Ett bibliotek (Sturebibblan) som sitter ihop med ett café (Espresso House). Så genialiskt, så hopplöst frestande. Det kanske bästa och sämsta med vår arbetsmiljö.
CDXIII Onödigt elände nu, onödigt elände på 1700-talet
Ibland aktualiserar sig saker från flera håll på ett intressant sätt, och just nu handlar det för min del om orättfärdigt krigande vid 1700-talets slut.
Då och då tittar jag på gamla Hermans historia-avsnitt, både för den sköna 90-talskänslan och för att helt enkelt putsa på mina historiekunskaper. Ofta handlar det om kungligheter, och eftersom hela kunglighetens liv ska få plats i ett program på någon knapp timme hinner man sällan få någon djupare förståelse för de händelser som beskrivs. Ena minuten ändrar kungen lite lagar och nästa låter han avrätta en vän, sedan ställer han till med kalas, bråkar med kyrkan, råkar ut för en sjukdom, avvärjer en statskupp, skaffar sig en älskarinna och startar ett krig.
I somras såg jag Hermans historia om Gustav III och blev lite förskräckt. Jag har alltid tänkt mig honom som en trevlig men lite fjantig beskyddare och utövare av de sköna konsterna som var regent varannan onsdag, om det inte spelades något bra på Dramaten. Så var det tydligen inte. Mest upprörd blev jag när det berättades om hur kungen såg sig om efter något land att kriga mot under 1780-talets slut, för att ett krig skulle öka hans popularitet i somliga kretsar. Svenska och i det här fallet ryska individer och familjer fick betala ett högt pris för regentens nyck.
(Frustrationen över hur krig startas av män – för det allra mesta – med självhävdelsebehov ventilerades på en buss i augusti.)
Så häromdagen sändes första avsnittet av SVT:s nya kostymdrama Anno 1790. Självklart ville jag se det, med tanke på att Anna var inspelningsassistent under seriens tillkomst och har berättat en hel del om vad som försiggick bakom kulisserna. Och vad är avsnittets första konflikt? Jo, huvudpersonen arbetar som fältskär just under Gustav III:s ryska krig, lik staplas på lik, kanoner smäller och ännu fler skadas och dör, och både huvudpersonen och flera andra uttrycker den självklara men livsfarliga kritiken – kungens krig är onödigt.
Till det här kopplas också det fokus jag haft de senaste dagarna på tecknade serier och hur till exempel klassiska romaner kommer ut som seriealbum. Även facklitteratur finns i serieform – om några veckor har vi läsecirkel om Gaza, tecknad journalistik av Joe Sacco, på Sturebibblan – och i lunchrummet i går pratade vi om att underlätta för elever genom att ha vissa läromedel i form av bildrutor och pratbubblor. Då kom jag att tänka på en liten bok om Tudor-släkten, vill jag minnas, som jag bläddrade i för länge sedan. Där kom den engelska flottan och det stod ”BOOM!” i pratbubblorna, och så kom den spanska flottan och lät istället ”EL BOM!”. Skojigt, på sitt sätt. Tanken var väl att man skulle lägga det där med engelska och spanska flottan på minnet, och det funkade uppenbarligen i mitt fall. Men just nu är jag skeptisk. Varken seriealbum eller Hermans historia gör eländet någon som helst rättvisa. Likhögarna i TV-serien var faktiskt i det här avseendet mycket bättre. Eller ännu hellre – gå till Livrustkammaren och titta på Karl XII:s hatt med skotthål och handskar med blodfläckar. Det är det som är 1700-talskrigen, inte årtal att rabbla och kungar att hålla ordning på, utan blod och vapen och lidande, precis som i krigen som livesänds på CNN.
CDXII Ekopest eller traditionell kolera
Det är inte lätt att göra rätt. Här köper man ekopäron, för att det sägs vara miljömässigt bättre än traditionellt odlade päron (”traditionellt”? med gifter och elände?), trots att ekopäronen inte kommer från Sverige, och det under en säsong då man hoppas kunna hitta svenska päron. Och emballaget. Det sitter alltid bara på ekogrejerna.
