MCMXXIX En hemlöslunchtermin har gått, snart kommer en till

Ibland måste vi uppmuntra oss själva och varandra. Tack Jenny! Du är awesome du med!

Vi hade alltså hemlöslunchmöte i kväll hemma hos Jenny, ett skönt gäng som pratade om hur roligt, trivsamt, stökigt, fridfullt, frustrerande och överraskande det kan vara på luncherna i Korskyrkan. Hela känslospektrat kan man få uppleva, särskilt som ansvarig.

Det är faktiskt mycket vi är nöjda med, sådant som bara funkar bra i största allmänhet, förändringar vi gjort som fallit väl ut och saker vi nämnt i bön som blivit uppfyllda. Vi har bett om att få tillräckligt många volontärer och volontärer har kommit. Vi har bett om en större andel män bland medhjälparna, och män har anmält sig. Vi har bett om bröd, när bröd fattades, och ur det blå dök en leverans upp med överblivet bröd.

Tack vare människors generositet har vi också fått in hembakta kladdkakor och sluppit lägga pengar på efterrätt, vilket tillsammans med lite större prismedvetenhet vid matinhandling, skänkt dagsgammalt butikskaffebröd och en stor dos nåd har gjort att vi under våren legat under budgettaket med god marginal. Jag har aldrig varit med och handlat mat, men Anette berättade om att de utmärker sig en del. När de kommer till kassan på Martin Olsson och upptäcker att maten bara går på 7000 kronor kan de till kassabiträdets förvåning säga: ”Blev det så billigt, då hämtar vi lite mer sås!”

Inför mötet skrev Jenny i ett mail att vi gärna fick fundera över någon höjdpunkt från luncherna. Det är alltid en bra tankeövning, att medvetet utkristallisera vad man uppskattat istället för att svepande prata om att luncherna är bra. Höjdpunkterna är i princip alltid samtal, samvaron med gästerna. Allt från att någon uttrycker att maten smakar bra till en hjärtskärande berättelse om hur livet tett sig för en numera fysiskt och psykiskt tilltufsad person. Man kan inte alltid hjälpa, men man kan lyssna och få en större förståelse. Och ibland händer det faktiskt att vi ser hur personer som mått riktigt dåligt, och inte sällan tagit ut det på sin omgivning, plötsligt har förmågan att visa andra sidor av sig själva.

Till hösten tar vi nya tag. Härnäst i kalendern ligger en festlig volontärsammankomst som uppstart på nästa termin. Vi uppskattar dem enormt, och det måste de få veta.

MCMXXVIII Britt-Marie lättar sitt hjärta

Här i huset lussade vi rätt så eftertryckligt. Vår Luciabrud var Alida, iförd sin bästa vita nattsärk med brodyr. Jag har ju nog egentligen föreställt mig, att en Lucia skulle vara något sprödare, att hon åtminstone inte borde väga över nittio kilo, men det kan ju vara någon gammal vanföreställning jag har, som jag väl får försöka få bukt med. Hur som helst så var det riktigt hemtrevligt att väckas av Alidas djupa om än något falska brösttoner, när hon klämde i med ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, så att taket höll på att lyfta sig, och bli serverad starkt kaffe och färska saffransbullar och pepparkakor på sängen. I Alidas fotspår och totalt bortskymd av hennes frodiga gestalt kom den lille stjärngossen Jerker med sockertoppshatt på huvet, och en tandlösare stjärngosse har nog aldrig skådats på norra halvklotet. Han hade lyckats bli av med två tänder till, sen jag såg honom sist. Jag visste inte, att barn kunde fälla så många tänder på en gång, men Jerker gör sin sak grundligt, det vill jag lova.

Efter att jag läst ut Kära Hinseberg av Ulla-Maria Andersson, en mer eller mindre självbiografisk 70-talsskildring om en ung kvinnlig förbrytare, behövde jag något kontrasterande trivsamt och tog till Astrid Lindgrens Britt-Marie lättar sitt hjärta. Det är 40-tal. Svensk småstad. Brevväxling mellan två tonårstjejer. Astrid Lindgrensk formuleringsfröjd.

MCMXXVII Rådhuset söderifrån

Rådhuset passerar jag dagligen. Ofta på lite avstånd, men ändå, vädersträcken varierar, så jag bör ha sett det från alla håll hundratals gånger. Trots det vet jag inte riktigt hur det ser ut, inte i detalj. Den här ingången, till exempel, vet jag inte ens om jag hade hade förstått vilket hus den tillhör om det inte var jag själv som tog bilden i kväll.

MCMXXV Halva stan samlad under träden

Vilket folknöje! Kungsan svämmade över av glada körsbärsblomsfotografer vid tvåtiden i eftermiddag. Den fina effekten av att man inte kan ha precis allt hela tiden. Det är nu det blommar! Nu!

