Kategoriarkiv: Text

CCLXII Little Persia

Kollegan Ali har föreslagit att vi ska äta persisk mat till lunch. Ja!

Men den närmaste restaurangen håller på att renoveras och den näst närmaste har inte öppet vid lunchtid. Så Little Persia på Söder, kanske.

På hemsidan stod två olika uppsättningar öppettider på olika sidor och inget om några särskilda sommaröppettider. Lite skumt. Ett 08-nummer och ett mobilnummer. Jag testade 08-numret och kom till en telefonsvarare som läste upp ytterligare en variant på öppettider och två mobilnummer, varav inget stämde med det som stod på hemsidan. Jag testade båda som telefonsvararen sa, men inget av dem gick att ”nå för närvarande”.

Vi åker till Kista stället.

CCLV Informationshotet

En deltagare i sociala medier-kursen Delning som jag jobbar med skriver angående kursavsnittet om Google att hon mer eller mindre lagt sitt liv i deras händer, på gott och ont. Gott: Bra tjänster, praktiskt med allt samlat hos en aktör. Ont: Man kan inte undgå att avslöja en hel del om sig själv. Men: ”Visst är jag medveten om att Google samlar in min surfningshistorik och annat för att kunna rikta annonserna, men det har jag faktiskt inga större problem med, det är trots allt det som gör att alla dessa användbara tjänster kan vara gratis”, skriver kursdeltagaren (som inte är någon gröngöling bland sociala medier, utan en IT-bibliotekarie som även håller egna kurser).

För en vecka sedan såg jag det engelska programmet ”Du är registrerad” i serien Världen på Kunskapskanalen. Om jag förstod upplägget rätt (trots omvänd kronologi och allmän rörighet) handlade det om att en man vid namn David Bond började fundera på det faktum att dotterns förskola ville ha tillåtelse att registrera data om henne. Det är väl helt oskyldigt, tyckte frun, det är klart att de måste kunna samla vissa uppgifter om barnen. Sådant här är riskfyllt, tyckte David, sparad information om henne och om hurdan hon är kan slå tillbaka senare i livet. David Bond börjar undersöka vilken information som finns, både om dottern och om honom själv, i diverse databaser och bestämmer sig för att utföra ett experiment, nämligen att försöka försvinna i en månad och ha två detektiver efter sig som plockar upp hans informationsspår.

Trots att det här låter som ett jätteintressant grepp för att avslöja hur mycket omvärlden kan ta reda på om oss blir det tyvärr pannkaka av hela den dramaturgiska idén, om man frågar mig. Om uppgiften hade varit just att gömma sig i en månad skulle David förstås ha stängt av mobilen och lagt den i en byrålåda, provianterat ordentligt i en affär nära sitt hem, köpt en tågbiljett med kontanta medel och tältat i skogen i en trakt där han aldrig tidigare varit. Istället använder han mobilen, besöker sina föräldrar och öppnar till och med ett mail från deckarna och går in på en webbsida de lagt upp (killen kan inte ha sett ett enda 24-avsnitt). Men snart blir han paranoid av skräck för att bli upptäckt, så han börjar resa runt i Europa. Någonstans mitt i programmet säger han dock något intressant – experimentet går ut på att han ska försöka leva ungefär som vanligt, men ändå förhindra informationsläckage. Det är ju en helt annan sak. Men det är svårt att kombinera med en flykt från två detektiver, med tanke på att uppgifter som var hans föräldrar bor står i telefonkatalogen och inte har så mycket att göra med signaler från mobilen, inloggningar på Facebook från internetcaféer, registrerade inköp i webbutiker och myndigheters register, sådant han egentligen var rädd för. Och här kommer spoilern: Till slut åker han dit. Hans fru är gravid och en av detektiverna ringer mödravårdscentralen, låtsas vara David och frågar vilken dag och tid de ska dit på kontroll. Sköterskan lämnar ut uppgifterna, och detektiverna hoppas att David ska komma till kontrollen, vilket han gör.

