Förstår ni hur fantastiskt det är med en bloggkompis som spontanstickar vantar åt en? Och bara dyker upp på Stadsbibblan och drar upp ett par Berså-mönstrade ur väskan. Hur det kom sig? För drygt två år sedan uttryckte jag mitt plötsliga habegär när hon lagt upp en bild på Berså-vantar på sin blogg …
En engelsktalande kille med Jack Sparrow-komplex brukar sitta på Sture bibliotek med sin dator och en aning läckande vrålmusik i hörlurar. Han ser alltid glad ut när han kommer och går, men man pratar inte särskilt mycket, eftersom han inte nyttjar biblioteksservicen mer än just sitter.
Nu har han skrivit några rader i vår ”Tyckbok”, bland annat: ”Here I feel better than home. Here I’ve met the most wise and smart people around Sweden.” Så fina och uppmuntrande kommentarer, med en särskild hälsning till ”the lovely crew”. Klart han måste gilla stället eftersom han varit stammis ett par år, men vilken skillnad det gör att se det på pränt!
Vill du på ett enkelt men konkret sätt göra några hemlösa personers dag lite gladare? Delta i Kladdkakeuppropet! Du bakar, vi serverar. Sista anmälningsdag är på torsdag, 12 mars. All info hittas i Facebook-evenemanget.
Efter att ha haft riktigt många volontärer på plats de senaste luncherna har vi pratat om att sätta ett tak, och därmed hamnade formuleringen ”först till kvarn” i senaste volontärmailet. Vilken effekt! Nästan två veckor kvar till nästa lunch och anmälningarna rasar in.
Efter två inställda datum blev det i går äntligen av – det årliga Erica-besöket, som nu hamnade på fel sida om årsskiftet, men mycket bättre sent än aldrig. Som vanligt valde jag ett obeprövat recept som bjudmat, mulligatawny enligt ICA-tidningen Buffé, vilket innebar grönsakshackning under morgonen och färdigställande av soppan bra många timmar senare, när vi var färdiga med sightseeingen.
Vi har under våra promenader de senaste åren betat av olika delar av innerstaden och jag hade tappat kollen på vilka, men tänkte att vi nog hade östra Östermalm kvar. Turen började med ett besök på vernissagen för Sture biblioteks lilla utställning kring Ester Ringnér-Lundgrens Wahlströms-böcker med röda ryggar, varav Lotta-böckerna är de mest kända (så alla Lotta-fans kan frossa i minnen vid Sturebibblans utställningsvägg de kommande veckorna). Därefter gick vi upp till Karlaplan och följde sedan Banérgatan mot Strandvägen, med ett stopp på ytterst kompakta ICA Banér, och eftersom rubriken på promenaderna är ”Sandras Stockholm” tog jag mig friheten att oavbrutet peppra med de minnen och associationer som dök upp i huvudet längs vägen, som middagen hos familjen Lagercrantz på Karlavägen som Sture biblioteks personal blev bjuden på för några år sedan (jag hamnade bredvid Hugo och hade Jonas Moström mittemot när vi satt och åt gäddqueneller) och mammas historier från hennes tid som Östermalmsbo, då just ICA Banér brukar förekomma.
Vi fortsatte österut längs Strandvägen, passerade Berwaldhallen och kom in bland ambassaderna, men gick snart tillbaka mot den vattennära vägen. Vädret var klart och solen gick ner över stan. Så småningom vände vi och gick hela vägen till Kungsholmen, via Bagdad Café för varsin sockerkick.
Över sen soppa och äppelkaka avhandlade vi sedan bibliotekarielivet som det ter sig i Stockholm respektive Uppsala. Rådande ideologier, trender, attityder. De här sällsynta samtalen oss emellan är ganska unika – vi är båda bibliotekarier men känner varandra privat och inte genom jobbet, vi känner till varandras chefer trots att vi jobbar i olika kommuner och vi har dessutom båda kyrklig anknytning, inom varsitt samfund, och får därför liknande perspektiv på vissa aspekter av våra jobb.
Nästa gång är det min tur att komma till Uppsala.
