MCDXX Slussens biblioteks vårprogram

Slussens_biblioteks_varprogram_fran_PDF
Välkomna till Slussens biblioteks litterära program! Som vanligt handlar allt om Stockholm.

På läsecirkelsidan kommer först två deckarprogram som vi arrangerar med tanke på ”Skuggsidan – en utställning om gatans brott”, som öppnar 1 februari på Stadsmuseet. Jag och mina bibliotekskolleger har förhandskollat några av utställningsföremålen, som då befann sig i museets magasin i Frihamnen.

Därefter en ”Stockholm läser”-cirkel – en knapp vecka kvar till avslöjandet av årets bok. Det här är första året jag har fått veta i förskott vilken bok det kommer att bli. Många andra medarbetare, precis som jag själv i fjol, planerar nu för diverse ”Stockholm läser”-aktiviteter, utan att veta vilken titel det gäller.

Allra mest unika blir nog de sista två cirklarna. Den första av de böckerna, Drömlandet, kom 1909 och den andra, Fosterbarn, kom på 1950-talet, men utspelar sig i Stockholm från 1880-talet och framåt, och miljön vi kommer att befinna oss i under cirkelkvällarna är museilägenheten Stuckatörens våning, inredd som under 1800-talets slut.

Bokluncherna blir spännande. Den första är ganska snart, och jag har inte läst böckerna jag ska prata om. Till tillfället därefter är det inte heller så mycket tid, och jag har bara funderat på programidén i teorin, att det nog borde gå att hitta tre romaner, skrivna för länge sedan eller moderna som utspelar dig i förfluten tid, som man kan berätta om utifrån gamla foton och annat material i Stockholmskällan. Men vilka … Det blir lika intressant för mig som för alla andra!

Deckare nummer två, den om Akademimorden, har jag helt överlåtit åt en kollega, men de övriga programmen kommer jag att hålla i, på egen hand eller med sällskap.

MCDXIX Profiluppdatering pågår

VT_profilbildHa ha! Det var länge sedan jag loggade in på Virtual Tourist och det var länge sedan jag såg ut så där. Om jag minns rätt är bilden tagen i Limerick, där jag hälsade på min körkompis Annelie. Möjligtvis befinner vi oss på stället där vi åt något som kallades ”Death by Chocolate”.

På tal om choklad nämnde jag filmen Chocolat när jag kort innan den här resan var hos frisören. Jag tyckte att Juliette Binoche hade så fin frisyr i den. Likheten blev minimal.

MCDXVIII Vita fläckar i Europa

När jag pratar resor med folk och vi kommer in på vilka länder man besökt brukar jag säga att jag inte riktigt varit i hela Europa, men inte så långt ifrån. Nu bestämde jag mig för att kolla upp hur det faktiskt ligger till, med hjälp av Wikipedias uppställning av Europas länder.

Europeiska länder jag inte varit i:
– Andorra
– Bosnien och Hercegovina
– Litauen
– Moldavien
– Montenegro
– Rumänien
– San Marino
– Ukraina
– Vitryssland

Av de platser Wikipedia kallar ”särskilda områden” i Europa har jag heller inte varit i, eller på:
– Athos
– Färöarna
– Gibraltar
– Guernsey
– Isle of Man
– Jersey
– Svalbard
– Åland

Och obesökta länder med delar av ytan i Europa:
– Azerbajdzjan
– Georgien
– Kazakstan

Nu besöker jag ju gärna samma länder och orter om och om igen, men en del av mig är ändå dragen åt ambitionen att ”beta av”. Och nu har jag listan svart på vitt, när andan faller på och tillfällen uppenbarar sig. Dessutom kan jag svara mer korrekt och exakt nästa gång någon frågar.

MCDXVII Skulle kunna äta hela tiden

20140118-171508.jpg
Efter jobbet i går träffades jag, kollegan Salomon och före detta kollegan Helena, hemkommen från Frankrike, över varsin semla. Därefter såg jag och Jenny F ”Amelie från Montmartre” medan vi åt tonfiskmackor och ostbricka och drack varm choklad. I dag läste jag ut det självbiografiska seriealbumet Drinking at the movies (som jag uppskattade mer än jag egentligen vill erkänna) och åt ostbågar med sked.

Tur att jag hade bokat in träning i eftermiddag, så att det åtminstone blev en kaloripaus.

(När jag kom till en Backstreet Boys-låt i den hejiga träningsspellistan var jag för övrigt tvungen att ta av hörlurarna för att kolla eventuellt ljudläckage, men jag tror det var lugnt.)

