Det senaste Kluvet land-programmet i P1 har rubriken ”Latheten och den färdiga matkassen” och tar upp vissa fördelar med färdigpackade, ibland färdigkomponerade och ofta hemlevererade, matkassar. Det mest uppenbara är att kunden sparar tid, och den missade upplevelsen att själv se, känna på och välja ut varor i affären behöver man inte sörja, eftersom det för det mesta handlar om att plocka på sig förpackningar där själva maten kanske inte ens syns.

Men så snart det började pratas om utvecklingen av våra mathandlingsvanor ur psykologiska och ideologiska perspektiv var tonen cynisk och uppgiven. De intervjuade upprepade att vi blir latare och latare och helst köper färdigriven ost – otänkbart för den äldre generationen – och det faktum att vi inte ens behöver gå till affären gör oss ensamma och isolerade.

Även om jag inte kan sia om framtiden vill jag gärna påminna om den motsatta trenden, som anammats av Söderhipsters, Solsidanbor och säkert många andra, nämligen långkoket, surdegsbaket och annan mattillredning som tar tid, är naturlig, baseras på noggrant utvalda råvaror och antingen är ren och enkel men förstklassig eller också avancerad och komplex. För en hemmakock av den skolan är det hel ost – helst från manuell ostdisk – som gäller.

Men framför allt vill jag opponera mig mot tanken att genvägar som färdigrivet och hemlevererat per automatik gör oss till soffpotatisar. Jag tror att den som var en soffpotatis från början säkert tar chansen att soffa till sig ännu mer, medan den som är aktiv faktiskt kan använda den sparade tiden till något bättre. Vem saknar att gå ner till sjön med tvättbräda och lägga många timmar och massor av muskelkraft på det som tvättmaskinen tar hand om på 45 minuter? Finns det några sjötvättsaktivister där ute? Vem vet, det kanske det gör.

Om man snarare ogillar tanken att det som alla samhällsgrupper klarat så länge själva, plocka ihop och bära hem matvaror, nu återigen läggs på betald personal så kan man ju ta i beaktande att formen är ny. Vad är bättre eller sämre, att jag tar min plastkorg och lyfter ur varorna en och en så att en kassörska kan scanna streckkoder eller att jag sitter hemma och klickar iväg en elektronisk beställning till någon som går runt i en lagerlokal och samlar ihop de varor jag vill köpa? Och varför skulle någotdera vara dåligt över huvud taget?

Jag gillar Kluvet land och dess ambition att, under den här säsongen, lyfta fram tjänstesamhället och att ”allt fler jobbar med att serva andra”, men vill inte gärna att diskussionen ska hamna i ett nedvärderingsträsk, med nedvärdering både av personer i serviceyrken och av kunderna som köper deras tjänster. Själv har jag fått prova flera olika roller i yrkeslivet, inklusive kassörskans, och har betydligt oftare haft anledning att prata om skillnader mellan olika yrkesutövare på ett helt annat sätt, nämligen mellan de proffsiga och de oproffsiga. Under mina nu många år som bibliotekarie har jag varit akademiker i ett serviceyrke – ett förhållande som är värt en egen framtida bloggpost – och har förstås även med andra yrkesutövare att göra, till exempel städare, den klassiska gruppen serviceutförare. Gissa om jag har en uppfattning om den kunniga och engagerade städerska som delade min känsla för biblioteket och genast tog sig an det för oss båda sorgliga klottret i entrén och en helt annan för det städteam som nyligen fick i uppdrag att damma bibliotekets hyllor med fullständig oordning bland böckerna som följd.

För att återgå till mattrender hörde jag i går ett annat P1-program, nämligen det sista Kino-avsnittet före sommaruppehållet, ”Mat på film och The Trip to Italy”, där man bland annat tog upp dokumentären Foodies och hade samtal med matnördar som Niklas Ekstedt och Karsten Thurfjell. Intressant, underhållande och långt, långt från färdigrivet.