MXXVI Melker Melkersson

MelkerVarför finns det ingen fan club för Melker Melkersson? Eller en Facebook-sida, allra minst? Jag och Jenny F fortsätter vårt Saltkråkan-maraton – den senaste träffen var den fjärde – och så här med vuxna öron och ögon kan jag visserligen många repliker och miljöer utantill, djupt inbäddade som de ligger längst in i hjärnan, men samtidigt är allt lite annorlunda.

Nu när jag till exempel har läst Astrid Lindgrens fantastiska böcker om Kati och annat hon skrivit för ungdomar och vuxna har jag en helt annan känsla och känslighet för hennes stil. Och farbror Melker är ju så nära besläktad med både Kati och kanske Astrid själv. Tokrolig när han trillar i sjön, upprörd men ändå snäll när han ryter till åt den retsamma Tjorven, hjärtslitande uppriktig i kärleken till familjen – och hejdlöst underhållande när han häver ur sig de mest välformulerade repliker med matchande mimik. Hade det funnits en Melker Melkersson-sajt hade jag kunnat hämta lämpliga exempel därifrån, men nu finns det mig veterligen ingen sådan och jag vill inte riskera att citera fel ur minnet. Säg till mig när den sajten finns.

MXXV Grillska husets brödbod

20130227-155027.jpg
Det lilla men mycket trevliga och fräscha bageriet vid Stortorget kan vara det jag gillar mest i Stockholm (men naturligtvis inte utan konkurrens av andra mycket trevliga bagerier). Ett extra gott skäl att gilla Grillska husets brödbod är förstås att en del av profiten går till Stadsmissionens verksamhet.

Brödet med lustiga spetsar är ”kajaker”, som också kunde provsmakas, och på ett fat längst bort på disken låg andra små munsbitar för den som ville, nämligen ändbitar från dammsugartillverkningen, spritsade med lite choklad.

MXXII Stegtävling och vattenträning

20130225-123037.jpgJobbets stegtävling har nu pågått i tio dagar. Jag gick ut måttligt och har ökat nästan varje dag, kommer inte upp i några fantastiska summor, men ger mig inte förrän jag har ett acceptabelt tal på stegräknaren innan jag går och lägger mig. För närvarande är jag tvåa bland arbetskamraterna och ettan är ledare för mitt lag, så vi ligger trots allt bra till.

Dessvärre har jag inte haft chans att gå på några träningspass under de här dagarna utöver vattengympan i fredags, som i alla fall var värd 5200 steg i tävlingen. I vanlig ordning var det jag och damerna på 60- eller 70-plus. De flesta var helt vanliga tanter, ganska rynkiga och grå men hejiga i vattnet, men en av dem stack ut, en donna på kanske närmare 70, solarie- eller utlandssemesterbrun, i axelbandslös, klänningslik baddräkt med leopardmönster, uppsatt blonderat hår och dinglande pärlörhängen. På Kronobergsbadets vattengympa en fredagsförmiddag. Jag gillar det starkt.

MXXI Hermans historia: Svenska Ostindiska Compagniet

3895”Resan runt Afrika till Kanton tog ungefär sju månader. Det var trångt ombord i den tropiska värmen, för där skulle inte bara finnas plats för de över hundra besättningsmännen. Fartygen medförde också en stor mängd levande djur. På ett av dem, skeppet Finland, har man registrerat följande menageri: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. Djuren åts upp på vägen. Därför fanns det vid Godahoppsudden utrymme för förstärkning från boernas bondgårdar, och på Java inköptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor.”

