inte förmå mig att gå hem. Jag har saknat det där stället så mycket! När besökarna droppade av fick alla en med biblioteksmått mätt lyxig presentpåse med en roman, en novell, en anteckningsbok, en rabattkupong från Pocketshop, vykort, bokmässeprogram och lite godis. Tror jag, vi i personalen fick inga. Hade programmet varit förra veckan hade jag räknats som besökare. Typiskt.

Vid tiotiden hade jag sagt ”nu måste jag gå hem, hörni” några gånger och lyckades slita mig från Sture-kollegerna AnnCharlotte och Salomon och Goethe-vännerna Maria och Stefan. Vägen hem från Stureplan går längs hela Kungsgatan. Inget uppfriskar sinnet som färgglada ljusskyltar.

CCCXXXI Kort mellanakt

Sitter i sängen och äter pastasallad överbliven från gårdagens hemgruppssamling. Det blev en nätt arbetsdag på tolv timmar, men jag är hög på litterära endorfiner av något slag och håller på att varva ner inför en rekordkort natt. I morgon bär det av till Malmö. Förlåt en meningslös bloggpost.