Jag har en fungerande fjärrkontroll! Vilket är helt fantastiskt när man saknat en fungerande fjärrkontroll ett bra tag. Jag kan växla mellan ljud från TV, dvd och dator, höja och sänka volymen, gå till dvd-menyn – allt möjligt. På själva apparaten finns förstås inga knappar för sådant.
Dessutom är fjärrkontrollen ren och snygg och har en intakt batterilucka. Hemmets standard har förhöjts flera hack.
Äntligen blev det av att se ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen” på Dramatens lilla scen, med Jenny F i går kväll. ”Det är lite bultbräda över det”, sa Jenny och syftade på leksaken i Erlend Loes roman Naiv, super, där barnslighet och vuxenhet krockar och man inte riktigt vet om det är tänkt att vara galet absurdhumoristiskt eller mest bara småsorgligt.
Så osäker behöver man inte vara om man går och ser den här pjäsen. Publiken börjar skratta samtidigt som den första skådespelaren öppnar munnen. Dramaten och recensenterna vill gärna tona ner (eller nedvärdera) det skojiga i att fem vuxna skådespelare tolkar repliker som alla är hämtade från samtal med 5- till 7-åringar, och som vanligt kommer jag på mig själv med att fnysa lite åt de högtravande formuleringarna. ”Pjäsen gestaltar vad som händer när glappet mellan ett rikt känsloliv och ett outvecklat språk blir för stort”, säger Dramaten. Svenska Dagbladets recensent pratar om ”maktspelen, härmningen, personliga behov som smiter in via orden”. Ja ja. Poängen är att det inte behöver sägas. Det faktum att barn har ett outvecklat språk och gärna pratar om sig själva och sina behov är själva grunden till den dråpliga humorn, eftersom de egenskaperna träder fram på ett helt annat – komiskt – sätt när vuxna uttalar samma fraser.
När ett dagisbarn apropå ingenting och med inkorrekt ordföljd berättar att han drömt om en kissande isbjörn kanske man ler och tycker att det är gulligt. När en skjort- och slipsklädd man vid ett sammanträdesbord apropå ingenting berättar detsamma, då börjar i alla fall inte min hjärna analysera maktspelet och glappet mellan känsloliv och språk. Jag garvar.
Det slår mig att jag skrattat ovanligt mycket i teatersalonger på sista tiden. Den superspexiga versionen av Tjechovs ”Lycka”, som jag såg på Stadsteatern för ett år sedan (bloggpost här), var utan tvekan tänkt att framkalla skrattsalvor. Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” är bland det minst spexiga man kan tänka sig, men Jonas Karlsson som Johan utstrålade humor från första stund, på Dramaten i höstas (bloggpost här). Och så det ”informella samtalet”. Det dröjer en stund innan den första riktigt överraskande, skrattretande repliken kommer (en av männen rusar in i sammanträdeslokalen och säger: ”Jag såg en papperspåse som gjorde en staty av en katt!”), men min teori är att alla i publiken på förhand läst om hur rolig pjäsen är och därför började fnissa redan från början, av ren förväntan.
Jag önskar att jag hade haft sinnesnärvaro nog att lägga de bästa replikerna på minnet. Kanske var det mest oväntade påhoppet under sammanträdet: ”Du är dummast, jag är fulast och du är knäpp!”
Har just uppdaterat Sturebibblans informationsskärmar med lite nya boktips, som de här novellsamlingarna (som i ärlighetens namn valdes ut för att de var snygga ihop).
Oplanerat fika med Jenny H på Rörstrandsgatan ledde till omfattande planering. Vi ska hjälpa hemlösa, lära känna nya människor (med och utan hem) och se världen. Vänta bara.
Gårdagens ros gick tveklöst till de två väktarna från Bevakningstjänst som kom till Sturebibblan då vi hade problem med två gravt berusade personer som låst in sig på toaletten. När de ockuperat toaletten en bra stund och inte var särskilt samarbetsvilliga när vi pratade med dem ringde vi vaktbolaget, och när väktarna kom hade de varit där inne en timme. Med mycket milda metoder försökte väktarna lirka ut mannen och kvinnan (jag tror att mannen somnat vid det laget). Eftersom de fortfarande inte ville gå och väktarna inte hade befogenheter att tvinga dem ringdes polisen, men utryckningen kunde avblåsas då paret kvicknat till och gick med på att lämna biblioteket. Hela övertalningsproceduren tog nog nästan en timme och det var snart dags att stänga när det var över. Så skönt att slippa stå där, jag och min kollega, och få ut de här svårkommunicerade personerna vid stängningsdags, och så bra jobbat av de tålmodiga väktarna som höll stämningen lugn.
Jag har alltid gillat att jämföra bibelöversättningar, eftersom det fördjupar läsningen, hjälper en att reflektera över tolkningar och ökar förståelsen av svåra partier, och den senaste dryga veckan har jag tagit den jämförande läsningen till en ny nivå. Min favoritordning är att – högt för mig själv – läsa ett kapitel i 1981 års översättning, därefter 1917, ett skutt till Nya Levande Bibeln och sedan den helt nya The Message på svenska, varpå jag lyssnar på kapitlet i ljudboksversionen av The Message på engelska. Stil och tilltal skiljer sig radikalt mellan översättningarna, samtidigt som de säger samma sak.
Testa! Själv håller jag på att genomgrundligt beta av Efesierbrevet, kapitel för kapitel.
I höstas var kollegan Salomon på en studieresa till Hangzhou i Kina (vilket rapporterades här) och i morse hade han en presentation för oss i personalen på Östermalms bibliotek. Det var mycket som imponerade – en kinesisk storstad, sannolikt okänd för de allra flesta svenskar, med modern och skyhög bebyggelse och ett gigantiskt stadsbibliotek med en avdelning för e-bokläsning på stora skärmar, en avdelning för hemlån av läsplattor, en fiffig återlämningsautomat utanför biblioteket och även en automat för boklån då biblioteket är stängt, stora lek- och läsytor för barn, flera aulor, ett musikrum … Jag förstår att de två bibliotekarierna från Hangzhou som besökte Stockholm några månader tidigare blev förvånade över våra anspråkslösa bibliotekslokaler och enkla verksamhet.
Bland de märkligare inslagen i presentationen var förteckningen över de mest lånande biblioteksbesökarna föregående månad. Där kunde alla förbipasserande se dessa låntagares namn, delar av personnumret och antal lånade böcker. I Sverige är uppgifter om låntagare och lån så sekretessbelagda att vi inte får yppa en stavelse ens om polisen kommer och frågar.
Men vi visar gärna upp våra mest lånade böcker – se gårdagens inlägg.
Theomis 