Kategoriarkiv: Text

MDCCCLXXVIII Vår långhåriga stammis

En engelsktalande kille med Jack Sparrow-komplex brukar sitta på Sture bibliotek med sin dator och en aning läckande vrålmusik i hörlurar. Han ser alltid glad ut när han kommer och går, men man pratar inte särskilt mycket, eftersom han inte nyttjar biblioteksservicen mer än just sitter.

Nu har han skrivit några rader i vår ”Tyckbok”, bland annat: ”Here I feel better than home. Here I’ve met the most wise and smart people around Sweden.” Så fina och uppmuntrande kommentarer, med en särskild hälsning till ”the lovely crew”. Klart han måste gilla stället eftersom han varit stammis ett par år, men vilken skillnad det gör att se det på pränt!

MDCCCLXIV Högt tryck i Facksal 2

Jag gillar att sitta i Stadsbibblans Facksal 2, men fyra eftermiddagstimmar på raken – vilket det ofta blir – är ganska tufft. I dag var det både många besökare, bland många andra SFI-eleverna med uppdrag att intervjua en bibliotekarie, och många reserverade böcker att gå och plocka ihop, bland många andra den 839-sidiga boken om vithajar som någon i Björkhagen vill läsa.

Sedan gick jag till Lakritsroten och köpte en påse med etiketten ”Salmiakdröm”.

MDCCCLXIII Kappan

Har nu läst ut Nikolaj Gogols novell Kappan, sannolikt för första gången. Av någon anledning har jag länge romantiserat den, sett framför mig ett kallt men vackert Sankt Petersburg under ett sagobetonat 1800-tal, hästar och vagnar som klapprar förbi och en man som stänger ute kylan med en robust kappa.

Istället är det en berättelse om en tafatt, utstött, asocial antihjälte. Och hans robusta kappa. Men den har sin charm, särskilt språkligt.

MDCCCLIV Gentlemen på Rigoletto

Så har man då sett den omtalade filmatiseringen av Gentlemen.

1. Boken är bättre. (Ja men så är det väl alltid, säger ni. Ja, nästan.)

2. Komprimeringsvarning. Man har tagit en oerhört komplex handling och klämt in i en – visserligen lång – långfilm och istället för att stryka vissa delar valt att inflika kortkorta glimtar av dem. Nog för att berättelsen är svårföljd även i boken, men i filmen blir det dessutom fragmentariskt och summariskt. Kanske borde Gentlemen ha blivit en TV-serie?

3. Henry Morgan. Visst, han ska vara den otidsenlige gentlemannen och dandyn mitt i 70-talets märkliga mix av ovårdade hippies och glittrigt disko, charmören med barnslig och naiv entusiasm, men skrattar man så lätt åt honom i boken? Har han inte hyfsat stor värdighet, ”berest, beläst och belevad” som han är, i god tradition efter sin farfar Morgonstierna?

4. 70-talets Stockholm. Oj oj oj, vad man får frossa! Kläder, frisyrer, bilar, butiker, hela stadsmiljöer. Av den anledningen ses Gentlemen med fördel på bio, på en stor duk där alla detaljer kommer till sin rätt.

MDCCCXLIII Facksal 2

Så har man haft sina första timmar bakom disken i facksal 2 sedan någon gång i början av 2011 (ett par månader innan den här bloggen kom till, för övrigt). Jag väntade med spänning på första frågan, fick ögonkontakt med ett par personer som rörde sig i närheten av disken, men de fortsatte på egen hand mot någon hylla, tills en farbror kom hela vägen fram, men han ville bara tala om att han inte kunde låta bli att gå runt och titta i alla salar och att: ”Asplund var ett geni!” Jag höll med. Det är ett vackert bibliotek.

Den första frågan kom från en man som behövde en reparationshandbok för Renault Clio och jag gratulerade mig själv till överblicken jag fått efter den hyfsat noggranna genomgången av salen häromdagen, då jag särskilt noterade var bilhandböckerna stod, med sina matchande, ofta slitna bokryggar.