CDXI Grace Teahouse
Var jag premiärsportade min spetsväska? På Grace Teahouse, omöjligt att bara springa på, trots att det ligger mitt i city. Men är man på Drottninggatan precis vid Sergels torg och rundar Kulturhuset så ligger det där bakom, avslöjat av en tekanneformad skylt som sticker ut från fasaden.
Där var jag med kollegan AnnCharlotte och hennes låtsaskusin Linda (ihop med AnnCharlottes syssling, om jag förstod det rätt), som jobbar på Comics Heaven i Gamla stan. Vi pratade följaktligen serier (superhjältar, grafiska romaner, seriefieringar av klassiker) och annan litteratur. För sedan några år tillbaka är serier litteratur.
Av någon anledning fick vi alla varsin kopp dragon pearls-te innan vi ens hann sätta oss, och sedan var det bara att fylla på vatten i kopparna hur många gånger som helst, teet drog snabbt och blev inte beskt. Mycket gott. Varsin liten crème caramel var pricken över i.
CDX Ett förträffligt bibliotek och jag kan tala om varför
På Sture biblioteks Facebook-sida har jag påbörjat en lista över skäl att besöka oss och ta del av våra tjänster. Jag tror nämligen att ganska få, både av icke-besökare och de som kommer regelbundet, känner till allt man kan använda biblioteket till. Bibliotekens service är till för alla och inbegriper massor av delar, från skönlitteratur till uppkoppling till nedladdning till föreläsningar till dvd-filmer till läromedel till diktsamlingar till bibliotekariernas kompetens. Och mycket annat. Det allra mesta är gratis. Bibliotekskortet är det förmånligaste i hela din plånbok.
CDIX Bästa blusen
Dagens blus, favoriten just nu: Svart botten, ceriserosa prickar, halsknyt, transparent, funkar bra med svart linne. Av märket Pingla, köpt på Plezuro.
För några veckor sedan bjöd Plezuro in till mingelkväll då Anna Zanders kläder skulle visas. Jag stängde på Sturebibblan den kvällen och ramlade in sent, för att inte säga sist, för att inte säga att jag var ensam i butiken med Anna Zander och butiksinnehavaren Johanna. Men jag har inget emot special attention i min favoritbutik. Kläderna, som hade hängts tillbaka bland de övriga plaggen, togs fram igen för min skull, jag fick en kopp te och en kaka och gick runt och botaniserade i godan ro. Hittade den prickiga blusen och en Anna Zander-väska i spets. När jag kom hem öppnade jag garderoben och valde ut en klänning som jag tyckte väskan passade bra ihop med, och i kväll har jag letat fram ett nagellack som fullkomnar hela ensamblen. Ty i morgon ska väskan invigas.
Ja. Jag bejakar min ytligaste sida. Den kompenseras av min passion för att leta fram försvunna böcker i Stadsbibliotekets magasin.
CDVIII Vilse på T-Centralen
Första gången jag åker från min tunnelbanestation, Rådhuset, till Centralen sedan början av sommaren. Jag kände knappt igen mig i gångarna, något måste ha förändrats, svårt att sätta fingret på. Förra hösten, när samma sträcka var avstängd, Rådhuset till Kungsträdgården, minns jag det som en stor befrielse när den öppnades igen, men nu … Jag gillar trots allt bussarna bättre. 3:an tar jag oftast om jag åker hemifrån, 40 ibland. 62:an tar jag hem om jag är på Östermalm, det är en fantastisk sträcka, särskilt på kvällen, när man glider fram längs med Strandvägen och leker turist.
Men visst är det skönt att kunna åka tunnelbana till jobbet igen som alternativ till promenaden, när det spöregnar eller, som i dag, när man stiger upp en timme för sent.