MCDXVI Frukostrast

20140117-101655.jpg
När det inte är många timmar mellan kvällens sista arbetsuppgift och morgonens första är det guld värt att ha ett café under biblioteket och lite fikatid.

Kom just från Slussenbibblan hit till Sturebibblan där vi öppnar om en och en halv timme, och jag kommer inte att tända upp förrän det är helt nödvändigt.

Nu: Läsning och frukost.

MCDXV Alla vill prata Söderberg på Slussens bibliotek

Så olika läsecirkelträffar kan bli. Senast var det jag och två till som pratade om Röda rummet, och i dag var det jag och nio till som pratade om Den allvarsamma leken. Och vi som egentligen ska sätta streck vid åtta personer inklusive samtalsledande bibliotekarie.

Roligast var kanske att lyssna på damen som berättade att det var minst 40 år sedan hon senast läste boken och nu hade hon alltså fått tillfälle att göra det igen. Och hon var mäkta irriterad! Arvid, som hon hade uppfattat som så romantisk, insåg hon nu är en mansgris och en velpelle av värsta slag.

Jag håller med. Den allvarsamma leken brukar lyftas fram som en av tidernas främsta kärleksromaner, men för att vara en sådan är den högst oromantisk. Skärp dig, Arvid! Ta dig i kragen, Lydia! Det duger inte att sitta vid fönstret fyra trappor upp på Johannesgatan, se på den fallande snön och tycka synd om sig själv och varandra.

MCDXIV På release för Engelbrektskyrkans jubileumsbok

20140116-172457.jpg
Bokrelease för en jubileumsbok om en stockholmsk kyrka – här fanns alla faktorer som appellerar på mig, men jag kände inte en själ där i Engelbrektskyrkans församlingssal och hade svårt att mingla, smög bara runt lite kring kanapéerna som ingen vågade ta av. Sedan kom mina kompisar från Stadsmuseet. Då kändes det bättre.

Kyrkoherden, och även ytterligare en av talarna under bokpresentationen, överraskade genom att fokusera starkt på innehåll snarare än form, på möjligheten till gudsmöte och synen på församlingsliv vid kyrkans tillkomst. Uppfriskande!

Dessvärre kunde jag inte stanna i mer än trekvart, och det var precis vid den tiden presentationen avslutades. När jag stod i kapprummet utanför salen och precis hade tagit på mig kappan hörde jag att man välkomnades att ta för sig från borden. Gissa vem som armbågade sig fram och tog en kanapé i flykten.

Boken heter Den vill vara ny och stark – Engelbrektskyrkan 100 år.

MCDXIII Marginallös biblioteksvardag

20140115-001818.jpg
Jo, det stämmer, på biblioteket jobbar vi med läsning, vi pratar böcker med pensionärer, vi pratar böcker med barn och unga. Det är trivsamt och uppskattat.

Men låt inte det gemytliga skenet bedra. Bibliotekarieyrket är ingen lyxprofession för bokslukare som får ägna hela dagarna åt att i godan ro kultivera sin hobby.

I går kväll, efter stängning vid sju på Sture bibliotek, fick jag äntligen ro att förbereda en presentation för en PRO-förening, vilket jag orkade fram till kanske halv nio, parallellt med lite boksurfande som jag egentligen inte borde ha prioriterat just då. I morse var jag på möte på Östermalms bibliotek, varefter jag skyndade till Slussens bibliotek och så snabbt jag kunde tog hand om öppningsrutinerna. Sedan rusade jag runt och samlade ihop några böcker att ta med till PRO-mötet, halvt förberett och halvt spontant, skrev ut den på tok för korta presentation jag fick ihop i går och ringde med hög puls till Östermalms bibliotek och frågade var min inhoppare kunde ha tagit vägen. Hon dök inte upp då jag trodde att hon skulle göra det – ett missförstånd kring klockslagen, konstaterade vi senare – så jag fick lämna min disk tom och be museikollegan i granndisken att ringa mig om något akut ärende skulle uppstå, för nu var jag tvungen att äta om det skulle bli någon lunch i dag. Låtsades att jag inte såg de två mammorna som stod och velade vid menyn i museets café och gick fram och beställde före dem, läste igenom min text i väntan på potatisbullarna, åt och gick tillbaka till biblioteket, där bibliotekskollegan dykt upp. Mot Borgmästargatan och Sofia församlingshem längs halkiga gator och med tung tygpåse med böcker. Jag var i alla fall i tid och slog mig ner vid ett bord längst bak tills det blev min tur att gå fram och prata.