Naturligtvis instagrammades det hej vilt. Själv la jag till hashtagen #cherryblossom och fick likes från personer som gjort detsamma, fast de blommor de fotograferat fanns i andra delar av världen. Någon har också lagt till den lämpliga geotaggen ”Körsbärsträden i Kungsträdgården”, som användes flitigt och gjorde att man genast kunde se sina egna alster tillsammans med många andras.

MCMXXIII Söndagsmiddag på Värmdö

Jag tror det här är tredje tillfället under min tid som Korskyrkan samordnar middagsbjudningar, alltså samlar namn på församlingsmedlemmar som vill bjuda på middag och andra som vill bli bortbjudna och sätter ihop sällskap, gärna över kompisgränser, förstås, det är det som är tanken. Jag hade erbjudit mig att ta hem folk, men det var för få som ville bli bortbjudna, så jag fick lov att byta grupp. Det gjorde inget alls. Jag hamnade på Värmdö, hos Elisabeth, Anders och deras tre söner, tillsammans med Magnus, Ulla och Lena. Ingen av dem var helt obekant från början, men heller inte mina närmaste bekanta, och värdparet kände jag minst. Innan vi började äta lammgryta kikade vi ut på altanen. Den skulle rymma min lägenhet tre gånger på rad.

Chokladkaka till efterrätt på retrofat, Lars Hellstens påfåglar från Orrefors.

MCMXXII Ansvarsfull

Jag tänker ofta på rubriceringen av min egen mammas död: ”Dödsorsak: brand”. Jag vet att hon aldrig hade brunnit inne om hon varit nykter. Eller den man jag lärde känna i nykterheten som för ett par år sedan avled av brusten kroppspulsåder. Anledningen till att den brast var att åderväggarna hade tunnats ut på grund av all alkohol i blodomloppet under många års tid. Men han dog nykter. Eller alla olyckor som sker under alkoholintensiva helger som valborg, midsommar, lucia och jul. Alla de incidenter som benämns som knivdåd, våldtäkter, misshandel, drunknings- och bilolyckor – hade de verkligen hänt om människor inte druckit för mycket alkohol?
Camilla Kuylenstierna, nykter alkoholist

Utan alkohol nästan inget våld – vare sig på fotbollsläktarna eller i hemmen.
Christer Fjällström, läkare med inriktning på beroendesjukdomar

Efter att ha vänt sista sidan i Camilla Kuylenstiernas självbiografi Ansvarsfull har jag samma känsla av frustration, raseri och sorg som alltid när jag tar del av osminkade berättelser om vad som händer när människor berusar sig med alkohol. Här hade jag kunnat säga ”missbrukar alkohol” för att skilja det från något slags ”normal” berusning, men jag hör ju till den lilla skara som anser att all beteendeförändrande förtäring av alkohol är missbruk. Vad är det som säger att de påverkade ungdomar som drunknar en midsommarnatt är alkoholmissbrukare, vars gängse definition är ett mönster av negativa konsekvenser vid alkoholintag? Det kan lika gärna vara första fyllan.

I de flesta fall, inklusive i sammanhangen citerade ovan, framhålls i nästa andetag att de flesta kan dricka med måtta. Vad är måtta? Att dricka en liten mängd för att det är gott och ”inte bli påverkad alls”? Den avslappnade känsla någon kan få, och eftersträva, av en mindre mängd alkohol är i mina ögon inget annat än en personlighetsförändring framkallad på kemisk väg. Avslappnad kan man bli av musik, en skogspromenad, allt möjligt, som inte är en drog, inte kan köpas på flaska, inte vid redan en liten överkonsumtion leder till bristande omdöme. Den som just avtrubbat sina sinnen så pass att det inte längre är tillåtet att köra bil har ju också slipat av skärpan i sin förmåga att förhålla sig till andra människor kring ett middagsbord.

Att man stryker under sin medvetenhet om att de flesta klarar av att hantera alkohol har kanske att göra med att man inte ska och inte vill ha en fördömande attityd. Att döma är alltid att kasta sten i glashus i ett eller annat avseende. Den som känner mig har förmodligen vid upprepade tillfällen bevittnat att jag ramlar ihop i en hög, bildligt eller bokstavligt, av skrattanfall med eller utan extrem trötthet, och jag har mer än en gång suttit i helnyktra sällskap på lokal där vårt bord är det som låter mest. Så hur skärpt är jag? Att köra bil trött är ju för övrigt lika illa som att göra det alkoholpåverkad. Och är allt jag äter och dricker hälsosamt? Och allt jag lägger pengar på till uppbyggelse för samhället?