Programmet visar också intervjuer dels med personer som råkat väldigt illa ut, till exempel för att deras uppgifter blivit kapade, och dels med experter som pratar om faran med för detaljerade register över privatpersoner. Men medan dramats slutsats blir ”det går inte att gömma sig” borde det ha varit ”det finns personer som med onda avsikter kan utnyttja uppgifterna” och ”även skyddade uppgifter kan kommas åt på otillåtna sätt”. När David upptäcktes hade inte detektiverna hittat honom genom att ta del av offentliga uppgifter, utan genom att, om än temporärt, kapa Davids identitet.

Det är alltså mycket mer intressant att prata om information i rätt eller fel händer. Mycket elände kan inträffa om information felaktigt lämnas ut eller på annat sätt nås av illvilliga personer, men i programmet sas inget alls om vikten av information i rätt händer. Vi skulle till exempel inte kunna bedriva biblioteksverksamhet om vi inte fick hålla reda på folks personuppgifter och vad de lånar, för att inte tala om sjukvården, rättsväsendet och alla möjliga delar av samhället.

Och sedan har vi de privata aktörerna. Exempelvis berättar vi massor om oss själva för Google och Facebook och alla andra webbtjänster vi använder. Jag vill inte förminska riskerna och jag kan inte se in i framtiden och förutspå vad som rimligen skulle kunna ske om personlig information om vanligt folk i större utsträckning kommer i skurkars händer, men vad är det man till vardags bekymrar sig för? Dels att sådant man skriver på nätet kan ses av vem som helst och dels att uppgifter i stil med nätbeteende och preferenser sparas. Det första problemet har bara en lösning och den är enkel – var försiktig med vad du skriver på nätet. Oavsett begränsande inställningar är det bara att räkna med att alla kan se allt och att agera därefter. Att ens historik sparas har att göra med det Delning-deltagaren skrev, alltså att ta fram riktade annonser, vilket är priset för tjänster vi inte betalar reda pengar för.

Det här är viktigt. Många agerar som om de här tjänsterna – eftersom väldigt många använder dem och vi inte betalar för dem – är någon typ av mänskliga rättigheter. Det är klart att något slags etiska regler ska följas av aktörerna, men i övrigt ingår vi avtal när vi använder tjänsterna och har ingen rätt att klaga på villkoren.

Vi kan väl slå fast på en gång att ingenting är gratis. I de här fallen betalar användaren genom att avslöja så pass mycket om sig själv att aktören i fråga kan lista ut vilka varor och tjänster man kanske skulle vara beredd att lägga pengar på. En annan självklarhet är att det är företaget bakom tjänsten och inte användaren som skriver reglerna. Fotografiska får inte visa nakenbilder på Facebook, eftersom det strider mot reglerna. Punkt. Jag begriper inte att så många kan bli så upprörda över det. Fotografiska och mängder av andra verksamheter har i Facebook en oerhört kraftfull marknadsföringskanal som inte kostar mer än tiden det tar att fylla sidan med innehåll, så det minsta de kan göra är väl att acceptera villkoren.

Självklart finns det andra slags databaser där man hamnar utan att kunna styra det själv, men jag möter så ofta en så stor skepsis mot webbtjänsterna och, som många antar, deras hänsynslösa datainsamlande att jag tycker det är dags att ta ett steg tillbaka och upplysa om att det är användaren som förser tjänsten med information. Det är helt upp till dig om du vill släppa ifrån dig den. Och om du gör det, alltså gör bedömningen att Facebook eller Google eller någon annan aktör är ”rätt händer” för din information, kan du ta del av väldigt intressanta tjänster, och oavsett vad man tycker om saken är de ofta uppbyggda på det sättet att de blir bättre för användaren ju mer information de får.

CCLIV Lysholms dikter

Nu äter landskapet sin nyponsoppa
med en vacker gammal silversked.

Så avslutas dikten ”Färden till det täcka och sidengröna Haga”, en av de sista dikterna i samlingen Träd och vattenspeglar från 1955. Allt den gode Gustaf Adolf Lysholm skriver är inte helt begripligt, men det är vackert och sirligt. Egentligen var jag ute efter en helt annan bok när jag var nere i magasinet och rotade och kom upp med den här, och det fanns ju faktiskt en hel Lysholm-rad. Det kan vara värt att plocka upp någon till. Dikterna är obegripliga på ett lättillgängligt, stämningsfullt sätt.

