Kategoriarkiv: Bild

CDXI Grace Teahouse

imageVar jag premiärsportade min spetsväska? På Grace Teahouse, omöjligt att bara springa på, trots att det ligger mitt i city. Men är man på Drottninggatan precis vid Sergels torg och rundar Kulturhuset så ligger det där bakom, avslöjat av en tekanneformad skylt som sticker ut från fasaden.

Där var jag med kollegan AnnCharlotte och hennes låtsaskusin Linda (ihop med AnnCharlottes syssling, om jag förstod det rätt), som jobbar på Comics Heaven i Gamla stan. Vi pratade följaktligen serier (superhjältar, grafiska romaner, seriefieringar av klassiker) och annan litteratur. För sedan några år tillbaka är serier litteratur.

Av någon anledning fick vi alla varsin kopp dragon pearls-te innan vi ens hann sätta oss, och sedan var det bara att fylla på vatten i kopparna hur många gånger som helst, teet drog snabbt och blev inte beskt. Mycket gott. Varsin liten crème caramel var pricken över i.

CDIX Bästa blusen

imageDagens blus, favoriten just nu: Svart botten, ceriserosa prickar, halsknyt, transparent, funkar bra med svart linne. Av märket Pingla, köpt på Plezuro.

För några veckor sedan bjöd Plezuro in till mingelkväll då Anna Zanders kläder skulle visas. Jag stängde på Sturebibblan den kvällen och ramlade in sent, för att inte säga sist, för att inte säga att jag var ensam i butiken med Anna Zander och butiksinnehavaren Johanna. Men jag har inget emot special attention i min favoritbutik. Kläderna, som hade hängts tillbaka bland de övriga plaggen, togs fram igen för min skull, jag fick en kopp te och en kaka och gick runt och botaniserade i godan ro. Hittade den prickiga blusen och en Anna Zander-väska i spets. När jag kom hem öppnade jag garderoben och valde ut en klänning som jag tyckte väskan passade bra ihop med, och i kväll har jag letat fram ett nagellack som fullkomnar hela ensamblen. Ty i morgon ska väskan invigas.

Ja. Jag bejakar min ytligaste sida. Den kompenseras av min passion för att leta fram försvunna böcker i Stadsbibliotekets magasin.

CDVIII Vilse på T-Centralen

Första gången jag åker från min tunnelbanestation, Rådhuset, till Centralen sedan början av sommaren. Jag kände knappt igen mig i gångarna, något måste ha förändrats, svårt att sätta fingret på. Förra hösten, när samma sträcka var avstängd, Rådhuset till Kungsträdgården, minns jag det som en stor befrielse när den öppnades igen, men nu … Jag gillar trots allt bussarna bättre. 3:an tar jag oftast om jag åker hemifrån, 40 ibland. 62:an tar jag hem om jag är på Östermalm, det är en fantastisk sträcka, särskilt på kvällen, när man glider fram längs med Strandvägen och leker turist.

Men visst är det skönt att kunna åka tunnelbana till jobbet igen som alternativ till promenaden, när det spöregnar eller, som i dag, när man stiger upp en timme för sent.

CDVII New York med svenska ögon

Nu äntligen har jag läst ut På Broadway av Kristian Wedel. Den har hängt med ett tag, jag kommer inte riktigt ihåg när jag fick den, men det hela började med att jag läste föregångaren Manhattan och blev störtförjust. Manhattan består av en rad iakttagelser som författaren gjort, en journalist som bodde ett år i New York och skrev om sin vardag i Göteborgs-Posten. När vi hade New York-tema på Sture bibliotek kontaktade jag Kristian Wedel och frågade om han ville komma och prata om sin bok, vilket det lät som att han gärna hade gjort om datumet passat bättre. Men som kompensation fick jag förhandsinformationen att På Broadway snart skulle komma, och jag skulle till och med få ett ex när den väl var utgiven. Det måste ha dröjt mer än ett år, men en vacker dag någon gång i våras hittade jag boken i mitt fack på jobbet och blev jätteglad och entusiastisk, men på grund av mitt kaos av olästa böcker här hemma hamnade den oförtjänt långt ner i en hög. Så småningom nådde den ytan, och eftersom också den här boken består av korta berättelser har jag läst den till och från under en längre tid. Jag gillar den – självupplevda episoder blandas med Broadways historia från mohikanstig till modern Manhattangata – men den första boken är strået vassare, med ännu mer underhållande rapporter ur Manhattanbornas liv och miljöer.

CDVI Hej! Vill du ha gulaschsoppa eller ärtsoppa?

imageimage När jag kom till Korskyrkan strax efter nio i morse var det redan fem personer på plats som hade börjat förbereda inför lunchen för hemlösa, och vartefter förmiddagen gick droppade fler och fler in. För några dagar sedan hade jag bara fått in en handfull anmälningar, men vi bad för lunchen under onsdagens hemgruppssamling, liksom säkert flera gjorde på andra håll, och bemanningen ordnade upp sig med råge. Ingen behövde stressa, vi hade tid att sitta ner och äta med gästerna och Camilla, som poserar här med Tova och mängder av mandelmusslor, kunde avvaras för att stå vid klädutdelningsborden under våra tre öppettimmar. Det blev visst bara några få plagg över av de drivor vi la upp, till och med den svarta, glansiga kimonon med en färgstark drake på ryggen blev tagen. Kläderna kommer dels från en second hand-butik och dels är de skänkta i Korskyrkan, och även om någon enstaka kimono är kul är det framför allt vantar, raggsockor, halsdukar och annat värmande som behövs, förutom vanliga klädesplagg. Skänk gärna, om du har något sådant som ligger och skräpar i garderoben!

