Visst, det ligger en hel del arbete bakom sådana här begivenheter, men ändå, vilken ynnest. I går fick man sitta på jobbet, prata om en riktigt bra bok, bjuda cirkeldeltagarna på afternoon tea på blommigt porslin och, bäst av allt, mittemot, vid bordets andra kortända, satt bokens översättare, pratade språktänk och bidrog med kuriosa direkt från författarens mun.
Här står en av Östermalmstorgs tunnelbanestations hjältar, sedd från Sture biblioteks barnavdelning, placerad just där resenärerna kommer upp flåsande efter att ha gått uppför den stillastående långa rulltrappan från underjorden. Både vatten och bänkar har ställts fram. Det hedrar SL.
Från långa tulpaner i hög vas till nätt bukett. En stor och yvig sort från min mor. Fina.
Jag gillar att sitta i Stadsbibblans Facksal 2, men fyra eftermiddagstimmar på raken – vilket det ofta blir – är ganska tufft. I dag var det både många besökare, bland många andra SFI-eleverna med uppdrag att intervjua en bibliotekarie, och många reserverade böcker att gå och plocka ihop, bland många andra den 839-sidiga boken om vithajar som någon i Björkhagen vill läsa.
Sedan gick jag till Lakritsroten och köpte en påse med etiketten ”Salmiakdröm”.
Har nu läst ut Nikolaj Gogols novell Kappan, sannolikt för första gången. Av någon anledning har jag länge romantiserat den, sett framför mig ett kallt men vackert Sankt Petersburg under ett sagobetonat 1800-tal, hästar och vagnar som klapprar förbi och en man som stänger ute kylan med en robust kappa.
Istället är det en berättelse om en tafatt, utstött, asocial antihjälte. Och hans robusta kappa. Men den har sin charm, särskilt språkligt.
Går en stadsvandring om jugend och nationalromantik och passerar brutalistiska Arkitekturskolan just när en student går förbi och hejar på vår guide, som precis har sagt att byggnaden må vara ful och rå utvändigt, men på insidan är det ännu värre. ”Vill ni komma in?” frågar studenten. ”Ja!” jublar gruppen. Jag älskar stadsvandringar.
Theomis 