Kategoriarkiv: Bild

CDXXIII ”Stockholm then and now”

Visst ja, måste ju briljera lite här i bloggen också, trots att jag förstås spritt informationen både via Facebook och Twitter.

Häromdagen ringde svenskamerikanskan Vivi i Kalifornien till mina föräldrar och sa att hon hade läst en artikel om mitt stockholmsföredrag i Nordstjernan, en tidning med svenska nyheter på engelska. Det handlade alltså om föredraget om Stockholms historia som jag höll i Svenska kyrkan i New York för några veckor sedan. En i den lilla skara som lyssnade kom fram efteråt och sa att hon skrev för Nordstjernan och så tog hon ett par bilder, men vi tog inte varandras uppgifter och hon intervjuade mig inte direkt, men resultatet blev alltså en artikel om själva föredraget. Hade inte Vivi haft ögonen på skaft kanske jag aldrig fått reda på det.

(Var god blunda för min bångstyriga lugg, som inte var riktigt beredd när kameran kom fram.)

CDXXI Kompensation för misslyckat träningspass 2: Tyskakurs

image

image

När man får för sig att man ska lära sig tyska genom självstudier är det bra med kontakter på rätt ställe. Så fort Maria på Goethe-institutets bibliotek fick reda på att jag tänkt återuppväcka min skoltyska efter en lång, djup och mer eller mindre ostörd sömn blev jag överöst med tips och idéer. ‎”Kom hit så skräddarsyr jag ett paket till dig med grymt lång utlåningstid”, sa Maria, och ganska sent i går eftermiddag kom jag dit, då hon höll biblioteket specialöppet bara för mig. Efter en fika mitt i det lilla biblioteket fick jag en jättehög med barnböcker, musik, ljudböcker, filmer, tidskrifter, poesi, en grafisk roman, en parlör och en bok med traditionella språkövningar. Och förmodligen något annat som jag glömt. Nu kommer jag inte undan! Ich habe Deutsch zu lernen!

CDXVIII Jobbhelg med halloween


Söndag på Sture bibliotek. Det är lugnt och fridfullt – en handfull besökare åt gången kommer och går, ett par använder datorer, några sitter och läser, far och son tipsar varandra om böcker – i fullständig kontrast mot gårdagen, då huset var fullt en timme innan vi öppnade. Tiffany från The English Bookshop hade halloweenaktiviteter från klockan elva, då barn i blandade åldrar och deras föräldrar knåpade ihop masker, ritade på pumpor, gjorde spöken av bomull och servetter, byggde ihop pappersskelett, hade högläsning och åt candy corn, popcorn och hembakta marängspöken. När de var klara sopade vi popcornsmulor och möblerade om så snabbt det gick inför nästa program, som var läskiga lästips för vuxna. Vi var väldigt sena med marknadsföringen, så det blev bara jag och tre till som satt och hörde gamla skrönor om Dracula och Frankenstein och mer moderna berättelser i samma kategori, vilket var mysigt men synd, Tiffany är så bra och värd att lyssna på, och bjuder dessutom på hembakta brownies. Snart kommer hon tillbaka med fler boktips inför julklappsinköpen, och då hoppas vi på stor publik.


Men dagens mer normala verksamhet har förstås också bjudit på några höjdpunkter. Som när det plötsligt hördes ett lätt skramlande från trappan upp till biblioteket. En kvinnoröst utropade: ”Men älskling! Halkade du! Lilla hjärtat … Blev du rädd?” Och fortsatte så hela vägen upp. Jag väntade mig barngråt, men hörde ingenting, bara ett litet klapprande, och så kom de upp – matte och vit- och svartfläckig hund. Hunden viftade ivrigt på svansen och verkade inte särskilt rädd för någonting. Tills den blev fastknuten i trappräcket medan matte återlämnade böcker, strax utanför hundens synfält. Då uttryckte den genast sin oro. ”Wooo-ooo-ooo!” Vi hade kunnat ha med honom eller henne som specialeffekt under gårdagen.

Men bäst, som så ofta, var när vår japanska stammis kom och ville låna en dator och skänka oss dagens Svenskan, en äldre, rar herre som bryter lite roligt. Efter en stund viskropade han bortifrån datorn och undrade om jag hade tid en sekund. Han ville nämligen väldigt gärna visa en bild på honom och kronprinsessan, som han träffat på ett seminarium han var inbjuden till. ”Vi pratade i flera minuter!”, berättade japanen glatt, och det hade varit så trevligt och avslappnat, så när någon skulle ta en bild av dem tyckte han att det var helt naturligt att han la en arm om hennes axlar. Först efteråt hade han kommit att tänka på att det kanske var en suspekt manöver, omringad som prinsessan var av livvakter. Men han var väldigt nöjd med den där bilden.

