Tänk att det blev efter-kyrkan-fika med mamma på Café Hagagränd i dag. Att vara kvar i kyrkan på kyrkkaffe är förstås trevligt och gemytligt och extremt prisvärt, men det blir helt annat slags prat när man sitter med många.
Café Hagagränd är ett utmärkt lunchställe, och en fin miljö även för fika förstås, men sötsaksutbudet är inte fantastiskt. Mamman, däremot, är den bästa på alla sätt.
På minuskontot: Kort natt, snabba och stressiga förberedelser för dagen, ett hem lämnat i kaos utan minsta ambition att åtgärda disken, kläderna, boktravarna.
På pluskontot: Kalasfin gryning över Uppland, som gradvis syns bättre än ens egen spegelbild i fönstret, massor av snö och skog och vita dimslingor över sjöarna, förväntningar på heldagen i Örebro, apelsinklyftor i väskan. Och i alla lägen gillar jag att åka tåg.
Det var en fin dag för en busstur längs 42:ans linje i dag, med blek sol och snö över Östermalm och Vasastan. Jag satt längst fram och fotade och hade ovanligt trevligt för att vara på väg från jobbet till tandläkaren. Men till den trevliga stämningen hör inte att en kille springer ut rakt framför bussen på Odengatan. Fantastiskt nog hade han änglavakt. Bussen höll låg hastighet just där och bromsade snabbt in, så killen och bussens främre vänstra hörn törnade ihop, men han höll sig på benen och när han fått tillbaka balansen skyndade han därifrån och vidare över gatan. Det slog mig efteråt att fast jag satt så nära såg jag inte hur han såg ut, för han hade en bylsig svart täckjacka med en stor kapuschong, där ansiktet var väl dolt. Inte så konstigt att bussen var dold för honom.
Ser man på, Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor gavs ut på nytt i höstas.
När jag var ny och grön på Stadsbiblioteket sommaren 2001 och tillbringade många timmar i magasinet var det omöjligt att inte ramla över gamla glömda guldkorn. En piga bland pigor från 1915 vill jag minnas att jag inte hittade direkt utan indirekt, efter att jag sett den nämnd i någon annan bok, där det också stod om den protesterande skriften Ett pennskaft som piga. När den unga journalisten Nordström wallraffade som piga och skrev om sina upplevelser i Svenska Dagbladet var en av de porträtterade husbonden själv, som mestadels låg på sofflocket. Husbonden Anton Holtz (eller ”bonn i Taninge”) blev synnerligen upprörd när han fick veta hur det låg till och hur han framställts, så han skrev egna texter och skickade in till Svenska Dagbladet, om hur han självklart förstått att det inte alls var någon riktig piga de fått till gården, med tanke på hennes bristande kunskaper, och att han inte legat på kökssoffan av lathet utan för att han ådragit sig en skada. Texterna publicerades aldrig och därför gav han ut Ett pennskaft som piga som en svarsskrift.
Ester Blenda Nordströms rapporter från den lantliga vardagen ur pigperspektiv – en redigerad sammanställning av hennes artiklar i Svenska Dagbladet – är det allra närmaste jag kommit vanligt svenskt landsbygdsliv för hundra år sedan. Även om företeelserna är främmande är skildringen så modern, färgstark, levande och detaljrik att det aldrig är svårt att se precis det Ester Blenda såg.
Det borde fler få uppleva, och det gläder mig att boken nu gjorts tillgänglig igen – vilket gått mig helt förbi. Det kom in en tjej på Gamla stans bibliotek någon gång under hösten och ville ha lästips, och det var ett sådant där sällsynt tillfälle då man som bibliotekarie har en besökare framför sig som tycks dela ens smak ganska så på pricken. Utifrån vad hon frågade efter anade jag att hon skulle uppskatta En piga bland pigor, och när jag skulle lägga in en reservation kunde jag inte tro mina ögon då jag såg att den numera var inköpt till en lång rad bibliotek men inte var inne någonstans, och att det dessutom var ett antal reservanter på kö. Nu först förstår jag.