Därefter kom fyra ungdomar som skulle göra ett skolarbete om Gamla stans historia och jag kastade mig över stackarna med stor entusiasm, en kvinna ville reservera en biologibok som hon glömt att hon redan köade på, en upprörd man kastades ut från sin session på den bokade internetdatorn och behövde lugnande service och en kompensationssession, en tjej ville ta reda på bakgrunden till thanksgiving och nästa behövde boken Fri från magbesvär, som försvunnit från dietikhyllan men efter en stunds letande återfanns felaktigt placerad bland böcker om terapi.

Att jag hellre sitter i facksal 2, med naturvetenskap, medicin, teknik, matematik och andra ämnen som egentligen inte tillhör mina favoriter, än i facksal 4, med humaniora, har att göra med att jag sommaren 2001, min första på Stadsbiblioteket direkt efter utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap, satt halva dagarna i facksal 2 och halva dagarna letade försvunna böcker i magasinet. Men så har jag ju geografin där inne, inklusive allt om Stockholm, och den tillhörande lilla facksal 1 med all historia. Det är min kopp te.

MDCCCXXXVII Biblioteket är fantastiskt – för någon annan

Så här härligt uttrycker sig Stockholms stadsbiblioteks nya chef eller, som vi säger, stadsbibliotekarie Katti Hoflin i senaste numret av vår virtuella personaltidning Biblioteksnytt:

Ofta får jag frågan om jag oroar mig för bibliotekens framtid. Mitt svar är: Inte ett dugg. Detta har ofta med okunskap att göra. Tittar man närmare är biblioteken långt före många andra institutioner när det gäller att ha örat mot samtiden. Vi människor vill mötas. Vi behöver platser där jag kan ha ena handen i min globala digitala gemenskap samtidigt som jag kan samtala om lokala fenomen med andra medborgare.

Helt sant, ur vissa perspektiv. Halvsant ur andra, både beroende på stora lokala variationer (kommuner, enskilda bibliotek och, om man ska vara alldeles uppriktig, personalgruppers ambitionsnivå) och på just den där okunskapen. Den som inte vet hur bibliotek kan användas använder inte bibliotek och jag tror att icke-användandet är en stor utvecklingsstoppande faktor.

Det finns många som älskar bibliotek. Bland de mest passionerade är de som gick till biblioteket som barn, som har ljuva minnen av fullmatade bokhyllor och en snäll tant med en datumstämpel och som inte satt sin fot på ett bibliotek sedan 60-, 70-, 80-, 90-talet, när nu barndomen inträffade. Men de ryter gärna till när bibliotek hotas, eftersom biblioteken är så viktiga, bara inte för just dem, sedan länge. De som själva fått barn då? Nja, numera har de ju råd att köpa böcker. Vissa blir åter biblioteksbesökare som daglediga pensionärer, för att de är bokslukare, för att de är ensamma eller för att de är i behov av assistans när det gäller digitala frågor, allt från att skriva ut ett mail till att ladda ner en e-bok.

Den sammanlagda bilden är att biblioteken är till för vissa grupper, för att inte säga svaga grupper. De ovan nämnda, nya svenskar som behöver SFI-relaterad litteratur och för den delen studenter som hellre ockuperar bord på biblioteken än hemma i studentrummen. Om man inte faller inom någon av grupperna tycks chansen vara mycket mindre att man känner att biblioteket är till för mig.

Det är klart att bibliotekens insatser för grupperna i fråga är viktiga, vi är ålagda att prioritera dem och den service vi erbjuder hade knappast gått att få någon annanstans, åtminstone inte kostnadsfritt. Men jag tror också att biblioteken blir bättre om de får vara till för alla. Då blir det på riktigt en mötesplats, då behåller biblioteken och bibliotekspersonalen sin spets och då skulle det bli mycket mindre prat om biblioteket som en hotad institution.

