Nu skojar de allt till det på nyårskonserten – dirigenten delar ut leksaker till musikerna under pågående stycke och avslutar med att dirigera i kockmössa och med slev.
Något år vill jag vara på plats i Wien.
CMLIII Fort firat
Det är inte ofta man penslar på glitterögonskugga för att gå på andakt i Korskyrkan, men det gjorde jag i går. Silvernagellack från New York hade jag sedan innan. Det minglades från halv elva, var bön och lovsång från strax efter elva (som jag dök upp till) och tolvslag uppe vid Engelbrektskyrkan, varefter man gick tillbaka till Korskyrkan för dans. Andakt och tolvslag i trevligt, finklätt sällskap räckte för mig. Mitt kortaste och enklaste nyår hittills.
Snart är det nyårskonsert från Wien och fjärrkontrollen till TV:n har gått sönder. Jag har med lika delar våld och tålamod lyckats få in själva TV-inställningen (till skillnad från dvd eller bild och ljud från datorn) och vågar inte byta, så nu måste jag se På spåret, Jag minns mitt 50-tal, Rapport samt Inför Idrottsgalan innan konserten börjar.
CMLII Gott nytt år från Korskyrkans nyårsmingel!
CMLI New York 2: Avfärd och ankomst
Korskyrkans luncher för hemlösa äger rum en gång i månaden terminstid. Under hösten har tillfällena varje gång krockat med mina jobbhelger förutom jullunchen 15 december, och då skulle jag åka till New York. Lösningen var att välja en eftermiddagsflight och i alla fall kunna vara med ett tag, drygt två förmiddagstimmar (dokumenterade här).
Uppfylld av julmatsbestyr, julmusik och julglädje tog jag därefter mina väskor och åkte till Centralen och Arlanda Express, där jag och Jenny till och med hann med ett tidigare tåg än planerat till lilla märkliga terminal 2, dit Air France flyttat. Tacka vet jag 5:an, trots gyttrig taxfreehandel och avstånd till gaterna. Efter en försening gjorde vi ett hastigt byte på obegripliga Charles De Gaulle och kom med planet till New York, som visserligen lyfte i tid, men som väl framme på JFK stod stilla i kanske en och en halv timme med oss passagerare ombord. Därmed missade vi elvabussen in till Manhattan och vi hade ingen lust att vänta på tolvbussen, så det fick bli taxi.
Jo, jag vet ju att det är oerhört smidigt att resa över Atlanten nu jämfört med förr i världen och vi råkade egentligen inte ut för några allvarliga förseningar, men jag kan inte nog ofta upprepa att flygtrafiken har en del att jobba på när det gäller den totala resupplevelsen. Med tågresan som förebild (från innerstad till innerstad på ett bekvämt fortskaffningsmedel utan bagagerestriktioner och kontroller) skulle man vilja ha något slags komplett, köfritt och sömlöst paket. Skjuts inifrån stan med buss eller tåg, där bagaget tas omhand på en gång för kommande inlastning i planet. Incheckningsmomentet slopas, det är detsamma som att köpa en biljett. Säkerhetskontrollen för passagerare och handbagage är okomplicerad och automatisk, en scanner att gå igenom med ytterkläder och skor på och väskan över axeln. Självklart kollar den även att alla medhavda vätskor är ofarliga. Planet står klart att kliva på samtidigt som passagerarna är på plats, och tydliga nummerskyltar blinkar fram vilka rader som ska gå ombord. Slut på otydliga utrop vid gaten, där alla ändå står i en enda stor folkmassa. Komforten på planet får gärna uppgraderas en aning för alla prisklasser, till exempel genom att sätena är av typen som lutas utan att påverka raden bakom. Kunde man få till avskilda familjesektioner och tysta sektioner vore det ännu bättre.
Det var hur som helst skönt att komma med taxi ända fram till hotellet, även om det kostade lite extra. Chauffören var trevlig och det var läckert att glida in på Manhattan i mörkret. Vi bodde på nya Pod 39, på 39:e gatan, i ett litet men mycket rent, fräscht och fint rum med våningssäng och varsin TV. Men vad tänkte de på när de designade badrumsdörren? En skjutdörr i tämligen genomskinligt glas med glipor längs kanterna. Det är inte vad man önskar sig, särskilt inte i ett så litet rum, där man aldrig är så många meter ifrån varandra. Men i övrigt var vi nöjda. Ett överkomligt hotellrum i New York utan lortig heltäckningsmatta, solkiga gardiner, trasiga lampor, spruckna kakelplattor och ofräsch dusch är en dröm.
CML Missbruk
Hu. För att slippa duggregnsnön tänkte jag ta skydd i det lilla väntrummet på Tumba stations perrong, men mer inpyrd, rökförbjuden plats får man leta efter. Och så kom en stackars barnfamilj efter mig. Snälla, lyd rökförbudsskyltarna.
CMXLIX Snölek
CMXLVIII Ljusstakarnas masseffekt
Sitter på pendeln och susar förbi höghus efter höghus därute i mörkret. Det är kanske bara vart femte fönster som saknar en glatt lysande adventsljusstake, och då finns där i allmänhet en adventsstjärna eller möjligen en vanlig lampa. Jag gillar det lika mycket varje år och uppfattar det aldrig som tråkig likriktning. Och sannolikt, och förhoppningsvis, förekommer inte heller någon särskilt stark social press som tvingar människor att mot sin vilja pynta med vinkelformade elektriska ljusstakar i fönstren. Istället ser jag det som en hög form av nördskap. December – dags att ta fram sin vinkelformade elektriska ljusstake! Ha den tänd varje kväll, eller dygnet runt! Skarp eller lite mjukare vinkel, kanske bågformad, möjligen rak. Aldrig på våren, sommaren eller hösten, alltid vid jul. Alla på en gång.