CCXLVII Säg det med en roman

Hade DN-artikeln om Alexandra Borgs avhandling ”En vildmark av sten” framme hela dagen i går, men hann inte läsa den. Så hur ska jag hinna läsa själva avhandlingen, som jag har reserverat på Stadsbibblan?

Men artikeln är nu läst, och det handlar alltså om hur staden Stockholm skildrades i skönlitteraturen kring förra sekelskiftet. Självklart har vi försökt lyfta fram sådana skildringar i arbetet med Stockholmskällan, men det är mycket mer tidsödande att jobba med skönlitteratur än med facklitteratur (som man inte behöver läsa från pärm till pärm för att hjälpligt analysera, beskriva och ge ämnesord). Mest välrepresenterad i Stockholmskällan av Alexandra Borgs undersökta författare är Maria Sandel. Av henne kan man hitta ett antal fulltextnoveller i databasen.

Det är så oerhört lärorikt att läsa samtida skönlitterära stockholmsskildringar. Vad innebar stadsliv – övervägde arbetstillfällen, service och nöjen trångboddhet, otrygghet och smuts? När var Stockholm så litet att alla kände alla? Hur har stadsdelarnas status skiftat? Och vad tyckte resten av Sverige om 08:or, före telefonnumrens tid? Det är när åsikter, attityder, livsvillkor och världsbild syns mellan raderna som det blir riktigt intressant. Vad som producerades i Kungsholmens industrier går att ta reda på på annat sätt, men hur arbetarna levde, tänkte och pratade kan man fråga Maria Sandel om.

CCXLIV Plankarna som gav upp

Ett fyrfaldigt leve för busschauffören med långt, rött skägg och mina irriterade medpassagerare! Och ett massivt BU för plankning.

När 1:an på väg i riktning mot Hötorget stannade till vid Cityterminalen klev det på tre män i 25-30-årsåldern genom bakdörren, i närheten av där jag satt. Genast kom ett utrop i högtalarna där föraren bad männen komma fram och visa upp färdbevis. En av dem gick fram, men hade uppenbarligen ingen biljett. Det gick en liten stund och så stängdes bussmotorn av och föraren ropade ut, neutralt på gränsen till muntert, att vi väntade på någon som kunde komma och avhysa några personer som vägrade betala. Två av männen stod kvar långt bak och den som gått fram hade stannat där. Flera av passagerarna, som väl ingen av oss hade lust att stå still på Kungsgatan någon längre stund, sa saker i stil med: ”Grabbar, kom igen, gå fram och betala eller gå av!” Grabbarna försökte se oberörda ut. Efter en liten stund sa en av dem att de inte hade några pengar. Passagerarnas spridda yttranden började nu handla om att det bara var att plocka fram mobilen och köpa en sms-biljett. Så där höll det på, ganska länge, medan några passagerare gick av och började gå istället och vi andra satt och blängde på plankarna och på klockan. De två där bak spelade fortsatt oberörda, tills de slutligen utbytte blickar och gick av, och strax därefter packade killen där framme ihop sig och gick av han också. Bussen startade och vi åkte iväg. Inget bråk. Ingen arg chaufför. Ett stort mått lagom starkt civilkurage (för timida svenskar är det nämligen civilkurage att våga prata högt med plankare så att resten av bussen hör), men inga glåpord ens när fripassagerarna gått av, då var det bara över. Så här ska rättvisa skipas. Man säger ifrån, bestämt men snyggt.

CCXLII Blod

I går var jag på Blodcentralen och gav blod och det gick utomordentligt bra. (Jag har varit med om tillfällen som blivit rena katastrofer, så de gånger det går bra är jag väldigt nöjd.) Jag tror det här var första gången någonsin som jag inte gjorde klart och tydligt för sköterskan redan från början att jag inte gillar stick, att hon inte får säga till när hon sticker och att jag inte vill riskera att se en skymt av eländet. Jag höll mig ända tills sticket var stucket. ”Går det bra?” frågade sköterskan. ”Ja, det går bra, så länge jag slipper se det”, sa jag. ”Nä, det här är inget att se”, tyckte sköterskan, och så var det bra med det.

