MCDXXIV Vi som har övertag – eller väljer att inte vara med

Läser Hanna Hellquists DN-krönika ”Vilket övertag nyktra människor har på en fest”.

De nyktra är de som behöver stå ut med påtryckningar, för att de som är berusade och riskerar att tappa kontrollen under kvällen vill att alla andra också ska vara berusade. Och de nyktra är därmed de som i efterhand kan berätta om allt som hänt under festens gång, vilket, som Hanna Hellquist uttrycker det, skulle kunna vara stoff för en långfilm full av känslomättade intriger och tarvligt beteende.

Hon säger vidare att hon önskar att hon var en av de nyktra så att hon skulle kunna se den fantastiska filmen istället för att inneha en pinsam huvudroll.

Jag är glad att det numera skrivs en del om det absurda i en kultur som tar för självklart att folk regelbundet släpper alla hämningar, flörtar med en väns respektive, skickar ett förolämpande sms till chefen, spyr i en buske och sedan har svårt att hitta hem.

Men det jag som nykterist tänker när jag läser krönikan är egentligen bara en sak – den beskrivna långfilmen är inget jag vill se. Det roar mig inte att bevittna andras självförvållade olycka. Jag har faktiskt undvikit det i hela mitt liv.

Det är tur att det finns alternativ för oss nyktra som vill ha roligt en kväll, evenemang där alkohol inte finns med i bilden, men tråkigt nog blir de färre och färre när barverksamhet flyttar in diverse kultur- och nöjessammanhang. Hur ska trenden vändas?

MCDXXII Ett bibliotek här?

20140124-003205.jpg
Det spelar nog ingen roll hur vi skyltar – Sture biblioteks placering och existens nere på Östermalmstorgs tunnelbanestation har överraskat förbipasserande i snart fem år. Det går knappt en dag utan att någon förstagångsbesökare utbrister att det inte kan vara möjligt att vi funnits där så länge.

I dag hade vi en besökare i den kategorin och även en annan, nästan lika vanlig typ, nämligen besökaren som tror att han eller hon befinner sig på Östermalms bibliotek.

Vi hade också en tjuv. Det är betydligt ovanligare. En tjej och en kille satt vid datorerna och när de gick tog killen med sig en annan datoranvändares täckjacka. Hon märkte det och skyndade efter, varpå killen släppte jackan på golvet medan han och tjejen ökade farten och sprang ner för trappan. Jackans ägare skrek upprört efter dem.

I övrigt var det studenter, ett par av mina favoritstammisar, två udda farbröder som skulle kopiera papper och uträtta diverse andra ärenden, en kändis, grabbarna som hänger vid PressDisplay-skärmarna och läser utländska tidningar, möjligen polska, några småbarnsföräldrar samt en stadig ström övriga boklånare med eller utan behov av hjälp att hitta det de söker.

MCDXXI Ledig onsdag

I dag, en onsdag, har jag varit ledig, vilket inträffar var tredje vecka. När folk hör det svarar de ofta: ”Vad skönt!”, varpå jag gärna förklarar att jag har ledig onsdag, därefter jobbar torsdag, fredag, lördag, söndag och sedan har ledig måndag, varefter det blir vanliga arbetsdagar igen. En tvådagarshelg uppdelad på två dagar som ligger ganska långt ifrån varandra, med andra ord.

Så vad har jag gjort på min lediga dag? Jo, varit hos frisören, varit på passexpeditionen och ansökt om nytt pass och ID-kort, gått med skräp till återvinningen, lämnat tillbaka två hyrda filmer, gett blod, handlat samt haft hemgruppen hemma hos mig.

Detta är det andra skälet till att jag inte gärna pratar om mina ”lediga” vardagar, med tanke på den missvisande etiketten.

Men med den klagovisan sjungen får jag ju ändå erkänna tillfredsställelsen över att allt ovanstående blivit avbetat.

MCDXX Slussens biblioteks vårprogram

Slussens_biblioteks_varprogram_fran_PDF
Välkomna till Slussens biblioteks litterära program! Som vanligt handlar allt om Stockholm.

På läsecirkelsidan kommer först två deckarprogram som vi arrangerar med tanke på ”Skuggsidan – en utställning om gatans brott”, som öppnar 1 februari på Stadsmuseet. Jag och mina bibliotekskolleger har förhandskollat några av utställningsföremålen, som då befann sig i museets magasin i Frihamnen.

Därefter en ”Stockholm läser”-cirkel – en knapp vecka kvar till avslöjandet av årets bok. Det här är första året jag har fått veta i förskott vilken bok det kommer att bli. Många andra medarbetare, precis som jag själv i fjol, planerar nu för diverse ”Stockholm läser”-aktiviteter, utan att veta vilken titel det gäller.

