MMCXXI Stockholm Stompers

Någon som trodde att jag nöjde mig med ungersk violin- och celloduo i musikväg i fredags? Nej då, samma kväll fanns Sofia, Mireia och jag i den galna trängseln på Stampen och hörde Stockholm Stompers, ett slags högljudd och underhållande korsning mellan klezmer och Aristocats och den enda punkt i jazzfestivalprogrammet jag hade chans att ta del av i år.

Här ett 30 sekunders smakprov.

MMLIV Festivalvandring: Medborgarnas palats på Söder

Festivalvandring nummer tre, om Medborgarhuset, var egentligen mer visning än vandring (vilket kan sägas om fler ”vandringar” i festivalprogrammet, men det är okej, visningar är också bra). För mig blev det ett bra exempel på att man kan besöka en plats massor av gånger och plötsligt inse att det finns mer att se om man faktiskt stannar upp och studerar den. Nu ser ju min arkitektoniska smak ut på det sättet att byggnaden Medborgarhuset är okej som inhysare av den simhall med gym som jag brukar gå till, och biblioteket där jag ibland har ärenden i tjänsten och privat, men det är inte ett hus jag uppskattar rent estetiskt, även om jag får de arkitektoniska idéerna, detaljerna och dekorationerna utpekade och förklarade.

Men det gjorde definitivt inte visningen ointressant. Jag har varit inne i ett trapphus på baksidan, som hänger ihop med en personalentré, men i det offentliga trapphuset hade jag faktiskt aldrig gått. Därifrån kunde man passa på att få ett fågelperspektiv på den brokiga Medborgarplatsen där nedanför.

Utsikten åt andra hållet, mot Folkungagatan, ser jag både från lokalen med simhallens bassänger och från salen där pilatesen äger rum på lördagar, men från trapphuset är synvinkeln helt annorlunda.

Från studieförbundet Sensus korridor tittade vi in i en rad ”historiska rum”, som används som kontor och kurslokaler. De representerar olika stilar och epoker och består åtminstone delvis av autentisk inredning från rivna hus.

Här i barockrummet, till exempel, fanns takbjälkar från Skeppsbron och en dörr från Polhemsgatan. Nog för att rummen ska vara funktionella, men det var inte bara jag i gruppen som reagerade på de i sammanhanget gräsliga lysrören, som både hade kunnat vara av mer diskret modell och snitsigare monterade.

Höjdpunkten var de två musikanterna som stod på det översta våningsplanet vi tog oss till i trapphuset. Vi skulle få ett smakprov på verksamheten i Medborgarhusets lokaler i form av Yksi Kaksi Orchestra, som framförde två bitar på finska, varav en var en tolkning av Sealed With a Kiss.

MCMLXXIX Nationaldagen 2015

Det var fullt program ute på stan i går, men mitt nationaldagsfirande var mycket måttligt. Här ses en kanadagåsfamilj i Tantolunden som äter maskrosstjälkar. (Jag och Jenny F tog en långpromenad dit efter en frukost med planering inför Jerseyresan hemma hos mig. Frukostmöten är mitt nya umgängeskoncept.)

Mamma hade läst om dagens program på slottet och ville gå på taptot på Yttre Borggården vid tiotiden på kvällen. Jag hakade på. (Blåsten gjorde att det bullrar i inspelningen, men också att plymerna flaxar på ett effektfullt sätt.)

Däremellan – läsning hemma på soffan.

MDCLXXX Musik på öppet vatten

IMG_7213

IMG_7214

Den här veckan, månaden och årstiden började med en otroligt fin tur med Musikbåten Blidösund, en födelsedagspresent från Sofia. Förbättringspotential finns visserligen, det märkte vi direkt. Vi hade förstått att kvällens artist, Rebecka Törnqvist, skulle spela två set och bara antog att det första skulle äga rum ganska snart, så vi gick direkt mot de uppställda stolsraderna i det lilla utrymmet i aktern med lågt i tak, där vi tog varsin bra plats medan det fylldes på tills det var så tjockt med pratglada personer att ljudnivån var olidlig. Hade vi vetat att vi skulle behöva sitta där i mer än en timme och bevaka platserna hade vi nog planerat annorlunda, och framför allt hade programmet kunnat planeras annorlunda, så att musiken kunde börja så snart vi stävat ut, när man nu fick lov att sitta i ett litet rum som fungerade utmärkt för en sångerska och två musiker men som var riktigt plågsamt som samtalslokal.

Men när stålbadet var över upptäckte man genast vilken superb idé det är att kombinera levande musik med solnedgång över Stockholms skärgård. Det var fortfarande ljust utanför fönstren bakom Rebecka Törnqvist under det set vi lyssnade på, och tack vare att jag hade påmint mig om hennes repertoar på förhand kände jag igen en del, trots att det inte var de största hitsen som spelades. Riktigt njutbart.