Man måste naturligtvis inte nyttja bibliotekens service, men man bör känna till och känna sig som den målgrupp man faktiskt är för allt det vi erbjuder. Stora mängder skön- och facklitteratur i diverse tryckta och digitala format, läsecirklar, föreläsningar, författarträffar, konstutställningar, släktforskningsintroduktioner och språkcaféer på alla möjliga språk – du är välkommen att ta del av alltihop och behöver inte betala en krona!

Och vad mer, bibliotekskortet ger exempelvis tillgång till hundraprocentiga digitala versioner av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, The Guardian, Le Monde och uppåt tusen andra tidningar varenda dag. I mobilen på tunnelbanan. Kostnadsfritt.

Hur ska vi få den genomsnittliga förvärvsarbetande stockholmaren mellan 25 och 55 att känna sig tilltalad av biblioteksservice? Åtminstone på mina bibliotek (och det gäller nog de flesta) har vi utomordentligt gott självförtroende när det gäller kvaliteten på utbudet av både litteratur och evenemang och våra gemensamma digitala tjänster. Det är inte där det brister. Det är vår myspysimage som ställer till det, att biblioteket är så bra för att det är konstant, den snälla tanten sitter fortfarande där, det är tryggt, charmigt, ett ställe man gick till för länge sedan och som är så bra för folk som det är lite synd om.

MDCCCXXXI Upplevelsen att bo på ett riktigt uselt ställe

Jag är en av alla hängivna resenärer som också gillar att ta del av resande i teorin, att läsa om resebranschen, flygplansinnovationer, InterRail-nyheter, fjärran vandringsleder, storstadstips, proffsig packning, fiffiga prylar – och givetvis andra resenärers äventyr. Under en rensning skulle jag kasta Res nummer 4 2011, började bläddra och fick ögonen på chefredaktör Johan Lindskogs inledande text, som jag nog inte läst tidigare. Jag är inte alls särskilt intresserad av att uppleva det han upplevt under en vistelse i norra Afghanistan och har inte någon egen erfarenhet som når samma nivå, men ändå – jag läser med något slags igenkänning, skrattar högt och blir trots allt lite, lite kittlad.

Det är ju en upplevelse att bo på ett riktigt uselt ställe. Därför kan Mazar Guesthouse rekommenderas, men inte ur någon som helst annan aspekt än att det är en upplevelse man sent ska glömma. Inte för småsaker som hundratals brännmärken i den spräckliga heltäckningsmattan, den knöliga madrassens alla nyanser av brunt, sängklädernas märkliga världskarta av odefinierbara fläckar, det svaga sjukhusljus som fönstrens gröna solfilter skänker, att ac:n med ojämna mellanrum ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik mitt i natten eller att duschen är en hård tortyrstråle rakt ur väggen mitt i slaktarbadrummet. Men duschen tjänar sitt syfte. Man vaknar. Man blir blöt. Man erkänner allt.

Mer svårsmält är att det vandrar omkring skalliga amerikanska legosoldater med skärsår i ansiktet i korridoren. Att man barrikaderar dörren och sover med kamerastativet i sängen för att ha något att tjonga i huvudet på eventuella inkräktare. Eller att jag fick väcka receptionisten väldigt försiktigt när vi skulle checka ut eftersom han låg inrullad i en matta och kramade en Kalashnikov. Det får förödande konsekvenser om en sådan kille vaknar på fel sida. Självklart är Mazar Guesthouse också ganska dyrt.

MDCCCXXII Egen högläsning

De senaste par åren har jag läst ganska mycket högt för mig själv. Mina egna alster har jag alltid läst högt, men nu är jag min egen uppläsare av romaner och fackböcker, Bibeln, en och annan tidningsartikel. Nu senast Kjell Albin Abrahamsons reportagebok Ukraina, Ukraïna. Nästan varje gång dyker en tidig svenskalärares ord upp i bakhuvudet – när man sitter och läser ska man inte röra på läpparna och inte heller höra texten i huvudet. Sådant var tecken på att man ännu inte hade förmågan att läsa flytande. Vad skulle hon säga om mitt mässande?

