Följer du Modern Seinfeld på Twitter? Ett helt fantastiskt konto för oss som vägrar acceptera att Seinfeld-eran tog slut.
Men att lägga ner serien var en nödvändighet, säger Jerry Seinfeld i ett avsnitt av Comedians in Cars Getting Coffee: ”We didn’t want to do Kramer’s 50th birthday party.”
Okej då, säger jag, och ser istället om ett par klassiska avsnitt för tjugonde gången.
Dagens roligaste fråga i Faktarummet & Slussens bibliotek kom från kvinnan som undrade vad det tidigare var för verksamhet i hennes butikslokal vid Köpmantorget i Gamla stan. Hon hade hört talas om ett schweizeri, alltså café med alkoholservering.
Det närmaste min kollega kom var den här sekelskiftesbilden där det framgår att bröd från Karl Fribergs ångbageri sålts i lokalen, men de tittade också på en hel del annat material. Kollegan och frågeställaren överträffade varandra i entusiasm och pratsamhet. Tur att det var en lugn kväll, så att nästan obegränsat med tid och arbete kunde läggas på frågan.
Nu har vi varit på förlagens presentationer av sin aktuella utgivning igen, vända till oss bibliotekarier inom Stockholms stadsbibliotek. Största behållningen: Tranans förlags presentation av sina intressanta titlar, novellsamlingen ovan som vi fick varsitt exemplar av och Majgull Axelsson som för Brombergs förlags räkning berättade om sin nya bok om en romsk kvinnas brutala bakgrund. Oerhört känslosamt. Viktigt.
Har för andra gången handgripligen hindrat en plankare som försökt smita in bakom mig genom spärren på Rådhusets tunnelbanestation. Jag kände att killen var lite för nära mig, vände mig om med ett inte alltför ovänligt men bestämt ”Nej!”, varpå jag med ett ”Ursäkta!” tryckte lätt mot väskan han hade i famnen för att han skulle hamna på rätt sida om spärren tills den gick igen. Det gick till på ungefär samma sätt förra gången också, helt protestfritt och ganska enkelt, och jag minns faktiskt inte om jag gjort liknande manövrer på andra stationer. Men jag vet att jag ibland reagerat för sent.
Om vi alla är uppmärksamma och hindrar plankarna bakom oss så skulle det bli besvärligare och förmodligen mer pinsamt att försöka smita in tillsammans med en betalande. Man blir dessutom en människa och inte en anonym person med SL-kort.
Nu är det officiellt – årets ”Stockholm läser”-bok är PC Jersilds roman Barnens ö från 1976. En ny pocketutgåva med förord av Jenny Jägerfäld har precis kommit ut. Sätt igång och läs! Inom kort kommer läsecirklar och andra aktiviteter kring boken att dras igång runtom i Stockholm.
Och ja, jag har stolt plockat fram mitt gamla signerade exemplar.
NuDå! Stockholm är en bra bok med ett besvärligt namn (hur ska man uttala det?). Det är en i raden av Stockholmsfotoböckerna som är uppställda efter modellen gammalt foto och modernt foto från samma plats, sida vid sida på ett uppslag. Enkelt och oerhört effektfullt för den som är nyfiken på hur staden tedde sig för dess invånare för kanske 100 år sedan. Ambitionen att ta konceptet ett steg till, genom att märka ut detaljer som återkommer både på den gamla och den nya bilden, trots att miljön förändrats mycket, tycker jag dessutom har lyckats. Resultatet är pedagogiskt och tankeväckande.
De flesta bilder kompletteras med en kort beskrivande text eller ett citat, som i fallet med Katarina brandstation ovan, där man satt in ett stycke ur En södergrabb berättar – barndomsminnen och bilder från 1880-talets Stockholm av Harry Sandberg. Man kan nog lugnt säga att Sandbergs memoarer, som gavs ut 1957, inte är en av de mer kända Stockholmsskildringarna, och ändå har man valt att plocka några rader ur den boken. Dessutom exakt samma rader som jag för några år sedan valde ut för att förstärka ett annat, liknande foto från Katarina brandstation som ligger i Stockholmskällans databas.