Efteråt irrade vi runt i trängseln på övre och nedre däck tills vi hittade den lilla disk där våra förbeställda salladslådor fanns och satt sedan och åt på en bänk med vackert skiftande himmel över vattnet utanför fönstren, men allra vackrast var förstås utsikten ute i svalkan i fören, där man susade fram nästan ljudlöst mellan öarna. Turen gick mot Vaxholm, runt det upplysta kastellet och tillbaka.

IMG_7202

IMG_7203

Även maskinrummet var öppet för besök, och när vi kom ner och stod öga mot öga med våldsamt arbetande mekaniska armar och såg glödande kol bakom halvstängda luckor tänkte jag på de stackars amerikanerna. Så här fungerar min hjärna, häng med: Jag hade nyligen sett den fina dokumentären Tvillingsystrar om två kinesiska övergivna barn som får varsin adoptivfamilj, en i USA och en i Norge. Den amerikanska flickan växer upp med extravaganta barnkalas, massor av kompisar, massor av rosa leksaker och föräldrar som skjutsar henne överallt, eftersom man aldrig kan vara säker ens mellan palmerna på Sacramentos villagator. Den andra flickan hamnar i det sagolikt vackra norska Fresvik, med ett överdåd av fjäll, vattenfall, träd, blommor och djur omkring sig, men utan tillrättalagda aktiviteter, i ett samhälle där det finns en mataffär, en skola, ett antal grannar och vild grönska.

Adoptivbyrån har uppgett att de båda barnen inte är systrar, men misstankar väcks och DNA-prov visar att de är enäggstvillingar. Två precis likadana små tjejer växer alltså upp i vitt skilda miljöer och med mycket olika livsstil, samtidigt som föräldraparen håller kontakten med varandra, och så småningom träffas allihop i den norska familjens by, då flickorna är kanske nio år.

Så vad har det här med Blidösund att göra? Inte mycket. Men det som fångade mitt intresse, utöver den osannolika och hjärtknipande historien om två separerade tvillingsystrar, var just det här med tillrättaläggande. Som dramaturgisk effekt visade dokumentären kontrast efter kontrast mellan amerikansk business inriktad mot aktiverande av barn och Fresviks orörda natur, som är ett enda stort lekpalats bara man har lite fantasi. Den amerikanska pappan, vars dotter inte fick promenera ensam hemma i grannskapet medan hennes tvillingsyster i Fresvik cyklade runt på egen hand överallt, blev alldeles betagen av den vackra miljön och konstaterade att i USA hade det här inte varit en liten oansenlig by utan en nationalpark med inträdesavgift. Och här kommer parallellen: Jag slår vad om att en Sacramento-bo ombord på Blidösund både hade överraskats av att båten gled fram i ett hänförande ölandskap som är tillgängligt för alla och förfasats över att allmänheten på egen risk släpptes ner i ett så farligt maskinrum. I USA hade hela skärgården hägnats in, med en grind vid biljettkontoret, och Blidösunds ånganläggning från 1911 ställts i en museimonter.


IMG_7205

MDCVIII Ten Thousand Waves öppnar på Fotografiska

”För tio år sedan försvann 23 kinesiska hjärtmusselplockare till havs utanför Morecambe Bays kust i nordvästra England. I den mycket hyllade, fängslande installationen Ten Thousand Waves (2010) väver den brittiska konstnären Isaac Julien samman den tragiska händelsen med kinesisk kultur, historia och mytologi. Verket är en 55 minuter lång upplevelse på nio skärmar, där åskådaren bjuds in att röra sig fritt genom installationen.”

I dag öppnar Isaac Juliens effektfulla videoverk på Fotografiska och i går ägde vernissagen rum, ett tämligen tyst, stillastående mingel, med alla besökare i klungor mellan de stora bildskärmarna som visade filmsekvenser till musik och tal.

Originalet är 55 minuter långt, min version 38 sekunder.

MDXLVII Från partaj till partaj

Efter en ovanligt hysterisk arbetsdag – en fyra och en halv timme lång jubileumsfest på Sture bibliotek med förberedelser innan, återställning efter och upprätthållande av normal biblioteks- samt förtidsröstningsservice under tiden – blev det inte direkt nedvarvning, men i alla fall en kravlös kväll med service och underhållning som nu var till för mig att ta del av. I ganska flärdfull miljö, dessutom. Innan jag tog den korta promenaden från bibblan till Strandvägen 1 bytte jag från bekväma till snofsiga skor, satte på mitt tjusiga Elena Stockholm-halsband och applicerade ”gå-ut-parfymen”, som kollegan Salomon uttryckte den avslöjande doften i arbetsrummet. En liten ansträngning måste man ju ändå göra för att gå från biblioteksfestlook till middagsstass. Tanken var att jag skulle invänta Sofia och att vi skulle ta sällskap från biblioteket, men jag var angelägen om att komma därifrån, sist som jag var av oss fyra kolleger för dagen, så jag kom tidigt, blev servad med kappupphängning, fick vårt bord med en gång, studerade menyn och insöp atmosfären tills jag fick sällskap.

Maten var okej, inte fantastisk (och inte så väl tilltagen, jag åt lite till när jag kom hem), men musiken var bra, som vanligt, och stämningen milt festlig, på skön söndagskvällsnivå.