Allra mest unika blir nog de sista två cirklarna. Den första av de böckerna, Drömlandet, kom 1909 och den andra, Fosterbarn, kom på 1950-talet, men utspelar sig i Stockholm från 1880-talet och framåt, och miljön vi kommer att befinna oss i under cirkelkvällarna är museilägenheten Stuckatörens våning, inredd som under 1800-talets slut.

Bokluncherna blir spännande. Den första är ganska snart, och jag har inte läst böckerna jag ska prata om. Till tillfället därefter är det inte heller så mycket tid, och jag har bara funderat på programidén i teorin, att det nog borde gå att hitta tre romaner, skrivna för länge sedan eller moderna som utspelar dig i förfluten tid, som man kan berätta om utifrån gamla foton och annat material i Stockholmskällan. Men vilka … Det blir lika intressant för mig som för alla andra!

Deckare nummer två, den om Akademimorden, har jag helt överlåtit åt en kollega, men de övriga programmen kommer jag att hålla i, på egen hand eller med sällskap.

MCDXIX Profiluppdatering pågår

VT_profilbildHa ha! Det var länge sedan jag loggade in på Virtual Tourist och det var länge sedan jag såg ut så där. Om jag minns rätt är bilden tagen i Limerick, där jag hälsade på min körkompis Annelie. Möjligtvis befinner vi oss på stället där vi åt något som kallades ”Death by Chocolate”.

På tal om choklad nämnde jag filmen Chocolat när jag kort innan den här resan var hos frisören. Jag tyckte att Juliette Binoche hade så fin frisyr i den. Likheten blev minimal.

MCDXVIII Vita fläckar i Europa

När jag pratar resor med folk och vi kommer in på vilka länder man besökt brukar jag säga att jag inte riktigt varit i hela Europa, men inte så långt ifrån. Nu bestämde jag mig för att kolla upp hur det faktiskt ligger till, med hjälp av Wikipedias uppställning av Europas länder.

Europeiska länder jag inte varit i:
– Andorra
– Bosnien och Hercegovina
– Litauen
– Moldavien
– Montenegro
– Rumänien
– San Marino
– Ukraina
– Vitryssland

Av de platser Wikipedia kallar ”särskilda områden” i Europa har jag heller inte varit i, eller på:
– Athos
– Färöarna
– Gibraltar
– Guernsey
– Isle of Man
– Jersey
– Svalbard
– Åland

Och obesökta länder med delar av ytan i Europa:
– Azerbajdzjan
– Georgien
– Kazakstan

Nu besöker jag ju gärna samma länder och orter om och om igen, men en del av mig är ändå dragen åt ambitionen att ”beta av”. Och nu har jag listan svart på vitt, när andan faller på och tillfällen uppenbarar sig. Dessutom kan jag svara mer korrekt och exakt nästa gång någon frågar.

MCDXVII Skulle kunna äta hela tiden

20140118-171508.jpg
Efter jobbet i går träffades jag, kollegan Salomon och före detta kollegan Helena, hemkommen från Frankrike, över varsin semla. Därefter såg jag och Jenny F ”Amelie från Montmartre” medan vi åt tonfiskmackor och ostbricka och drack varm choklad. I dag läste jag ut det självbiografiska seriealbumet Drinking at the movies (som jag uppskattade mer än jag egentligen vill erkänna) och åt ostbågar med sked.

Tur att jag hade bokat in träning i eftermiddag, så att det åtminstone blev en kaloripaus.

(När jag kom till en Backstreet Boys-låt i den hejiga träningsspellistan var jag för övrigt tvungen att ta av hörlurarna för att kolla eventuellt ljudläckage, men jag tror det var lugnt.)

MCDXVI Frukostrast

20140117-101655.jpg
När det inte är många timmar mellan kvällens sista arbetsuppgift och morgonens första är det guld värt att ha ett café under biblioteket och lite fikatid.

Kom just från Slussenbibblan hit till Sturebibblan där vi öppnar om en och en halv timme, och jag kommer inte att tända upp förrän det är helt nödvändigt.

Nu: Läsning och frukost.

MCDXV Alla vill prata Söderberg på Slussens bibliotek

Så olika läsecirkelträffar kan bli. Senast var det jag och två till som pratade om Röda rummet, och i dag var det jag och nio till som pratade om Den allvarsamma leken. Och vi som egentligen ska sätta streck vid åtta personer inklusive samtalsledande bibliotekarie.

Roligast var kanske att lyssna på damen som berättade att det var minst 40 år sedan hon senast läste boken och nu hade hon alltså fått tillfälle att göra det igen. Och hon var mäkta irriterad! Arvid, som hon hade uppfattat som så romantisk, insåg hon nu är en mansgris och en velpelle av värsta slag.

Jag håller med. Den allvarsamma leken brukar lyftas fram som en av tidernas främsta kärleksromaner, men för att vara en sådan är den högst oromantisk. Skärp dig, Arvid! Ta dig i kragen, Lydia! Det duger inte att sitta vid fönstret fyra trappor upp på Johannesgatan, se på den fallande snön och tycka synd om sig själv och varandra.