CMXLVII Hej farmor!
Äntligen kom den yngre familjen Sporrenstrand till Storvreten. Därmed har vi haft julafton så här på annandagen, med julbord, julklappar, två Sickan Carlsson-filmer, pussel och en massa sötsaker. Brorsan och svägerskan hade beställt en rad särskilda godissorter från New York, som Candycane Kisses och Peanut Butter M&M’s (julvarianten med bara röda och gröna godisar – som vi fick leta efter dem i affär efter affär). När de fick den tunga godiskassen sa brorsan att de insisterade på att betala. När jag sa nej tillade han drastiskt: ”Annars får du stryk! Och betalt!” Jag valde enbart betalt.
Under julklappsutdelningen satt treårige brorsonen med sin mammas och pappas lilla kompaktkamera och sa att han filmade. I allmänhet låtsasfilmar han bara, men nu hade han fått igång rätt funktion. När mamma – hans farmor – står och pratar och håller i ett stort paket på andra sidan fikabordet riktar han kameran mot henne och ropar: ”HEEEJ! FARMOR! HEEEJ!” Så småningom får han hennes uppmärksamhet och hon tittar in i kameran samtidigt som hon räcker honom paketet, men kommer åt en juicekanna på bordet. Kannan tippar och brorsan rycker snabbt fram och rätar upp kannan, men gör det så fort att en del juice ändå skvimpar ut och släcker det ena lyktljuset. Hela församlingen börjar vrålgarva åt det snabba händelseförloppet och vi funderar på det brorsan sa tidigare under dagen om att han brukar kasta sig fram för att rädda saker som han tror håller på att falla och ibland orsakar olyckan själv. Sedan kommer någon att tänka på kameran och brorsan kollar. Jodå, brorsonen hade filmat i två och en halv minut och borde ha fångat alltihop. Det konstaterandet är det sista man hör i den lite drygt två och en halv minut långa filmen. Vi har sett den om och om igen under kvällen, i slow motion under olycksögonblicket, och analyserat fallet och mammas respektive brorsans roll i juicespillet. Hade vi haft en juicesjö om brorsan inte ryckt fram, eller hade kannan snällt tippat tillbaka utan spill? Det är fortfarande oklart. Vi skrattade så vi grät varje gång vi hörde ”HEEEJ! FARMOR! HEEEJ!” och slamret sekunden efter.
CMXLVI New York 1: Kvällen innan
Den sex dagar långa New York-resan med hemkomst strax före jul gick fort men var enormt innehållsrik. Det här blir det första i en serie New York-relaterade inlägg som rapporterar om valda resdelar, och jag börjar i Stockholm på fredagskvällen 14 december. Packning pågick, jag letade upp adaptern, som låg kvar i en väska efter vårens Europaturné, och plockade fram min bästa New York-karta, en nätt, laminerad historia som visar hela Manhattan på hyfsad detaljnivå och har alla tunnelbanelinjer inritade på baksidan.
Under tiden tittade och lyssnade jag på Carmen på dvd. Tanken med den lånade filmen var egentligen att jag skulle hinna se den inför besöket på operan i slutet av oktober, men istället för en förberedelse blev det nu repetition. Jag minns med glädje Carmen-föreställningen jag gick på den där måndagskvällen. Jag och Jenny hade bokat biljetter till föreställningen en vecka tidigare, men den blev tråkigt nog inställd och av de få kvarvarande speldatumen var det inget som passade oss båda. I sista stund bestämde jag mig för att gå själv en kväll då jag för en gångs skull var ledig och tänkte chansa på att få en billig sista-minuten-biljett. Inne på biljettkontoret en timme före föreställningens början var det fullt av oss förhoppningsfulla, snåla operabesökare. Jag hade varit hyfsat tidigt på plats och fått ett bra könummer, men medan jag väntade var det en äldre dam som sa till oss närmast stående att hon hade en parkettbiljett att sälja på grund av ett sent återbud. De flesta skulle förstås ha två biljetter, eller kanske fler, men för mig funkade en enstaka plats utmärkt. Jag köpte den för halva priset, gick och fikade lite snabbt och kom sedan in i salongen och satte mig bredvid sällskapet som bestod av den äldre damen och två äldre herrar. Jag log och nickade diskret åt damens håll, men blev snart involverad i samtal. Den ene herrn behövde hjälp med att stänga av ljudet på sin iPhone. Den andra berättade att jag satt på hans dotters plats och att det ursprungligen skulle ha varit ytterligare en dotter med den kvällen. Jag kände mig nästan som en i gänget.
Med Toreador-låten ekande i lägenheten la jag ner de sista prylarna i resväskan och fyllde en papperskasse med kläder att ge bort. Kassen skulle jag bli av med nästa förmiddag, på jullunchen för hemlösa i Korskyrkan, innan jag skulle träffa Jenny vid Arlanda Express. Tänk att allt faktiskt gick som beräknat lördagen 15 december. Fortsättning följer.
CMXLV Julpynt från snabbmatsrestaurang
En av mina favoritjuldekorationer är en mjuk, förmänskligad stjärna utklädd till ängel. Stjärnan är symbolen för hamburgerkedjan Carl’s Jr som familjen gick till emellanåt när vi bodde i Kalifornien sommaren 1987 till sommaren 1988. Inför julen 1987 fick man med barnmenyn en av några olika stjärnor – det var ängeln, en standardgul stjärna med mössa och halsduk och, tror jag, två andra varianter som jag tyvärr inte vet något om.
Med Carl’s Jr-stjärnan önskar jag god jul!
Theomis 