Hur är det förresten med alkohol i Bibeln, jag som är troende kristen borde väl inte ha en fördömande syn på vin, som Jesus själv gärna förtärde, på bröllop såväl som med kompisarna, precis som i princip alla verkade göra på den tiden. Ja, det är en intressant fråga. Vissa anser att vin var vin, alltså en alkoholhaltig dryck, då som nu, och lyfter fram bibelverser där vin beskrivs som positivt och festligt. Andra har vid tolkningar av grundtexternas ordval kommit fram till att det i vissa sammanhang talas om jäst vin och andra gånger ojäst, alltså druvjuice, men att det ord för vin som många gånger används i Nya testamentet kan betyda både och, vilket gör frågan svår att reda ut. Men alla tycks vara överens om att Bibeln tydligt varnar för berusning.

Det som stör mig så till den milda grad är att vi vet vad alkohol ställer till med, dess ofantligt destruktiva baksidor, och ändå klamrar oss fast vid våra av tradition cementerade uppfattningar och associationer. Vinet som harmonierar med maten, champagnen man firar med, en kall öl på uteserveringen – alkohol är fest, lyx, trivsel. Men berusning är oväsentlig när man pratar smakkombinationer, gåbortspresent eller törstsläckare, så varför är inte dryckerna alkoholfria?

En bra början vore att kalla den så vanliga bakomliggande orsaken till tragiska brott och olyckor vid sitt rätta namn. När jag för några år sedan hörde talas om nedtystandet av alkoholens roll i brottsrapportering i media förklarades det ungefär på följande sätt (utifrån ett verkligt fall, om jag inte minns fel). En ung man mördar sina föräldrar. Kvällstidningarna berättar om att huset låg på en enslig plats, att relationerna i familjen var dåliga och andra omständigheter – men inte att killen var full. Läsarna tänker att det handlar om en galning och tar gärna till sig rapporteringen i trygg förvissning om att dubbelmordet är en sådan där horribel historia som utspelar sig i familjer som inte har minsta likhet med ens egen. Att det skedde i fyllan och villan vore i det avseendet ett för obehagligt avslöjande.

Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om det på nästa uppslag i tidningen står att läsa om hälsoeffekter av vissa mängder vin. Det gör mig lika beklämd varje gång. Visst, utför undersökningarna och rapportera om resultaten, men sätt i så fall hälsoeffekternas konsekvenser för mänskligheten mot de ohälsoeffekter vi alla får leva med, och då menar jag inte i första hand alkoholisters leversjukdomar. Upp till 20% av alla barn i Sverige har en förälder som dricker för mycket. Bara den siffran säger något om de risker, den otrygghet och det psykiska lidande alkoholen för med sig. När den så kallat måttliga konsumtionen ökar ökar också överkonsumtionen, så sluta uppmuntra till ett dagligt glas vin. Den som vill bättra på hälsan bör istället ta en näve druvor, cykla en sväng, träffa vänner och sjunga i kör.

Citaten överst finns på sidorna 275 respektive 288 i Ansvarsfull.

MCMXX Turist

Under rubriken ”Tematik” i Wikipedias artikel om filmen Turist:

Ruben Östlund var intresserad av problem som uppstår när män misslyckas med att uppfylla sin könsroll. Han utgick från ideal som uppstått i förhistorisk tid då en familjs överlevnad var tydligt avhängig av männens förmåga att stå emot yttre hot. I ett modernt och ekonomiskt välstående samhälle sätts denna förmåga sällan på prov i skarpt läge, vilket kan orsaka att människor får en radikalt ny bild av varandra efter en traumatisk upplevelse. Östlund menar att dessa problem har sin grund i den isolerade kärnfamiljen, som uppstod i samband med moderniteten och urbaniseringen under den industriella revolutionen. Han vill med filmen belysa den skörhet som uppstår när en individ förväntas besitta alla de egenskaper som familjen kan behöva, som i den förmoderna storfamiljen istället tillgodosågs av flera generationer av familjemedlemmar.

Det här är för all del en intressant tanke, att trycket på den enda vuxna mannen i en familj blir för starkt när det inte, som förr, finns en samling stöttande släktingar i den omedelbara närheten, men inte var det något jag tänkte på när jag såg Turist. Den avgörande omoraliska handlingen utförs av fadern och maken Tomas precis i filmens början, som tur är, för den måste spoilas för att man över huvud taget ska kunna prata om vad filmen går ut på. Tomas, Ebba och deras två barn sitter på en uteservering på en skidort och ser en lavin komma farande nerför sluttningen. ”Ingen fara”, säger Tomas på sitt självsäkert nonchalanta sätt. ”Det är en kontrollerad lavin, de vet vad de gör.” Några sekunder senare är det enorma vita molnet inte längre avlägset utan sveper in över restaurangen, där panik utbryter och Ebba försöker skydda barnen, samtidigt som hon ser sin man ta sina handskar och sin mobil och skrikande springa därifrån. En stund senare står det klart att det inte var snömassor utan snörök som välde in, Tomas kommer gående tillbaka när den yrande snön lagt sig och nämner varken då eller efteråt något om sin ensamma flykt.