Den som vill ha smakprov kan läsa textutdrag i Excerpten.
I morse hittade jag Efraim död, ihopkrupen mitt på golvet. Så sent som i förrgår var han en levnadsglad och sällskapssjuk husfluga som promenerade kvickt och spänstigt över tangentbordet när jag skulle skriva, eller satt och vilade upp-och-ner i taket rakt ovanför mig.
När jag annonserade hans bortgång på Facebook fick jag omedelbart stöd i sorgen av vännerna.
Läser som besatt. Litterär salong på Sturebibblan om fyra timmar.
Jag har en fungerande fjärrkontroll! Vilket är helt fantastiskt när man saknat en fungerande fjärrkontroll ett bra tag. Jag kan växla mellan ljud från TV, dvd och dator, höja och sänka volymen, gå till dvd-menyn – allt möjligt. På själva apparaten finns förstås inga knappar för sådant.
Dessutom är fjärrkontrollen ren och snygg och har en intakt batterilucka. Hemmets standard har förhöjts flera hack.
Äntligen blev det av att se ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen” på Dramatens lilla scen, med Jenny F i går kväll. ”Det är lite bultbräda över det”, sa Jenny och syftade på leksaken i Erlend Loes roman Naiv, super, där barnslighet och vuxenhet krockar och man inte riktigt vet om det är tänkt att vara galet absurdhumoristiskt eller mest bara småsorgligt.
Så osäker behöver man inte vara om man går och ser den här pjäsen. Publiken börjar skratta samtidigt som den första skådespelaren öppnar munnen. Dramaten och recensenterna vill gärna tona ner (eller nedvärdera) det skojiga i att fem vuxna skådespelare tolkar repliker som alla är hämtade från samtal med 5- till 7-åringar, och som vanligt kommer jag på mig själv med att fnysa lite åt de högtravande formuleringarna. ”Pjäsen gestaltar vad som händer när glappet mellan ett rikt känsloliv och ett outvecklat språk blir för stort”, säger Dramaten. Svenska Dagbladets recensent pratar om ”maktspelen, härmningen, personliga behov som smiter in via orden”. Ja ja. Poängen är att det inte behöver sägas. Det faktum att barn har ett outvecklat språk och gärna pratar om sig själva och sina behov är själva grunden till den dråpliga humorn, eftersom de egenskaperna träder fram på ett helt annat – komiskt – sätt när vuxna uttalar samma fraser.
När ett dagisbarn apropå ingenting och med inkorrekt ordföljd berättar att han drömt om en kissande isbjörn kanske man ler och tycker att det är gulligt. När en skjort- och slipsklädd man vid ett sammanträdesbord apropå ingenting berättar detsamma, då börjar i alla fall inte min hjärna analysera maktspelet och glappet mellan känsloliv och språk. Jag garvar.
Det slår mig att jag skrattat ovanligt mycket i teatersalonger på sista tiden. Den superspexiga versionen av Tjechovs ”Lycka”, som jag såg på Stadsteatern för ett år sedan (bloggpost här), var utan tvekan tänkt att framkalla skrattsalvor. Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” är bland det minst spexiga man kan tänka sig, men Jonas Karlsson som Johan utstrålade humor från första stund, på Dramaten i höstas (bloggpost här). Och så det ”informella samtalet”. Det dröjer en stund innan den första riktigt överraskande, skrattretande repliken kommer (en av männen rusar in i sammanträdeslokalen och säger: ”Jag såg en papperspåse som gjorde en staty av en katt!”), men min teori är att alla i publiken på förhand läst om hur rolig pjäsen är och därför började fnissa redan från början, av ren förväntan.
Jag önskar att jag hade haft sinnesnärvaro nog att lägga de bästa replikerna på minnet. Kanske var det mest oväntade påhoppet under sammanträdet: ”Du är dummast, jag är fulast och du är knäpp!”
Har just uppdaterat Sturebibblans informationsskärmar med lite nya boktips, som de här novellsamlingarna (som i ärlighetens namn valdes ut för att de var snygga ihop).
Theomis 