Sitter på en bänk på Medborgarplatsen och äter nötter. Inte för att jag har tid att slå ihjäl. Jag kom just från jobbet, ska strax träna och behöver något i mig eftersom jag åt tidig lunch, kommer sedan att ha bråttom hem till tvättiden och ska ägna tiden mellan tvättstugebesöken åt sjösättningen av en kampanj för att samla in kläder till hemlösa.
Men just nu sitter jag på en bänk på Medborgarplatsen och äter nötter.
Ett sista APT med de senaste årens chef. En sista samling med de senaste årens hemgrupp. På samma dag. Förändringens vindar blåser. Det är då man inte ska gräva ner sig i det sorgesamma, utan göra det bästa av situationen/blicka framåt/se möjligheterna. Allt det där. Och det går förhållandevis bra.
Så ljuvligt att höra Jessika Gedin prata om den första Babel-gästen som den som ”inleder hösten”. Den skönaste årstiden är här.
Men just i kväll såg jag Babel med väldigt blandade känslor, för hur trevligt, intressant och viktigt det än är med litteratur – en mycket stor del av både mitt jobb och min fritid – så är det som troende kristen svårt att inte reagera på vilken betydelse den tillskrivs. Prosa, poesi och låttexter – Babel-gästerna sökte svar och mening i egna och andras verk, och det är så klart inte fel, litteraturen har en unik förmåga att öppna dörrar, ge insikter, tröst, allt möjligt, men meningen, den ultimata meningen med allt, hittas inte där. Det Jesus-formade hålet i varje människas inre kan inte täppas till med en roman.
Pappan lutade sig fram över bordet i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
Vem då, frågade mumintrollet och spärrade upp ögonen.
Men pappan förmusslade sig genast och fördjupade sig i sin soppa.
Ur Pappan och havet av Tove Jansson, s. 143.
Det senaste Kluvet land-programmet i P1 har rubriken ”Latheten och den färdiga matkassen” och tar upp vissa fördelar med färdigpackade, ibland färdigkomponerade och ofta hemlevererade, matkassar. Det mest uppenbara är att kunden sparar tid, och den missade upplevelsen att själv se, känna på och välja ut varor i affären behöver man inte sörja, eftersom det för det mesta handlar om att plocka på sig förpackningar där själva maten kanske inte ens syns.
Men så snart det började pratas om utvecklingen av våra mathandlingsvanor ur psykologiska och ideologiska perspektiv var tonen cynisk och uppgiven. De intervjuade upprepade att vi blir latare och latare och helst köper färdigriven ost – otänkbart för den äldre generationen – och det faktum att vi inte ens behöver gå till affären gör oss ensamma och isolerade.
Även om jag inte kan sia om framtiden vill jag gärna påminna om den motsatta trenden, som anammats av Söderhipsters, Solsidanbor och säkert många andra, nämligen långkoket, surdegsbaket och annan mattillredning som tar tid, är naturlig, baseras på noggrant utvalda råvaror och antingen är ren och enkel men förstklassig eller också avancerad och komplex. För en hemmakock av den skolan är det hel ost – helst från manuell ostdisk – som gäller.
Men framför allt vill jag opponera mig mot tanken att genvägar som färdigrivet och hemlevererat per automatik gör oss till soffpotatisar. Jag tror att den som var en soffpotatis från början säkert tar chansen att soffa till sig ännu mer, medan den som är aktiv faktiskt kan använda den sparade tiden till något bättre. Vem saknar att gå ner till sjön med tvättbräda och lägga många timmar och massor av muskelkraft på det som tvättmaskinen tar hand om på 45 minuter? Finns det några sjötvättsaktivister där ute? Vem vet, det kanske det gör.
Om man snarare ogillar tanken att det som alla samhällsgrupper klarat så länge själva, plocka ihop och bära hem matvaror, nu återigen läggs på betald personal så kan man ju ta i beaktande att formen är ny. Vad är bättre eller sämre, att jag tar min plastkorg och lyfter ur varorna en och en så att en kassörska kan scanna streckkoder eller att jag sitter hemma och klickar iväg en elektronisk beställning till någon som går runt i en lagerlokal och samlar ihop de varor jag vill köpa? Och varför skulle någotdera vara dåligt över huvud taget?