Det manliga ansvaret är ett tydligt huvudspår från början till slut, men för mig handlade filmen framför allt om en rad riktigt dåliga beslut – med utgångspunkt i beslutsfattarens karaktärsdrag – och beslutens konsekvenser. Under de allra första minuterna fastställs två gånger att Tomas har lite svårt att hålla sig till sanningen. Sedan inträffar den ödesdigra lavinincidenten och Tomas väljer att inte låtsas om sin själviska reaktion. Därefter försöker Ebba flera gånger konfrontera Tomas, som bara ser förvånad ut och säger att de upplevde skeendet på helt olika sätt och att han självklart inte sprang därifrån. Och så småningom (okej, det här kanske är en riktig spoiler) iscensätter han en pinsamt teaterartad kollaps, där han pratar om sig själv i tredje person, om något slags Mr. Hyde som gjort sig skyldig till både det ena och det andra och gör stackars Tomas till ett hjälplöst offer.

Jag tänker mig att precis samma handlingskedja skulle kunna överföras till vilken person som helst i en ansvarsposition, någon med förutsättningar att kunna hjälpa, det behöver inte vara en make, en pappa, en man. En tonåring överger ett småsyskon där på uteserveringen. Någon snövan ur lokalbefolkningen överger en tillrest kompis. Det som sedan bryter ner familjen i filmen är att den som – på grund av reptilhjärnan, kan man hävda – begick ett fel sedan ljuger om det och håller fast vid sin lögn till vilket pris som helst. En universell ond spiral. Kanske är idén att lögnen ligger närmare till hands för en familjefar, som omöjligt kan stå för att instinktivt ha begått en så svekfull handling.

En som inte verkar se en smula universellt agerande hos gestalterna är MovieZine-recensenten: ”Jag känner inte igen mig i den här heterosexuella kärnfamiljen, jag blir inte heller berörd av parets dilemma, kan knappt sympatisera med barnen vars enda funktion är att visa upp ett ledset ansikte med jämna mellanrum… Och jag åker ju inte ens skidor. För all del, rätt publik vid rätt tidpunkt i livet kan känna igen sig och ställa sig en funderare kring sitt äktenskap. Själv har jag sällan känt mig så exkluderad på bio.”

Milde tid.

”Naturligtvis har du rätt till din egen upplevelse”, som Tomas repeterar flera gånger angående hustruns konstaterande att han, vad han än påstår, stack iväg för att rädda sitt eget skinn och sin iPhone. Och filmsmaken är olika. Men sedan när måste ens egen livsstil, livssituation, värderingar och favoritfärg matcha huvudpersonernas på bioduken? Skulle jag börja leta efter filmen, romanen eller pjäsen om mig skulle jag få leta för evigt eller skriva den själv. Det är klart att det är kul för utlandsadopterade barn att det kommer fler bilderböcker där barnet har en annan hudfärg än sina föräldrar, men vet ni vad, ett icke-adopterat barn kan nog också få en sådan bok läst för sig med behållning, precis som det adopterade barnet skulle kunna gilla Emil i Lönneberga. Om inte barnen ifråga sett på kultursidorna att en läsupplevelse med bristande igenkänning kallas exkludering och att korrekt reaktion är att bli kränkt.

För övrigt ser jag, nu när jag i efterhand läser recensioner och kommentarer, både här och där att Turist beskrivs som underhållande, humoristisk. Har vi sett samma film? Det finns en biroll, kompisen Mats, en typisk ”skön kille”, som tillåts vara både glad, eftertänksam och en smula kufisk, och han lättar väl upp stämningen ett par gånger, men Ebbas Kafka-artade värld i skuggan av lögnerna, Tomas växande ångest, barnens föräldratillit som sprängs i tusen bitar – stundtals blir det riktigt plågsamt.

Trots att jag lätt kan konstatera att mina egna uppfattningar och vissa recensenters skiljer sig åt har jag svårt att bestämma mig för ett omdöme. Överlag är jag mer positiv än den genomsnittliga recensenten och tycker att filmen är värd sina priser och prisnomineringar. Bäst av allt är att folk pratar som folk, man slipper styltig teaterdialog. Och så är den riktigt, riktigt snygg. Obehagligt perfekt.