Man ska läsa programmet ordentligt innan man hastar iväg till Johannes kyrka, snabbt går in och fram till en ledig plats där man står upp för att alla andra gör det och sedan börjar undra varför man inte uppfattar vad som sägs där framifrån. Först då går det upp för en att man inte är på den där vårgudstjänsten med blås som man läst om, utan en rysk mässa, med korgossar och allt. Efter lite sjungande, läsande av något i kör, eventuellt Fader vår, och ännu mer pratande satte alla sig ner och jag smusslade fram mobilen. Aha, blåsgudstjänsten skulle vara utomhus. Jag smög ut och såg blåsarna och församlingen borta vid klockstapeln. Lagom till att jag kom fram var det dags att börja sjunga Psalm 158B, Till himlen Herren Jesus for, och en dam stack åt mig ett sånghäfte.

Prästen Erland Ros gastade fram sin predikan med en imponerande stämma, för att överrösta den brummande lastbilen med kran nere vid Döbelnsgatan vars förare arbetade på under hela gudstjänsten, och dessutom var nog församlingen större än väntat, med tanke på att stolarna tog slut och vi var ganska många som stod. Pensionärerna var i majoritet, men flera åldersgrupper var representerade. En barnvagnspappa stannade till. En hundrastande kvinna satte sig med sin vovve i gräset. Vi sjöng lite till och en dam gick runt med en liten kista från 1704 där vi stoppade i kollekten, som gärna fick vara prasslande, skrockade prästen. Men klirr går också bra, fyllde diakonissan i.

Att avsluta med Längtan till landet (alltså Vintern rasat) var tydligen obligatoriskt på vårgudstjänsten och så höll vi varandras händer och läste välsignelsen.

Kristi himmelsfärdsförmiddag i Stockholms innerstad 2013.