CCCXXX Greedy

Fick en komedi med Michael J. Fox från 1994 från Lovefilm. Jag är övertygad om att jag inte beställt den, men det säger de att jag har. Jag känner precis igen mig – hur många gånger har man inte haft låntagare framför sig på biblioteket som fått en påminnelse om en bok som de säger att de aldrig har hört talas om och definitivt inte lånat, och så visar man en bild på framsidan och så säger de ”jaså den!”. Men det händer faktiskt att något gått snett och att det är systemet, en annan låntagare eller – jo, faktiskt – personalen som ligger bakom missen. Och jag hävdar självklart att jag inte fått för mig att beställa filmen Greedy, ens av misstag.

Men, tänkte jag, jag ser den väl när jag ändå har den hemma. Jag kan bara säga att nästa gång de skickar en komedi med Michael J. Fox från 1994 ska jag inte slösa bort 100 minuter av mitt liv. Nu är den tillbakaskickad.

CCCXXIX Dagens lunch och gårdagens

image

image

I går vid lunchtid satt jag och trivdes på Mocco på Dalagatan och åt en svåräten men både stilig och smarrig tostada med ”amerikansk tonfiskröra”. I dag stod jag med en nummerlapp utanför SL Center på Centralen och tryckte i mig en baguette. Jag hade frågat i spärren om att ladda på en ny säsong på mitt SL-kort och hade blivit hänvisad till SL Center med tillhörande superlång väntetid, och när jag väl kom fram fick jag höra att man inte kunde köpa säsongskort längre utan att det fanns andra alternativ. När jag sa att jag inte hade hört något om den förändringen fortsatte mannen bakom disken att prata om att jag hade sparat en massa pengar om jag hade kommit i går och att de hade haft hur mycket folk som helst där de senaste fyra dagarna. Tack. Tack för det.

Men inget kan förstöra min dag – den första på Sture bibliotek! Jag hann i alla fall tillbaka från ärendet på Centralen – som egentligen var att hämta ut Malmö-biljetter – precis i tid för att hinna hämta bibliotekets post och köpa en kopp kaffe på Espresso House som vi sitter ihop med innan min kollega Ulla skulle ta hand om sex danska bibliotekschefer och jag skulle ta över i disken. Så här är jag nu. Lokalen är fylld av entusiastisk danska.

CCCXXVIII Grönan

image

image

image

Så ni trodde det skulle regna i går kväll? Det gjorde det inte! En eftermiddagsskur kom och det hängde i luften ett tag, men kvällsvädret blev vackert med en dramatisk himmel med solbelysta moln. Och precis lagom lite besökare på Gröna Lund. En del folk på plats, men knappt några köer alls. Det optimala Gröna Lund-vädret.

Vi var som mest sex personer – jag, Jonas, Sabina, Niclas, Anders, Maria – och vi hann åka en del under de tre timmar vi var där, fram till dess att de släckte ner hela parken. Till min stora besvikelse började jag känna mig lätt illamående mellan sjunde och åttonde åket, men kunde inte låta bli att göra ett nionde och sista. Den nya träbanan var roligare än väntat och Insane hade så lite folk att en av Insane-skötarna kom fram när vi skulle hoppa av och frågade om vi ville åka en gång till. Klart man ville.

Under några vänteminuter – vi ville åka lite olika saker i olika omgångar – iakttog jag ett sällskap på två kavajklädda medelålders män och en ung tjej som stod vid ett stånd där man skulle banka till med något slags hammare, såg det ut som, för att få en groda att hoppa iväg. Om grodan landade på en näckros fick man ett pris. Mannen med grå kavaj och glasögon tog god tid på sig, placerade grodan med omsorg, måttade länge med hammaren och drämde till. Två gånger träffade grodan en näckros och sällskapet jublade med sträckta händer. Sista träffen var han så nöjd med att han liksom frös med en knuten näve i luften, tills tjejen bakom disken plockade fram en lila och en blågrön groda i plysch. De var skrikiga och gängliga och fula, men kavajmannen kunde inte ha blivit lyckligare. Han höll en i var hand medan den andra kavajmannen fotade. En lyckad kväll.

Vid halv nio gick jag och Maria för att höra åtminstone litegrann av Jakob Hellman som höll till på Lilla scenen. Hörde gjorde man, men det var så trångt att man inte hade en chans att se något. Bara en gång skymtade jag en person som stod där vid en mikrofon. Kunde ha varit vem som helst. Jag hoppas det var Jakob Hellman jag såg. Han lät fortfarande som en tjugoåring.

För övrigt – en eloge till Grönan-personalen, som alla var leende och tillmötesgående, vänliga när de tog betalt och skojfriska i bergochdalbanebåsen.