CDXVII Kusinmiddag

På släktkalaset hemma hos mina föräldrar för en tid sedan passade kusinmaken Marcus på att bjuda hem sig själv och kusin Frida till mig. Ett utmärkt initiatv, och i går kväll blev det av. Så jag plockade fram mina kryddblandningar från Indien (eftersom de tidigare har bjudit mig på indiskt var det ett säkert kort) och kex och choklad från New York och vågade mig på en kycklinggryta, en ostgryta, kanelris, fuskraita (med myntan jag skröt om i förra inlägget) och den oväntade avslutningen ostbricka.

Frida är relativt nybliven polis och skulle börja dagens pass 6.15. Efter att jag häromdagen gått igenom alla olästa inlägg i Lars Lehmans blogg – polisen som skriver om sitt jobb på Vi i Vasastans webbplats – var det intressant att höra Frida berätta om hur dag-, kvälls- och nattpass skiljer sig åt. Det är allt från snatterier till värdetransportrån. Polis är ett yrkesval jag imponeras av.

En del av maten som blev över la jag en en sådan här matlåda med små fack, för att det är mycket roligare än mat i en låda utan fack.

CDXIII Onödigt elände nu, onödigt elände på 1700-talet

Ibland aktualiserar sig saker från flera håll på ett intressant sätt, och just nu handlar det för min del om orättfärdigt krigande vid 1700-talets slut.

Då och då tittar jag på gamla Hermans historia-avsnitt, både för den sköna 90-talskänslan och för att helt enkelt putsa på mina historiekunskaper. Ofta handlar det om kungligheter, och eftersom hela kunglighetens liv ska få plats i ett program på någon knapp timme hinner man sällan få någon djupare förståelse för de händelser som beskrivs. Ena minuten ändrar kungen lite lagar och nästa låter han avrätta en vän, sedan ställer han till med kalas, bråkar med kyrkan, råkar ut för en sjukdom, avvärjer en statskupp, skaffar sig en älskarinna och startar ett krig.

I somras såg jag Hermans historia om Gustav III och blev lite förskräckt. Jag har alltid tänkt mig honom som en trevlig men lite fjantig beskyddare och utövare av de sköna konsterna som var regent varannan onsdag, om det inte spelades något bra på Dramaten. Så var det tydligen inte. Mest upprörd blev jag när det berättades om hur kungen såg sig om efter något land att kriga mot under 1780-talets slut, för att ett krig skulle öka hans popularitet i somliga kretsar. Svenska och i det här fallet ryska individer och familjer fick betala ett högt pris för regentens nyck.

(Frustrationen över hur krig startas av män – för det allra mesta – med självhävdelsebehov ventilerades på en buss i augusti.)

Så häromdagen sändes första avsnittet av SVT:s nya kostymdrama Anno 1790. Självklart ville jag se det, med tanke på att Anna var inspelningsassistent under seriens tillkomst och har berättat en hel del om vad som försiggick bakom kulisserna. Och vad är avsnittets första konflikt? Jo, huvudpersonen arbetar som fältskär just under Gustav III:s ryska krig, lik staplas på lik, kanoner smäller och ännu fler skadas och dör, och både huvudpersonen och flera andra uttrycker den självklara men livsfarliga kritiken – kungens krig är onödigt.

Till det här kopplas också det fokus jag haft de senaste dagarna på tecknade serier och hur till exempel klassiska romaner kommer ut som seriealbum. Även facklitteratur finns i serieform – om några veckor har vi läsecirkel om Gaza, tecknad journalistik av Joe Sacco, på Sturebibblan – och i lunchrummet i går pratade vi om att underlätta för elever genom att ha vissa läromedel i form av bildrutor och pratbubblor. Då kom jag att tänka på en liten bok om Tudor-släkten, vill jag minnas, som jag bläddrade i för länge sedan. Där kom den engelska flottan och det stod ”BOOM!” i pratbubblorna, och så kom den spanska flottan och lät istället ”EL BOM!”. Skojigt, på sitt sätt. Tanken var väl att man skulle lägga det där med engelska och spanska flottan på minnet, och det funkade uppenbarligen i mitt fall. Men just nu är jag skeptisk. Varken seriealbum eller Hermans historia gör eländet någon som helst rättvisa. Likhögarna i TV-serien var faktiskt i det här avseendet mycket bättre. Eller ännu hellre – gå till Livrustkammaren och titta på Karl XII:s hatt med skotthål och handskar med blodfläckar. Det är det som är 1700-talskrigen, inte årtal att rabbla och kungar att hålla ordning på, utan blod och vapen och lidande, precis som i krigen som livesänds på CNN.

CDXII Ekopest eller traditionell kolera

image

Det är inte lätt att göra rätt. Här köper man ekopäron, för att det sägs vara miljömässigt bättre än traditionellt odlade päron (”traditionellt”? med gifter och elände?), trots att ekopäronen inte kommer från Sverige, och det under en säsong då man hoppas kunna hitta svenska päron. Och emballaget. Det sitter alltid bara på ekogrejerna.