CDVII New York med svenska ögon
Nu äntligen har jag läst ut På Broadway av Kristian Wedel. Den har hängt med ett tag, jag kommer inte riktigt ihåg när jag fick den, men det hela började med att jag läste föregångaren Manhattan och blev störtförjust. Manhattan består av en rad iakttagelser som författaren gjort, en journalist som bodde ett år i New York och skrev om sin vardag i Göteborgs-Posten. När vi hade New York-tema på Sture bibliotek kontaktade jag Kristian Wedel och frågade om han ville komma och prata om sin bok, vilket det lät som att han gärna hade gjort om datumet passat bättre. Men som kompensation fick jag förhandsinformationen att På Broadway snart skulle komma, och jag skulle till och med få ett ex när den väl var utgiven. Det måste ha dröjt mer än ett år, men en vacker dag någon gång i våras hittade jag boken i mitt fack på jobbet och blev jätteglad och entusiastisk, men på grund av mitt kaos av olästa böcker här hemma hamnade den oförtjänt långt ner i en hög. Så småningom nådde den ytan, och eftersom också den här boken består av korta berättelser har jag läst den till och från under en längre tid. Jag gillar den – självupplevda episoder blandas med Broadways historia från mohikanstig till modern Manhattangata – men den första boken är strået vassare, med ännu mer underhållande rapporter ur Manhattanbornas liv och miljöer.
CDVI Hej! Vill du ha gulaschsoppa eller ärtsoppa?
När jag kom till Korskyrkan strax efter nio i morse var det redan fem personer på plats som hade börjat förbereda inför lunchen för hemlösa, och vartefter förmiddagen gick droppade fler och fler in. För några dagar sedan hade jag bara fått in en handfull anmälningar, men vi bad för lunchen under onsdagens hemgruppssamling, liksom säkert flera gjorde på andra håll, och bemanningen ordnade upp sig med råge. Ingen behövde stressa, vi hade tid att sitta ner och äta med gästerna och Camilla, som poserar här med Tova och mängder av mandelmusslor, kunde avvaras för att stå vid klädutdelningsborden under våra tre öppettimmar. Det blev visst bara några få plagg över av de drivor vi la upp, till och med den svarta, glansiga kimonon med en färgstark drake på ryggen blev tagen. Kläderna kommer dels från en second hand-butik och dels är de skänkta i Korskyrkan, och även om någon enstaka kimono är kul är det framför allt vantar, raggsockor, halsdukar och annat värmande som behövs, förutom vanliga klädesplagg. Skänk gärna, om du har något sådant som ligger och skräpar i garderoben!
Gästerna fick två alternativ i dag, gulaschsoppa eller ärtsoppa, och så pannkakor med sylt och grädde, mjukt eller hårt bröd och mandelmussla på det. De flesta ville ha tre pannkakor, eller ännu fler, och musslorna tog slut. Jag och nya hemgruppskompisen Matilda satt och åt med en gammal sjöman som rest kors och tvärs över haven. Han var barnhemsbarn, och nästa farbror som slog sig ner vid bordet lämnades bort till en fosterfamilj när han var nio månader. Jag måste erkänna att man blir nyfiken på vilka uppväxtförhållanden våra lunchgäster haft. För många av dem gick det allvarligt snett någonstans på vägen, även om långt ifrån alla som kommer och äter lever helt och hållet i hemlöshet.
Vid tvåtiden skulle jag ge mig av, jag klädde på mig, sa hej då till övriga kökspersonalen och gick till busshållplatsen. Först där insåg jag att plånboken inte låg i väskan. Jag var ganska säker på att ingen hade tagit den, utan att den låg kvar hemma, men utan SL-kort skulle jag inte hinna till pilatespasset vid Medborgarplatsen. Mina föräldrar skulle också gå från kyrkan vid tvåtiden, så jag gick tillbaka och fick pappa att skjutsa hem mig, så att jag kunde leta upp min plånbok, som jag hittade under en bok på soffan, och sedan vidare till Forsgrénska badet. Jag kom precis i tid för att få min bokade biljett, bytte snabbt om, gick till salen och kunde varva ner till pilatesläge. Trots att vi var en stor skara som hjälpte till under lunchen i dag och stämningen var god är det en stimmig miljö, med över hundra matgäster, alla speciella på sitt sätt, och kontrasten är dramatisk, när man en stund senare ligger på en matta på golvet och gör visserligen ansträngande men lugna styrke- och balansövningar, i långsamt, kontrollerat tempo. Behagligt är det, men det finns förstås ett litet smolk. Till skillnad från andra har jag en tid att passa, en fritidsaktivitet som jag valt själv och som främjar min hälsa, ett träningskort köpt för ett bra pris genom jobbet. Så kallade ordnade förhållanden. Vi stockholmare lever inte i jämlikhet.
CDV Väntar på frukostmacka på Hilma Sofia
