Har du läst Johan Klings Människor helt utan betydelse? Förra sommaren höll vi två läsecirklar kring den på Sture bibliotek. Det var väldigt intressant, och värt … tiden, jag vill inte säga besväret, att läsa den två gånger och gå in på djupet. På ytan är det en stockholmsskildring, en modern Doktor Glas, om en man som går omkring i stan en sommardag och grubblar över sina egna misslyckanden, dyster, paranoid och framför allt osäker. Det är också en skildring av Stockholms mediefolk, en glassig värld av ryggdunkanden och utfrysning och NK-shopping. Och så berättelsen om ett förhållande som kanske, men bara kanske, håller på att gå i kras. Vid andra läsningen har man mer på fötterna och ser händelserna i ett annat ljus. Var kommer den unge mannens osäkerhet ifrån? Nycklarna finns där.

Så här ett år senare har jag sett novellfilmen (tack, Anna, för tipset). Jag fick lite av den där ”just det, så här ser det ut i verkligheten”-känslan som jag fick för första gången när jag läste Bert-böckerna i 13-14-årsåldern och några år därefter såg Bert-serien på TV. Hans föräldrar var ju inte alls så där obegripligt konstiga och knäppa som han hade beskrivit dem, ändå var de precis som han hade beskrivit dem. Och så förstod jag – han hade ju filtrerat dem genom sin 14-åriga hjärna och skickat över bilderna till min 14-åriga hjärna. Och även i vuxen ålder och med alla förutsättningar att se samtliga beskrivna miljöer i Johan Klings bok framför mig låg filtreringen i vägen och en filmatisering gav mig ett nytt perspektiv. Vissa detaljer var förstås inte med och andra hade lagts till, men jag kände igen mig. I boken får man Magnus värld inifrån, i filmen Magnus värld utifrån, om än med honom själv som ett slags ofrivillig ciceron. Man får till och med höra honom tänka.

Se gärna filmen (knappt en halvtimme lång) och läs ännu hellre boken. Och vill du diskutera dina intryck är jag den första att ställa upp.