Gästerna fick två alternativ i dag, gulaschsoppa eller ärtsoppa, och så pannkakor med sylt och grädde, mjukt eller hårt bröd och mandelmussla på det. De flesta ville ha tre pannkakor, eller ännu fler, och musslorna tog slut. Jag och nya hemgruppskompisen Matilda satt och åt med en gammal sjöman som rest kors och tvärs över haven. Han var barnhemsbarn, och nästa farbror som slog sig ner vid bordet lämnades bort till en fosterfamilj när han var nio månader. Jag måste erkänna att man blir nyfiken på vilka uppväxtförhållanden våra lunchgäster haft. För många av dem gick det allvarligt snett någonstans på vägen, även om långt ifrån alla som kommer och äter lever helt och hållet i hemlöshet.

imageVid tvåtiden skulle jag ge mig av, jag klädde på mig, sa hej då till övriga kökspersonalen och gick till busshållplatsen. Först där insåg jag att plånboken inte låg i väskan. Jag var ganska säker på att ingen hade tagit den, utan att den låg kvar hemma, men utan SL-kort skulle jag inte hinna till pilatespasset vid Medborgarplatsen. Mina föräldrar skulle också gå från kyrkan vid tvåtiden, så jag gick tillbaka och fick pappa att skjutsa hem mig, så att jag kunde leta upp min plånbok, som jag hittade under en bok på soffan, och sedan vidare till Forsgrénska badet. Jag kom precis i tid för att få min bokade biljett, bytte snabbt om, gick till salen och kunde varva ner till pilatesläge. Trots att vi var en stor skara som hjälpte till under lunchen i dag och stämningen var god är det en stimmig miljö, med över hundra matgäster, alla speciella på sitt sätt, och kontrasten är dramatisk, när man en stund senare ligger på en matta på golvet och gör visserligen ansträngande men lugna styrke- och balansövningar, i långsamt, kontrollerat tempo. Behagligt är det, men det finns förstås ett litet smolk. Till skillnad från andra har jag en tid att passa, en fritidsaktivitet som jag valt själv och som främjar min hälsa, ett träningskort köpt för ett bra pris genom jobbet. Så kallade ordnade förhållanden. Vi stockholmare lever inte i jämlikhet.

CDIV Nigeriabreven

I dag fick jag ett mail som löd: ”Business Inquiry From Mr James Green, Details Attached”, och så ett bifogat Word-dokument som jag nästan blev sugen på att öppna, bara för att få veta vad för slags affärer Mr James Green var intresserad av. I dag återlämnade jag också den lilla gröna boken Nigeriabreven av Hatam Sabbagh. Nu syftar titeln snarare på brev från Nigeria, men jag lånade boken på grund av ett radioinslag där författaren berättade om bokens innehåll, nämligen de med svenska ögon bisarra inslagen i nigeriansk vardag, och då fick han också frågan om han kände till något om så kallade Nigeriabrev. Jo, sa han, han hade varit på ett internetcafé och fått höra att de 200-250 personerna som satt där skickade ut tusentals mail i timmen med falska löften om stora summor pengar. Några få personer svarar på mailen och ännu färre går med på att betala vissa mindre summor som avsändarna ber om. När offren förstår att att de blivit lurade tycker de att det är för pinsamt att anmäla vad som hänt, och på så sätt lönar sig mailbombandet. Radioinslaget, en del av ett Studio Ett-program i somras, är värt att lyssna på (det börjar 13 minuter in i programmet).

Boken, som baseras på bloggen med samma namn, innehåller stavfel på varenda sida och berättar den ena absurda, eller chockerande, berättelsen efter den andra. En del är mest skrattretande, annat människoovärdigt. Ett lättare smakprov finns i min citatblogg Excerpten, nämligen en kort text om Lagos International Airport.

CDI Kändisliv här hemma i kväll

Ibland går ens planer om intet och ibland är det bättre så. Kvällens läsecirkel blev uppskjuten några veckor, så istället för att stressa igenom en bra novellsamling och sitta och diskutera den i kväll fick jag en exklusiv hemmakväll, som jag ägnat åt att dåsa i jetlagkoma, bestämma vad jag ska prata om på morgondagens hemgruppssamling och se Woody Allens Kändisliv. Jag tycks vara mottaglig för Woody Allen-filmer nästan oavsett vad de handlar om, trots min filmkritiska läggning. Kanske är det egentligen inte min kopp te att följa en extremt kändistät grupp människor (jag känner ändå väldigt sällan igen skådisar), som hoppar mellan förhållanden och skyddar sin stjärnstatus med armbågarna. Men jag köper den Allenska framsnubblande dialogen, en skön motpol till krystade, citatvänliga oneliners från Hollywood.

CD En överraskning på blanka måndagen

image

Det är alltid de mest oväntade bevisen på uppskattning som är de mest effektiva. I dag fick jag en liten ask med finchoklad som tack för att jag tog mig an dokumentationsjobb för ett annat projekt än mitt eget i somras. Och då ingick det trots allt i mina arbetsuppgifter att rycka in där jag behövdes när mitt projekt inte krävde alla veckans timmar. Chokladasken gjorde hela min dag.