Jag gillar Kluvet land och dess ambition att, under den här säsongen, lyfta fram tjänstesamhället och att ”allt fler jobbar med att serva andra”, men vill inte gärna att diskussionen ska hamna i ett nedvärderingsträsk, med nedvärdering både av personer i serviceyrken och av kunderna som köper deras tjänster. Själv har jag fått prova flera olika roller i yrkeslivet, inklusive kassörskans, och har betydligt oftare haft anledning att prata om skillnader mellan olika yrkesutövare på ett helt annat sätt, nämligen mellan de proffsiga och de oproffsiga. Under mina nu många år som bibliotekarie har jag varit akademiker i ett serviceyrke – ett förhållande som är värt en egen framtida bloggpost – och har förstås även med andra yrkesutövare att göra, till exempel städare, den klassiska gruppen serviceutförare. Gissa om jag har en uppfattning om den kunniga och engagerade städerska som delade min känsla för biblioteket och genast tog sig an det för oss båda sorgliga klottret i entrén och en helt annan för det städteam som nyligen fick i uppdrag att damma bibliotekets hyllor med fullständig oordning bland böckerna som följd.
För att återgå till mattrender hörde jag i går ett annat P1-program, nämligen det sista Kino-avsnittet före sommaruppehållet, ”Mat på film och The Trip to Italy”, där man bland annat tog upp dokumentären Foodies och hade samtal med matnördar som Niklas Ekstedt och Karsten Thurfjell. Intressant, underhållande och långt, långt från färdigrivet.
Do not feel guilty about taking time to be still in My Presence. You are simply responding to the tugs of divinity within you. I made you in My image, and I hid heaven in your heart. Your yearning for Me is a form of homesickness: longing for your true home in heaven.
Det här läste jag i ”Jesus Calling”-appen i morse och samma ord användes på förmiddagens gudstjänst i Korskyrkan – vår frustration i livet och världen är självklar om man betraktar den som hemlängtan. Vi är skapade för evigheten.
Jag skulle ha väldigt svårt att välja en favorit bland alla suveräna P1-program, men bäst just nu är Radiokorrespondenterna och deras temaveckor. Förra veckan pratade Jenny Sanner Roosquist om Norden och Baltikum i fyra dagar i rad och nästa vecka blir det Sydamerika med Lotten Collin.
Innevarande vecka sammanföll Richard Myrenbergs fyra Afrika-program med min läsning av Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus, om den femtonåriga tjejen Kambili (betoning på första stavelsen, för den som undrar) i Enugu i sydöstra Nigeria. Bokens centrala familjedrama och skildringen av en tonårings vuxenblivande hade kunnat utspela sig var som helst, medan namn och språk, natur och klimat, folktro och politik placerar berättelsen på en för mig främmande plats som jag blir upplyst om under läsningen. Med jämna mellanrum googlade jag namn på träd och maträtter och fraser skrivna på igbo för att förstå och hänga med, och jag fick lära mig om vindar och regn och frukter och djur. Så när Afrikakorrespondent Myrenberg pratade om termiter som tappar vingar, vingar som han fått sopa upp sopskyffelvis från köksgolvet hemma i Nairobi, förstod jag precis vad han pratade om.
Två tips till:
Missa inte det Myrenberg-program som har ett inslag om flygplatser i Afrika och resten av världen. Nu råkar jag vara specialintresserad, men jag tror att vem som helst som flugit kan uppskatta samtalet mellan en van Afrikaresenär och en ”design manager” som jobbar med flygplatsutformning.
Och missa inte Radiokorrespondenternas Sverigeturné! 19 augusti är de här i Stockholm, på Södra Teatern, och kan man inte höra dem där, eller i Göteborg, Malmö, Umeå eller Uppsala, går det bra att lyssna på webben.
I dag har jag och Sofia planerat nyår. I alla fall i stora drag. Och lagt flera tusen kronor på tilldragelsen.
Några webb- och appfunktioner jag uppskattat lite extra mycket på sista tiden:
– att Spotify talar om för mig när artister jag följer släpper nya skivor.
– att Songkick talar om för mig när artister jag följer har konserter i några olika städer jag angett.
– ”favoritprogram”-funktionen i appen tv.nu, som ger en lista över när de sänds, så att jag kan passa in någon av de udda tider då CNN visar Business Traveller (som den här månaden handlar om att flyga i business class mellan London och New York med olika bolag, a girl can dream, right?)
