MDCCXCIX The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists

250px-TheGreatNorthernBrotherhoodOfCanadianCartoonists-coverDen som redan från början är intresserad av kanadensiska tecknade serier genom tiderna kan nog läsa The G. N. B. Double C (The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists) av den levande legenden Seth med stor insikt och behållning. Vi vars kunskap är begränsad (till ett par nu verksamma kanadensiska serietecknare, som Seth) kan läsa den med behållning, men utan att ha en aning om vilka delar som stämmer, vilka som är påhittade och vilka som är överdrivna. En jagperson, misstänkt lik Seth, berättar om seriesällskapet The G. N. B. Double C, dess forna glansdagar under 1900-talets mitt, vilka de framträdande medlemmarna var, vilka seriefigurer de tecknade och vilka verk som ingår i sällskapets enorma arkiv. Mot slutet erkänner berättaren att han bättrat på historien en del, att sällskapet inte är så stort som han påstått och att glansdagarna aldrig riktigt var så glänsande.

En och annan av seriehjältarna som porträtteras verkar ha funnits, men de flesta lär springa ur Seths fantasi, eller vara varianter eller ihopblandningar av seriefigurer ur den den verkliga kanadensiska seriehistorien.

För Seth är det här ett naturligt område att redogöra för och fantisera kring. För en svensk, lagom serieintresserad person är läsningen av The G. N. B. Double C en skönt spejsad och nördig djupdykning i okända vatten.

MDCXCVIII Julen är stulen

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0265.jpg

Hem till mina föräldrar kommer jag själv och diverse släktingar och familjemedlemmar under juldagarna, men riktig jul är det inte förrän brorsan, svägerskan och brorsbarnen är på plats. Och de har fått magsjuka och stannar hemma i Örebro. Vi skjuter härmed upp julen, packar undan julklappar, julstrumpor och grillmarshmallows och tröstar oss med några amerikanska Reindeer Treats.

MDCCXCVI Julafton 2014

IMG_0220

Julfrukost. Varm choklad och lyxyoghurt.

IMG_0221

Hämta beställd tårta i Tumba centrum.

IMG_0258

Mamma, influerad av USA-resan, önskade en maxat pyntad gran. Jag klädde den i går. (Men till skillnad från på amerikanska julgranar syns fortfarande grenarna.)

IMG_0225

Pappa blev ombedd att förtända ljus, så att vekarna skulle vara lättända senare, och placera ut ljusen i lyktorna. De där senare momenten glömde han. Ljusen stod på rad och brann på köksbänken.

IMG_0227

Fint på uteplatsen.

IMG_0233

Tårta från Spaaks konditori, mormors hjortronsylt till glassen.

IMG_0231

Bibelappen påminner. Felstavat, men det är okej.

IMG_0248

Moster Sofie med familj kom på julbord och vidare firande, inklusive besök av tomten. Sjuåriga Robin lämnade tomten i hallen och rusade runt i huset och letade efter sin plötsligt försvunna pappa. Han hittade honom inte.

IMG_0256

Och senare på kvällen – snöfall över Storvreten! Inte mycket, men tillräckligt för att det lilla frostlagret över grannskapet skulle bli ordentligt vitt.

MDCCXCV Djupdykning i Hötorgets historia

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0205.jpg

Min näst sista arbetsdag på Slussens bibliotek. Jag började lite på måfå bläddra i en bok om Hötorget där i informationsdisken och den allra första bilden, ett foto taget 1855, gjorde mig förvirrad. Vad var det för väderstreck, gata, byggnader? Jag kollade kartor från olika tider på Stockholmskällan men fick bara fler frågor, så jag vände mig till Faktarumskollegan Maria, som inte kunde svara på rak arm, men tog fram både fler foton och böcker som bringade klarhet. Det här självklara nörderiet, bara utifrån en nyfiken undran, kommer jag att sakna. Det var Västra Hötorgsgatan, motsvarande en del av Kungsgatan, som syntes där intill torget.

Det ena ledde som vanligt till det andra, och snart läste jag i en av böckerna en dotters beskrivning av hur hennes mor brukade vara klädd under arbetet som köttmånglerska på Hötorget på 1880- och 1890-talet: ”På fötterna hade hon grova, höga kängor. Utanpå kängorna bar hon om vintrarna stickade damasker, långa som strumpor samt stora ryska galoscher av tjock kvalité med rött yllefoder. Utanpå galoscherna kunde hon ha halmskor.” (Sankt Eriks årsbok 1962, s. 103.) Hur kunde tanten gå?

Medan vi sökte information om Hötorgets historia åt vi fruktvarianten av Turkisk peppar, som Maria tagit med just för att vi två skulle bemanna i dag. Vi är båda svaga för Turkisk peppar (som egentligen är ett dåligt jobbgodis, med tanke på att man ofelbart behöver hjälpa en besökare just när man stoppat in en hård karamell i munnen).