Av den avsatta halvtimmen pratade jag nog max en kvart, drog den efterfrågade presentationen av Slussens bibliotek och kompletterade med några boktips. Pensionärerna fick lite extra tidigt kaffe och jag fick en alldeles för fin tulpanbukett som tack för min lilla instats.

Tillbaka samma väg för avlösning av kollegan, som skulle direkt tillbaka till Östermalmsbibblan för att hålla i dagens bokfika för ungdomar.

Efter att jag hjälpt några besökare och besvarat några mail hade det redan blivit stängningsdags, varpå jag äntligen skulle få tid att ta itu med en affisch till Sturebibblans vårprogram, men informationsdiskens dator, som är manipulerad av ett ondskefullt geni, började strejka så snart jag hittat rätt dokument. Jag skulle aldrig hinna starta om datorn (det tar tio minuter), göra klart affischen och hinna ut innan Stadsmuseet larmas för att sedan ta mig vidare till Sture bibliotek och affischera. Så jag gick hem. Har ju trots allt 200 sidor att läsa inför läsecirkeln i övermorgon, och hela morgondagen är fylld av … väldigt mycket annat.

MCDXI God jul av Jonas Karlsson

God_jul_Jonas_KarlssonJag gillar Jonas Karlssons berättelser, fulla av vardagsabsurditeter, inte i samma humorgenre som Seinfeldska avklädande iakttagelser (”it’s funny because it’s true”), men heller inte helt och hållet i det bisarra facket. Bara snäppet över realism.

God jul, den första Jonas Karlsson-berättelse som närmar sig romanlängd, utspelar sig på ett namnlöst kommunkontor (men vi vet att kommunens slogan är ”Landsbygd i samverkan”). Där, i ett mötesrum på HR-avdelningen, kläcks idén att adventsljusstakar ska ställas i fönstren på det stora kommunhuset i december och bilda bokstäverna ”GOD JUL”, en fin och kostnadseffektiv julhälsning till invånarna. Men det blir fel, precis allt blir fel. Initiativtagargruppen visar upp exempel efter exempel på bristande förståelse för gängse mänskligt beteende, och den trevliga överraskningen övergår från en övning i samarbete till ett maktfullkomligt påbud som genomdrivs under hot och tvång.

Ljusstaksprojektet beskrivs ur Fridas perspektiv, den unga, försynta medarbetaren, som inte precis är den neutrala iakttagare som man först kan tro att hon är. Här finns nämligen ingen ”straight man”, Jonas Karlsson jobbar inte så. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller inte. Man får vara sin egen ”straight man” och försöka hålla rätt perspektiv, till exempel notera små detaljer som visar att de skildrade galningarna faktiskt ska föreställa helt vanliga kommunanställda. Läsglasögon sätts på, en mobiltelefon pressas ner i en lite för smal bröstficka på skjortan.

Berättelsen hade vunnit på att skäras ner till novellformat, både för att det hade blivit en tätare historia och för att den, i min smak, hinner bli lite för knäpp för att plocka igenkänningspoäng rakt igenom, men man är förhoppningsvis tillräckligt nyfiken på upplösningen för att hänga med till berättelsens allra sista vändpunkt, då galenskapen verkligen släpps lös, utan avsteg från kommunens, särdeles fritt tolkade, regelbok.

Jag läser i Maria Küchens recension i Sydsvenskan att hon tolkat God jul närapå genomgående tvärtom. Hon ser den som en hyllning till demokratin, där krångel vid beslutsfattande är priset för att alla ska få vara med, istället för att en despot till chef enkelt ser till att varje adventsljusstake hamnar i rätt fönster, men berättelsen är lite för humoristisk, anser hon, för att debattinlägget ska framträda ordentligt.

I mina ögon är det här istället en tillskruvad verklighet, där det möjligen finns en demokratisk önskan och välvilja någonstans precis i början, men där usel kommunikationsförmåga och ett sjukligt bevakande av egna positioner får härja fritt både under och ovanför ytan, polerat med kommunhusfloskler om lyssnande och samverkan. Man måste bara skratta.

Dessutom, skriver Maria Küchen, är det ett smart men riktigt billigt försäljningstrick att kalla en höstutgiven bok ”God jul” och pynta den med en julklappspapperslik framsida, medan jag ser det som halvdumt att göra boken till en så säsongsbetonad produkt, som butikerna kanske inte så gärna skyltar med så snart mellandagsrean är över.