Har vänt på dygnet efter den sena, och dessutom försenade, flighten hem i förrgår kväll. Vistelsen på Heathrow i väntan på att gatenumret skulle dyka upp var visserligen riktigt trivsam, jag satt på samma plats vid Starbucks smala bord i bardiskhöjd, med utsikt över flygplanen, som precis en vecka tidigare, och Facebookade loss efter att ha behövt avstå i flera dagar av hemlighetsskäl.

Väl vid gaten får vi information om förseningen och man har inget annat val än att hänga där i närheten. Jag utnyttjar flygplatsens gratiswifi och chattar med Maria i Bristol, om nagellack, skor, Waitrose och chicklit, får sedan äntligen gå ombord, har ett litet, gnällande barn på raden framför och bredvid det lilla barnet ett något större vars mormor läser för henne. Sätter lurarna i öronen för att lyssna på ett nedladdat avsnitt av Tendens, planet är fortfarande stillastående men mullrar, så jag hör dåligt och höjer volymen. Inser att jag aldrig satte i lurarna i mobilen och spelar upp Tendens för hela planet.

Så småningom, efter att ha taxat omkring i en oändlighet, lyfter vi.

Smörgåsutdelning. Den sympatiskt pratglada flygvärdinnan frågar min granne vad han vill ha att dricka till mackan, men han säger nej tack. ”Really? No drink? When you get off the plane you will look like a raisin”, säger hon och pekar förklarande på sitt eget ansikte, hans engelska verkar vara begränsad. ”Water? Juice? Whisky? Brandy? Tea? Coffee?” Killen ger sig och tackar ja till en kopp kaffe.

Jag slår på stort, ber både om ett glas vatten och bästa flygplansdrycken tomatjuice. Varför tomatjuice är bäst? Till skillnad från te och kaffe är det inte vätskedrivande, det är roligare än vatten, den billiga apelsinjuice som finns på flygplan smakar sällan särskilt bra och – framför allt – man kan få tomatjuicen med is, citron och Worcestershiresås och kanske en liten pinne att röra med. Det är bra av flera skäl. Det ser festligt ut, det är gott förstås och det känns lite sådär matigt, för en som nästan alltid är hungrig uppe i luften.

När jag lämnade Sverige i fredags hade jag pass i Facksal 4 fram till 13.00 (som jag smet en aning tidigt ifrån) och planet skulle lyfta 15.00, så vägen till flygplatsen behövde vara den snabbast möjliga. Väl i London skulle jag hinna träffa Airbnb-värden och fixa tunnelbanekort till mina föräldrar och därefter komma och möta dem vid Victoria, så där hade jag inte heller någon tid att förlora. Sista dagen i London visste jag inte riktigt hur den skulle se ut, efter födelsedagsfirandet, så det var bäst att ha möjlighet att förflytta sig snabbt till Heathrow och vid ankomsten på Arlanda skulle det vara mitt i natten och arbetsdag morgonen därpå. Med så små marginaler blev det expresstågalternativet vid samtliga förflyttningar till och från flygplatser. Jag kom med en av de sista Arlanda Express-avgångarna in till stan och hade inte ro att vänta på någon nattbuss vid Centralen, utan promenerade hem i duggregnet, packade upp och kom i säng vid tre.

Dags att komma i fas. Men, äsch, snart är det påskledighet.

—

Uppdatering 17 maj 2015 angående tomatjuicen! Ytterligare skäl, som jag inte var medveten om.