Coincidence? I think not. Men att inspirera är Stockholmskällans syfte, så jag ser lånet som ett bra betyg på utfört arbete.
Läser Hanna Hellquists DN-krönika ”Vilket övertag nyktra människor har på en fest”.
De nyktra är de som behöver stå ut med påtryckningar, för att de som är berusade och riskerar att tappa kontrollen under kvällen vill att alla andra också ska vara berusade. Och de nyktra är därmed de som i efterhand kan berätta om allt som hänt under festens gång, vilket, som Hanna Hellquist uttrycker det, skulle kunna vara stoff för en långfilm full av känslomättade intriger och tarvligt beteende.
Hon säger vidare att hon önskar att hon var en av de nyktra så att hon skulle kunna se den fantastiska filmen istället för att inneha en pinsam huvudroll.
Jag är glad att det numera skrivs en del om det absurda i en kultur som tar för självklart att folk regelbundet släpper alla hämningar, flörtar med en väns respektive, skickar ett förolämpande sms till chefen, spyr i en buske och sedan har svårt att hitta hem.
Men det jag som nykterist tänker när jag läser krönikan är egentligen bara en sak – den beskrivna långfilmen är inget jag vill se. Det roar mig inte att bevittna andras självförvållade olycka. Jag har faktiskt undvikit det i hela mitt liv.
Det är tur att det finns alternativ för oss nyktra som vill ha roligt en kväll, evenemang där alkohol inte finns med i bilden, men tråkigt nog blir de färre och färre när barverksamhet flyttar in diverse kultur- och nöjessammanhang. Hur ska trenden vändas?
Extra fräscht salladsbord när man är första lunchgästen för dagen. Kafé Ryssgården i Stadsmuseet har definitivt vunnit på bekantskap de senaste månaderna.
Det spelar nog ingen roll hur vi skyltar – Sture biblioteks placering och existens nere på Östermalmstorgs tunnelbanestation har överraskat förbipasserande i snart fem år. Det går knappt en dag utan att någon förstagångsbesökare utbrister att det inte kan vara möjligt att vi funnits där så länge.
I dag hade vi en besökare i den kategorin och även en annan, nästan lika vanlig typ, nämligen besökaren som tror att han eller hon befinner sig på Östermalms bibliotek.
Vi hade också en tjuv. Det är betydligt ovanligare. En tjej och en kille satt vid datorerna och när de gick tog killen med sig en annan datoranvändares täckjacka. Hon märkte det och skyndade efter, varpå killen släppte jackan på golvet medan han och tjejen ökade farten och sprang ner för trappan. Jackans ägare skrek upprört efter dem.
I övrigt var det studenter, ett par av mina favoritstammisar, två udda farbröder som skulle kopiera papper och uträtta diverse andra ärenden, en kändis, grabbarna som hänger vid PressDisplay-skärmarna och läser utländska tidningar, möjligen polska, några småbarnsföräldrar samt en stadig ström övriga boklånare med eller utan behov av hjälp att hitta det de söker.
I dag, en onsdag, har jag varit ledig, vilket inträffar var tredje vecka. När folk hör det svarar de ofta: ”Vad skönt!”, varpå jag gärna förklarar att jag har ledig onsdag, därefter jobbar torsdag, fredag, lördag, söndag och sedan har ledig måndag, varefter det blir vanliga arbetsdagar igen. En tvådagarshelg uppdelad på två dagar som ligger ganska långt ifrån varandra, med andra ord.
Så vad har jag gjort på min lediga dag? Jo, varit hos frisören, varit på passexpeditionen och ansökt om nytt pass och ID-kort, gått med skräp till återvinningen, lämnat tillbaka två hyrda filmer, gett blod, handlat samt haft hemgruppen hemma hos mig.
Detta är det andra skälet till att jag inte gärna pratar om mina ”lediga” vardagar, med tanke på den missvisande etiketten.
Men med den klagovisan sjungen får jag ju ändå erkänna tillfredsställelsen över att allt ovanstående blivit avbetat.
Theomis 