Under andra hälften av öppettiden jobbade jag med Klas, som innan vi skildes åt gav mig ett nyårskort, i form av ett broderi han gjort som knappt fem år 1955. ”Jag la det i scannern”, sa han och förklarade att det föreställde en tunnelbanevagn (inte en buss, som man kan tro) och ett höghus i Vällingby.

Konstigt att den här tiden med de nygamla kollegerna, från mina år med Stockholmskällejobb, nästan är över.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0206.jpg

MDCCXCII Inrutad lördag på Söder

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0175.jpg

Här ser det ut som att en macka trasats sönder i stycken som slängts i en hög, men det är faktiskt skurna och staplade långsmala bitar av grillad salami- och taleggiomacka på Il Caffè på Södermannagatan. Vilket egentligen inte stod på agendan för dagen. Lena och jag skulle ha frossat på Café Strings frukostbuffé, som enligt uppgift skulle serveras från nio i morse och, också enligt hemsidan, är så populär att sittplatserna snart tar slut. Några minuter i nio stod vi alltså och trampade i kylan utanför och undrade efter ett tag varför de aldrig öppnade, tills vi tittade mer noggrant på dörren. De skulle öppna tio. För säkerhets skull hade jag för några dagar sedan skickat ett meddelande till dem på Facebook – där samma tider som på hemsidan står angivna – för att få våra frukostplaner bekräftade. Inget svar. Att stå och vänta var inte ett alternativ, så vi hamnade alltså på Il Caffè, som var ganska tomt men snart fylldes på, innan vi skulle vidare till Bellmansgatan 1.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0189.jpg

I och med att jag ställt upp som bollplank inför kommande stadsvandringar i Stadsmuseets regi har jag fått frågan vad jag tycker om den hyllade och sedan länge erbjudna Millennium-vandringen, om Stieg Larssons böcker, och det var bara att erkänna att jag aldrig gått den. Då måste jag göra det, sa programproducenten, och fixade två kostnadsfria platser åt mig och en till. Jag tog alltså med mig Lena, som också ska få bistå mig i den lilla utvärdering jag är ålagd att lämna ifrån mig. Det var vi, två amerikaner, två holländare och två tyskar på den engelskspråkiga turen, och guiden hade ett sjå att hitta allihop, som uppfattat samlingsplatsen lite olika och spritt ut sig i området. Jag förstår varför vandringen fått goda omdömen. Den var medryckande även för mig som bara läst den första av tre böcker och sett den första av tre filmer (den svenska versionen, inte den amerikanska) …

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0190.jpg

… och vädret kunde vi inte heller klaga på.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0188.jpg

Förutom möjligen kylan. Värmde direkt efteråt upp mig på motionscykel på Forsgrénska badet.

Om man som jag har dille på att klämma in så mycket som möjligt under sin vakna tid gäller det att hela tiden tänka två steg framåt, vilket i dag till exempel tog sig uttryck i att jag hade gympabyxor på mig under frukost och vandring inför dagens tredje punkt. Den marginallösa livsstilen leder också till stark frustration när caféer brister i information och kommunikation samt till multitasking på motionscykeln.

MDCCXC Lokalpatriotism våren 1906

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/33a/22621664/files/2014/12/img_0169-0.png

Slussens biblioteks korta levnadsbana går mot sitt slut, i och med Stadsmuseets renoveringsperiod som snart börjar, och jag passar på att göra sådant som jag sett besökarna göra i vår värdlokal, Faktarummet, och som jag själv blivit nyfiken på. Som att kolla vad det står om mitt kvarter och min stadsdel bland pressklippen på mikrofiche. På kvartersnivå hittade jag inte direkt något spännande, men det fanns en hel del kul att läsa om Kungsholmen. Jag gick bara igenom en liten del och hittade bland annat den här artikeln, ”Det nya Kungsholmen”, ur Stockholms Dagblad 29 april 1906.

Den börjar med underrubriken ”En vårpromenad kring en framåtgående stadsdel” och följande försvarstal:

På Kungsholmen har jag en bekant, som är besjälad af en utomordentligt stark lokalpatriotism. Hvarje gång jag yttrat mig i någon mån nedsättande om nämnda stadsdel – det har inträffat en eller annan gång, men nu händer det ej mer – har min vän alltid blifvit mäkta förgrymmad.

– Rynka inte på näsan du och tala om mitt Kungsholmen som en efterblifven stadsdel. Den har framtiden för sig och har redan, säga hvad man vill, kommit ett godt stycke förbi Söder. Titta dig omkring, men inte bara från fönstret af en spårvagn, utan sakta och noggrannt, och du skall få se, att här är mycket i görningen som hastigare än man tror skall ge Kungsholmen prägeln af en riktigt modern stadsdel.