Korskyrkans luncher för hemlösa äger rum en gång i månaden terminstid. Under hösten har tillfällena varje gång krockat med mina jobbhelger förutom jullunchen 15 december, och då skulle jag åka till New York. Lösningen var att välja en eftermiddagsflight och i alla fall kunna vara med ett tag, drygt två förmiddagstimmar (dokumenterade här).

Uppfylld av julmatsbestyr, julmusik och julglädje tog jag därefter mina väskor och åkte till Centralen och Arlanda Express, där jag och Jenny till och med hann med ett tidigare tåg än planerat till lilla märkliga terminal 2, dit Air France flyttat. Tacka vet jag 5:an, trots gyttrig taxfreehandel och avstånd till gaterna. Efter en försening gjorde vi ett hastigt byte på obegripliga Charles De Gaulle och kom med planet till New York, som visserligen lyfte i tid, men som väl framme på JFK stod stilla i kanske en och en halv timme med oss passagerare ombord. Därmed missade vi elvabussen in till Manhattan och vi hade ingen lust att vänta på tolvbussen, så det fick bli taxi.

Jo, jag vet ju att det är oerhört smidigt att resa över Atlanten nu jämfört med förr i världen och vi råkade egentligen inte ut för några allvarliga förseningar, men jag kan inte nog ofta upprepa att flygtrafiken har en del att jobba på när det gäller den totala resupplevelsen. Med tågresan som förebild (från innerstad till innerstad på ett bekvämt fortskaffningsmedel utan bagagerestriktioner och kontroller) skulle man vilja ha något slags komplett, köfritt och sömlöst paket. Skjuts inifrån stan med buss eller tåg, där bagaget tas omhand på en gång för kommande inlastning i planet. Incheckningsmomentet slopas, det är detsamma som att köpa en biljett. Säkerhetskontrollen för passagerare och handbagage är okomplicerad och automatisk, en scanner att gå igenom med ytterkläder och skor på och väskan över axeln. Självklart kollar den även att alla medhavda vätskor är ofarliga. Planet står klart att kliva på samtidigt som passagerarna är på plats, och tydliga nummerskyltar blinkar fram vilka rader som ska gå ombord. Slut på otydliga utrop vid gaten, där alla ändå står i en enda stor folkmassa. Komforten på planet får gärna uppgraderas en aning för alla prisklasser, till exempel genom att sätena är av typen som lutas utan att påverka raden bakom. Kunde man få till avskilda familjesektioner och tysta sektioner vore det ännu bättre.

Det var hur som helst skönt att komma med taxi ända fram till hotellet, även om det kostade lite extra. Chauffören var trevlig och det var läckert att glida in på Manhattan i mörkret. Vi bodde på nya Pod 39, på 39:e gatan, i ett litet men mycket rent, fräscht och fint rum med våningssäng och varsin TV. Men vad tänkte de på när de designade badrumsdörren? En skjutdörr i tämligen genomskinligt glas med glipor längs kanterna. Det är inte vad man önskar sig, särskilt inte i ett så litet rum, där man aldrig är så många meter ifrån varandra. Men i övrigt var vi nöjda. Ett överkomligt hotellrum i New York utan lortig heltäckningsmatta, solkiga gardiner, trasiga lampor, spruckna kakelplattor och ofräsch dusch är en dröm.