En medarbetare på Stadsmuseets kommunikationsenhet, Sällskapet Per Anders Fogelströms vänners ordförande, guiden och jag. Senast jag var på stadsvandring, för knappt två veckor sedan, var den sannolikt full – äldre damer, ett par äldre herrar och faktiskt några i min egen ålder – och den här gången blev vi en högst exklusiv skara. Det är helt okej att gå i en lite större grupp, men jag störtgillar att vara en av få. Extra speciellt var det förstås att vi alla i någon mån hade anknytning till Stadsmuseet och stans historia. Guiden erkände att Fogelströmsällskapets ordförandes närvaro gjorde henne lite nervös, men det hade hon inte behövt vara. Han visade sin uppskattning gång på gång – men kunde inte låta bli att komplettera när han kom att tänka på detaljer ur böckerna som passade med platserna vi var på och sammanhanget guiden berättade om. Det var bara intressant, och ganska charmigt.
Rubriken för vandringen var ”Invandraren och söderkisen”, ett ämne jag av en händelse råkade ladda för i går kväll när jag som vanligt inte hittade något kul alls i TV-tablån och hamnade på Öppet arkiv, där det puffades för Fredrik Lindströms serie Värsta språket från 2002. Jag både såg serien och läste boken när det begav sig, blev lite nostalgisk och tittade på första avsnittet, som bland annat tog upp likheterna mellan ekenssnack och rinkebysvenska. Just sådana jämförelser mellan gårdagens och dagens utifråninfluenser i Stockholm handlade vandringen om, delvis med utgångspunkt i Fogelströms Stad-serie. För hundra år sedan ogillades det ovårdade ekenssnacket, med lokala ord från diverse dialekter, och numera är somliga bekymrade över att ungdomar, som ofta är födda i Sverige, använder ett språk med alternativ grammatik och lånord från hela världen. Guiden pratade också om vilka yrken de invandrade (som vi nu skulle kalla inflyttade, från andra landskap) fick i Stockholm på Hennings tid, Fogelströms landsortshjälte som hamnar i storstan vid 1800-talets mitt. De flesta jobb var fysiskt krävande och kan gott och väl jämföras med de jobb som städare och vårdbiträde som ofta går till våra dagars nya svenskar. Man har räknat ut att det tog 15-20 år för en inflyttad stockholmare kring förra sekelskiftet att gå från de första tunga jobben och enkla levnadsförhållanden till en högre position i samhället. Utan att veta närmare hur man definierar den klassresan tyckte jag resonemanget var intressant, om vilket uthållighetsprov det alltid tycks ha varit att slå sig fram i vår stad.
Utöver upplysningarna om Fogelströms fiktiva värld och hur den speglar verkliga historiska förhållanden under en omvälvande tid, helt lik och helt olik vår, blev det ytterligare en lektion i Södergeografi. Jag behöver många. Att jag ska ha så svårt att få en överblick över den ön.
Nya storfavoriten. Lyssnar på albumet Yours om och om och om igen. Så småningom ska jag undersöka resten av Sara Gazareks repertoar.
Jag har inte så fantastiskt många följare på Instagram, så vill jag jaga likes krävs särskilda åtgärder. Som att låna ut sin bild till Stadsbibblans konto.
Eller – ännu hellre – bli re-instagrammad av Straight No Chaser.
Vi har sent omsider börjat marknadsföra den här träffen. Gott om plats. Kom och gör mig sällskap! En liten novell går fort att läsa.
Lyssnade i dag på Bibliotekspodden Solen och dess avsnitt om bokcirklar. Där nämndes en cirkelträff om en grafisk roman där jag var med och läsecirkelkursen jag var med och ledde och man cirklade live om just den Novellix-novell som vi också cirklade om på läsecirkelkursens återträff häromdagen, En utflykt av Ida Jessen. Och i samband med det nämndes Ida Jessens besök på Kulturhuset i höstas, där jag fanns med bland åhörarna, och att hon även varit gästbloggare på Bokcirklar.se, vilket flera av de poddande bibliotekarierna också varit, liksom jag själv.
Men det pratades också en hel del om Stadsbibliotekets poesicirklar, som jag inte har något med att göra, och lite om att cirkla om bilderböcker, vilket jag aldrig gjort.
Återträffen, som ses ovan, var riktigt kul, vi drog över nästan en timme, pratade om hur deltagarna hade det med cirklandet, tog upp några specifika cirkelproblem, delade boktips, cirklade och fikade. Sedan fick jag bråttom hem eftersom jag inte ens hade börjat läsa den roman som skulle avhandlas på en läsecirkelträff dagen därpå.
Theomis 