Nu har jag jobbat med text och litteratur i ganska många år – jag vet att jag kan läsa, bombis – och ändå blir jag bekymrad över mitt eget beteende under den där lilla sekunden då lärarspöket hoppar fram. Det kan ju inte vara normalt att hellre läsa högt än tyst. Längre tid tar det också.

Men läser jag – bra – skönlitteratur på svenska upplever jag rytmen bättre när jag hör den, och på sätt och vis bestämmer över den. Läser jag på engelska förstår jag lite bättre. Läser jag facklitteratur lägger jag mer på minnet (inbillar jag mig, i alla fall).

Kanske inte något för alla, men för mig har läsningen fått en ny dimension. Undrar hur jag kommer att förnya läsupplevelsen härnäst.

MDCCCXI Plus och minus i garderoben

Efter en natt på Norwegians Dreamliner, då jag sov osedvanligt mycket och vaknade av att en frukostpåse ställdes i mitt knä, landade vi i ett genomgrått Sverige, Sofia och jag tog buss och pendeltåg mot stan och skildes åt på Centralen. Att komma över tröskeln här hemma på Kungsholmen med mitt tio shoppingkilon tyngre bagage var en smärre triumf.

En ansenlig del av de tio kilona är Hershey’s-choklad i vanlig ordning efter en New York-vistelse, men i övrigt är det extra mycket kläder, nya och second hand. Nu tänkte jag vara duktig och skriva upp var de olika plaggen är köpta, något jag annars tror att jag ska minnas men som jag snabbt får en ganska vag uppfattning om, och när jag tittade på prislapparnas butiksnamn kikade jag också på själva märkena och blev nyfiken på ett av dem. Lite googlande visade att kashmirkoftan från Carolina Herrera som jag köpte för 160 kronor (20 dollar) på Cure Thrift Shop ursprungligen kan ha kostat någonstans mellan 4000 och 6000 kronor.

Å andra sidan hittade jag fläckar på den kashmirtröja jag köpte på rea på Uniqlo. Och vid säkerhetskontrollen innan vi steg på planet i går gick dragkedjan till den ena av mina enda ordentliga vinterstövlar sönder.

MDCCLXVII Goda skäl att komma hit

”Framtidsdagen”, ett halvdagsmöte för alla i hela kulturförvaltningen. Vad skulle man tro? Mina förväntningar var ganska svala.

Men ljusglimtar fanns. Sasja Beslik från Nordea som pratade om hållbarhet och ansvarsfulla placeringar var väl värd att lyssna på och när improvisationsteatergruppen Presens drog igång skrattade jag så att jag grät, men mest intressant var nog den korta föreläsningen av Anne-Charlotte Jönsson, PR-chef på Stockholm Business Region. Minnena väcktes av en riktigt bra föreläsning i samma ämne på Stockholmskursen i våras och av en snustorr bok (märkligt nog skriven av den inspirerande kursföreläsaren) som jag tragglade inför hemtentan.

Det handlade om utländska resenärer i Stockholm. 90 % reser individuellt, inte i grupp. I snitt stannar de två och en halv dag. De har redan besökt kända storstäder som London och Paris och väljer nu ett hippt skandinaviskt alternativ. Bland de skandinaviska huvudstäderna är Stockholm populärast hos övernattande besökare med god marginal.

Och det här är Stockholms kvaliteter:
– A year-round destination (fyra unika årstider)
– Creative (en nytänkande stad)
– Efficient (stort utbud på liten yta)
– Reliable (en stad som fungerar)
– Stunning (en vacker stad med naturen runt hörnet)
– Welcoming (en stad som värnar om öppenhet, mångfald och respekt)

Vad bra vi är!