– Twitter-listor, som är hopplöst bökiga att göra, men som renodlar ens flöde efter vad man är på humör för att följa (när det till exempel blir för mycket fotbolls-VM även från twittrare som annars håller sig till mer intressanta ämnen).
och:
– att även tidigare trevliga appar som Google Maps, Instagram och SR blivit ännu smartare på sista tiden. I Google Maps gillar jag hemadressfunktionen och att den kommunicerar med ens kontaktlista, Instagram har ju uppdaterats rejält för den som vill ge sig hän åt tillpiffning av sina kvadratiska små fotoalster och SR kommer ihåg det man själv kanske glömmer, nämligen att man började lyssna på ett bra program men slutade någonstans mitt i.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte under uppväxten på alla tekniska apparater som fanns där hemma – stereon, videon, mikron och annat – och alla knappar som innebar olika funktioner. Man använde ju bara en bråkdel av dem, och det var ju dumt, man borde åtminstone veta vilka funktioner man missar när man nu ändå investerat i en avancerad apparat. I webb- och appvärlden har ens möjligheter att överblicka alla funktioner obönhörligt passerats, men min djupt rotade vetgirighet finns kvar. Man behöver inte ha koll på allt, men man vill heller inte missa sådant som faktiskt är riktigt användbart.
Det var ganska högt tryck på lånedatorerna på Sture bibliotek i går. En av datoranvändarna kom in under eftermiddagen och sa att han precis varit på ett annat bibliotek, men visste att det är bättre att komma till oss, eftersom vi är mer ”förstående”. Han nämnde för säkerhets skull med emfas att den vän som tipsat honom om oss var en av våra medarbetare (i själva verket en pensionerad bibliotekarie från vår enhet som hoppar in på Sturebibblan som vikarie lite då och då, men okej). Här kunde han räkna med att få mer datortid än de avsatta 30 minuterna om han bad oss snällt.
Visst, vi har en sådan policy, och han sa att han kände till vad som gällde, men jag tyckte att jag var tvungen att tala om det ändå: Man får använda en dator i 30 minuter, därefter blir man automatiskt utloggad och har inte möjlighet att logga in igen förrän nästa dag. Men – och här skiljer vi oss från vissa andra bibliotek – om det inte är någon som står och väntar på att en dator ska bli ledig kan man säga till oss och så plussar vi på ytterligare en halvtimme.
Han hade tur. Till att börja med var alla fyra datorer upptagna och det kretsade även ett par personer däromkring och höll koll på om någon var på väg att lämna sin plats, men så småningom blev det lite glesare och vid just de tidpunkter då hans 30 minuter var på väg att rinna ut kunde vi varje gång göra en förlängning.
Det var en mycket belevad och trevlig man, och det kändes bra att vi kunde bistå med datortid för det arbete han hade att utföra, men jag önskar ändå att våra besökare hade en klarare bild av det här med bibliotek och bibliotekspersonal som är mer eller mindre förstående. Det gäller datortider och mycket annat, som avgifter, möjlighet till omlån, reservationsfrågor … Och det gäller alla möjliga andra instanser utöver bibliotek.
Jag skulle gärna vilja säga att vi nog är rätt förstående och serviceminded på Sture bibliotek, men de flesta av oss jobbar också på Östermalms bibliotek där datorreglerna är annorlunda, och vi bör väl inte besitta olika mått av förståelse olika arbetsdagar. Det är inte alla som tror det, men våra regler utgår faktiskt från faktorer som rättvisa, rationalitet och erfarenhet. Vi är ute efter att ge maximal service, inte begränsa den. På Östermalms bibliotek, större och stimmigare och med både fler besökare och fler datorer, fungerar det dåligt med undantag och förlängning under vissa förutsättningar, så tydliga, strikta regler är det bästa sättet att få ordning istället för kaos kring datorplatserna. För, tro mig, ibland blir det kaos.
Besöker man Sture bibliotek kan man i bästa fall få riktigt lång datortid, men samma bibliotekarie som är schyst och förlänger din tid kommer kanske inte att förlänga ditt lån. Om någon står i kö på boken du har hemma måste jag nämligen ha förståelse för reservantens rättigheter, det spelar tyvärr ingen roll om du behöver boken inför tentan nästa vecka eller om du måste hinna läsa ut den innan du och kompisarna i bokcirkeln ska träffas. Det är heller inte sällan man får ett telefonsamtal från en låntagare som först i detalj berättar hur hela familjen drabbats av förkylning och sedan frågar om ett boklån går att förlänga. Jag letar upp lånekontot och kollar. Om boken inte redan är omlånad de maximala två gångerna och inte heller reserverats av någon lånar jag om, och personen i andra änden tackar mig för att jag visar barmhärtighet i den svåra knipan. Om systemet, som följer alla våra låneregler, säger ifrån kan jag tyvärr inte göra något omlån och stämplas omedelbart som rigid, eller rentav kallsinnig, eller, i svåra fall, en elak översittare. Och låntagaren i fråga kommer säkert in nästa vecka med boken och bestrider övertidsavgiften på tio kronor.
En annan rätt betydelselös faktor vid regeltillämpning är bekantskap med någon av våra medarbetare.
Theomis 