I går, när alla andra var ute och badade, i stängde jag och Lena in oss hemma hos Lena på Söder med mörkläggningsgardinen för fönstret och tittade på mastodontfilmen Ben-Hur från 1959, två och en halv timme lång. Mamma hade berättat om när hon såg den första gången, på 70-talet tillsammans med mormor på Vinterpalatset vid Norra Bantorget. En stor upplevelse med effektfullt ljud i salongen när hästarna rusar fram under den våldsamma kapplöpningen. Jag såg en ung mamma och en ung mormor framför mig när vi kom till kapplöpningsscenen med hjälten Judah Ben-Hur och romaren Messala.

Dagen innan hade jag laddat med lite bläddring i Östermalms biblioteks gamla exemplar av boken i svensk översättning, illustrerad med bilder ur filmen från 1925.

Ben-Hur-tittandet var förstås en del av ett F’n’F – film- och fudgekväll – då vi kokade fudge med mörk choklad och Non Stop och en med ljus choklad och jordnötter. Den första blev smulig men god, den andra riktigt len och med fin kontrast mellan sött och salt.

Vid ett F’n’F nöjer man sig aldrig med bara en film, så när Ben-Hur-musiken klingat ut satte vi på April in Paris med Doris Day från 1952. Sång, dans, skratt och glamour.

Efteråt tog vi den traditionella midnattspromenaden till slottet, där vi brukar säga att vi ska bråka med vakterna, vilket vi sällan gör, men det hela grundar sig på tillfället då vi råkade gå fram till en del av slottsområdet som var avstängt, vilket en av vakterna upplyste oss om genom att gå emot oss och med knappt målbrottsfri stämma ropa ett samtidigt ljudligt och osäkert: ”Halt!” Det där tyckte vi var skojigt. Under den här promenaden gick vi fram till en avspärrning där det i mörkret var svårt att se skyltarna över huvud taget och att läsa var nästan omöjligt. Medan Lena gick ända fram för att läsa att det rörde sig om ett ”skyddsobjekt” noterade jag att den unge vakten började närma sig och samtidigt höll upp sin handskbeklädda hand som en bestämd polis. En halv seger, tyckte vi. He he. Kalla oss ”midnattsligisterna”.