CCCXXVII Höstens arrangemang

image

Mat och möte med AnnCharlotte på Kaffeverket. Det blev nyligen bestämt att jag åtminstone under höstmånaderna ska kombinera projektledarskapet på Regionbiblioteket med en halvtidstjänst på Sture bibliotek. Årets gladaste nyhet! Visserligen har jag aldrig riktigt slutat på Sture, utan varit engagerad i lite av varje av verksamheten, men nu fick jag en uppdatering på höstplanerna och bidrog med några egna. Vi kommer att arrangera riktigt bra program. Värt att hålla koll på.

CCCXXIV Mc-pastorn i Indien

image

I Korskyrkan ser man i princip varje söndag några män med björnbuseglasögon, kanske skinnväst med stort emblem på ryggen, kanske tatueringar, kanske långt skägg. Man kan vara ganska säker på att de tillhör den kombinerade mc-klubben och församlingen Christian Crusaders. I går var de fler än vanligt. Från amerikanska Christian Crusaders var Pastor Jack och Pastor Red på besök, den förre predikade och den senare ledde lovsång. Pastor Red ser ut som en snäll och glad tomte med vitaktigt skägg, som väl en gång varit rött, och kalt huvud och han har en riktigt fin sångröst som man kan lyssna på länge. Om man blundade skulle man tro att det var en välkammad yngling som satt med en gitarr på estraden. Lovsången var av naturliga skäl på engelska, och den var stark och äkta.

Pastor Jacks predikan handlade om att ingen är skapad för medelmåttighet utan att alla är ämnade att uträtta stordåd. Stordåden ser olika ut för olika människor, och en persons insats kanske snarare förbereder en annan persons stordåd, men om stordåd ska ske måste vi räkna med att utföra dem. Han berättade att han själv växt upp i små församlingar, men alltid haft en önskan om att predika för stora folkskaror. Med tiden har hans önskan gått i uppfyllelse med råge. Under en period bodde han och hans familj i Indien och verkade som missionärer och han berättade om en synnerligen storslagen händelse i en stad i norra Indien, där man hade en några dagar lång kampanj med möten då Pastor Jack predikade varje kväll. Mängder av människor kom och många helandeunder skedde. Näst sista kvällen, just när de som kommit till mötet fått inbjudan till förbön längst fram, kom ett störtregn och när Pastor Jack stod i regnet och bad för människor kändes det som elektricitet och han kunde inte stå still. Mötet avslutades tidigt eftersom folk gick och tog skydd från regnet. Medarbetarna frågade Pastor Jack varför han hade hoppat runt så där i regnet. Ingen aning, sa han, det gick inte att stå still.

Sista kvällen valde han ett upplägg som han inte brukade ha, nämligen att istället för att tala lämna ordet fritt för personer som ville berätta om hur de blivit berörda av Gud. Det blev många fina vittnesbörd, och så avslutades kampanjen. När de gick till bilen efteråt blev en av Pastor Jacks medarbetare stoppad av en man som ville berätta något. Han sa att 40 år tidigare hade det kommit en brittisk missionär och försökt predika evangeliet. En grupp hinduiska fundamentalister hade då mördat honom, styckat hans kropp och lagt kroppsdelarna på varje gata i staden med budskapet att det kristna evangeliet aldrig skulle få tillträde där. För tio år sedan kom två kristna missionärer från södra Indien. De misshandlades tills de var medvetslösa och kastades ut ur staden. Samma sak hade planerats för den här kampanjen. Mannen som berättade det här var ledare för en hinduisk grupp som vid en viss tidpunkt planerat att sabotera mötet och attackera pastorn, men just då kom ett störtregn och pastorn hade hoppat runt som en galning och mötet hade avslutats. De bestämde en ny tidpunkt under sista möteskvällen, men istället för att stå längst fram och tala hade pastorn släppt fram mötesdeltagare för att vittna. Den hinduiska gruppen hade då valt att skjuta på tidpunkten för attacken och lyssnade under tiden på vittnesbörden. Det de hörde fick dem att tänka efter. Kanske behövdes evangeliet i staden trots allt. Attacken ställdes in. I dag har staden flera kyrkor.

Nu på söndag kommer Victor och Solevi John till Korskyrkan. De har bott i Sverige de senaste åren, men kommer från just norra Indien (Solevi är barn till svenska missionärer). Vi var en liten grupp svenskar som reste dit tillsammans med Solevi i höstas och besökte skolor för barn i slummen, ett leprasjukhus, ett hem för järnvägsbarn och andra satsningar och var med på en stor kristen konferens. Det händer otroligt mycket i norra Indien. Ser fram emot söndag.

CCCXXIII Snöflingorna

image

Alla snöflingeblommor vissnade för en tid sedan och jag gav upp hoppet och slutade vattna. Men så en dag var de bara tillbaka. Alltså – strunta i problemet tillräckligt länge så löser det sig självt. Snöflingorna har aldrig varit så vita och snygga som nu.