Dessutom var jag glad att jag fick ge blod över huvud taget. När det kom en kallelse för en tid sedan hörde jag för säkerhets skull av mig och frågade om det var okej att komma då, med tanke på höstens Indienresa. Det var det tyvärr inte, fick jag veta, så jag fick vänta lite till. När jag kom den här gången fyllde jag i att jag sedan förra blodgivningen varit i Indien, Lettland, Estland och Ryssland. Indien var okej nu, Lettland och Estland likaså, men Ryssland var det fyra veckors uppehållstid på. Jag räknade efter. Det var precis 28 dagar sedan jag var där. Efter lite dividerande kom de fram till att det var okej.

Så nu har blodbanken några deciliter prima blod till, och jag knaprar järntabletter i några veckor.

CCXXXIX Den onda skvallercirkeln

Snälla. Det är så enkelt. Vi behöver inte ha en sådan här hatkultur. Den enda anledningen till att vi har den är att vi vill ha den. Kommer vi på att vi inte vill ha uthängning, skvaller, hån, förtal och lögner är det bara att sluta hänga ut, skvallra, håna, förtala och ljuga. Så enkelt. Man behöver alltså inte ens ”göra något” för att få bukt med den här orättvisan, det räcker med att ”låta bli”. Sprid inte rykten. Snoka inte i andras eventuella misstag. Döm inte på förhand. Och – enklast av allt – läs inte skräpjournalistik.

Men läs gärna Paul Frigyes DN-krönika ”Pixlade bilder”.

CCXXXV Jag känner Jag är

Problem med livspusslet, omgivningens krav, behovet att förverkliga dig själv, meningen med livet? Louie Giglio har en viktig poäng i Jag är inte, men jag känner Jag är. Ur första kapitlet:

”[Gud] gör anspråk på huvudrollen i tillvaron, skapelsen, tiden, livet, historien, frälsningen och evigheten.
     Jag försöker inte att göra dig missmodig eller säga att du inte är viktig. Inte heller säger jag att du inte finns med i den stora Gudsberättelsen. Tvärtom, faktiskt. Otroligt nog finns du med på varje sida – du fanns i Guds tankar långt innan världen blev till. Jag säger bara det uppenbara – att berättelsen har redan en stjärna, och den stjärnan är inte du eller jag.
     Och detta är viktigt, för om vi inte får ordning på dessa två berättelser blir allt annat i våra liv skevt. Då kommer vi att tillbringa våra dagar med att försöka kidnappa Gudsberättelsen och förvandla den till en berättelse som handlar om oss. Vi kommer att vända verkligheten bak och fram och leva vare dag som om livet var vår enaktare och historien vår historia. Som om skapelsen var vårt hem och ingen annans, tillvaron vår lekplats och Gud vår tjänare (om vi tycker att vi behöver Honom över huvudtaget, vill säga).”

CCXXVIII 2:ans spårvagn

Filmarkivet kan man botanisera i länge. Nu har jag precis uppdaterat Vårt Kungsholmen-bloggen med ett inlägg som tipsar om sexminutersfilmen ”SS linje två”, apropå gårdagens inlägg där jag tipsade om Spårvägsmuseets webbplats och dess fotodatabas, med en spårvagnsbild från 1962 som exempel, just linje 2. Den trafikerar Hantverkargatan både på fotot från 1962 och i filmen från 1960.

Och just nu sitter jag här hemma och funderar på att precis som jag alltsomoftast springer ner till Hantverkargatan för att stå och vänta på 3:ans buss kan det mycket väl ha suttit någon i det här rummet för 40 år sedan som alltsomoftast brukade springa ner till Hantverkargatan för att stå och vänta på 2:ans spårvagn.

CCVIII Det boktäta samhället

Framtidens romanläsning enligt Jens Liljestrand i DN under rubriken ”Intellektuella unga överger litteraturen”: ”En välmående men avsides konstform, ett nischintresse och en statusmarkör för en liten, inflytelserik, åldrande och med kulturellt kapital välförsedd samhällselit, medan folk i allmänhet hellre konsumerar andra former av kultur – om de inte överger den helt.”

Kanske. Kanske inte. Men det är inte så länge sedan Pressbyrån enbart sålde Harlequin-romaner, och inte kunde man under min uppväxt kila iväg till ICA och köpa en liter mjölk och senaste Nobelpristagarens genombrottsroman.