Herman Lindqvists 90-talsprogram om olika delar av Sveriges historia är riktiga favoriter. I bokhyllan står också åtta av hans böcker i serien ”Historien om Sverige”, där man kan hitta stycken som återkommer i programmen, som det ovan. Just nu tittar jag parallellt på den amerikanska historiska serien  ”America – The Story of Us”, som börjar med de första västerländska bosättarna och deras möten med indianerna, och trots att jag är mer intresserad av vad som hände lite längre fram i historien kommer jag nog inte att orka följa med så långt. Det första och enda program jag sett är outhärdligt flashigt, med högt tempo i musik och klipp och skådespelare som återger våldsamma episoder med mesta möjliga flåsiga dramatik. Nä, tacka vet jag Herman, som inlevelsefullt men seriöst berättar om hur det var när det begav sig, där han står posterad på en stockholmsgata eller ute på en hed eller i en exotisk hamn.

Just avsnitten om Svenska Ostindiska Compagniet är inte de jag tycker mest om i serien, men de är intressanta på sitt sätt. Till viss del handlar det om specifika levnadsöden, men mest är det en beskrivning av affärsverksamheten i stora drag, hur de svenska skeppen tog med sig spanska silvermynt till kineserna och på hemvägen fyllde lastutrymmet med porslin, te, konsthantverk och annat, hur pengar tjänades av högdjuren och enkla sjömäns liv sattes på spel, vad besättningen sysslade med ombord och iland. Med dåtidens språkbruk kallades allt kinesiskt indiskt, och, vilket jag tyckte var omåttligt skojigt, alla affärs- och myndighetsmän i Kina var olika slags mandariner. Jag fnittrade hysteriskt varje gång det pratades om diverse överstemandariner och den högt respekterade tullmandarinen.

MXVIII Food junkie

20130223-140443.jpg
Jag tänkte att det nog kunde vara en av mina sämre idéer, och det kanske det var också. I tisdags kväll gick jag till Hedengrens och köpte Mons Kallentofts senaste bok Food junkie (vilket jag verkligen inte hade råd med) och läste två halva nätter (så att jag var tvungen att skippa onsdagens morgonsimning med Jenny H) för att kunna gå på Breakfast Book Club på torsdagsmorgonen (vilket gjorde att jag fick skippa morgonbönen i Korskyrkan).

Men roligt var det. Kollegan Helena har träffat den öppna frukostbokcirkeln en gång tidigare, och så var de representerade på Sturebibblans bokcirkeltemakväll i måndags, så jag var väldigt sugen på att själv ansluta mig till ett av deras evenemang – vilket enkelt görs på Facebook – och sitta på Vetekatten en morgon och prata bok.

Till råga på allt gillade jag verkligen Food junkie, åtminstone själva läsupplevelsen. Man vet ju hur det är, att en del böcker kräver ett visst mått av kamp, samtidigt som den kvardröjande känslan gör läsningen värd besväret, medan Food junkie möjligen är en av böckerna som fungerar tvärtom, läsningen är njutbar, men det är inte nödvändigtvis en litterär upplevelse som fastnar i minnet. Som junk food, kan man säga. Behållningen är kanske snarare alla tusen upplysningar om förträffliga restauranger världen över, förträffliga kockar, förträfflig mat. Och hotellmiljöer, förstklassig service, lyxliv. Tack vare sina litterära kvaliteter klarar den sig däremot från att bli en ren självutlämnande skvallerbilaga till Mons Kallentofts övriga författarskap, om man frågar mig, trots att hela historien i grunden kretsar kring matmissbruk, ohälsa, skuldkänslor och traumatiska minnen av övergrepp.

Vi var nio personer kring bordet längst in i Vetekattens vindlande kafferumssystem. Omdömena om boken var olika, liksom de känslor läsningen gett. Någon blev hungrig, någon blev illamående, språket uppfattades som odrägligt staccatoartat och repetitivt eller som effektfullt och välbalanserat. På måndagens bokcirkeltemakväll ställdes frågan om det finns någon litterär genre som är svår att diskutera i en cirkel, och en möjlig sådan, sa någon, var biografin, och jag tror att det var självbiografin som menades. Jag satt och höll med, det kan vara svårt att bedöma någons subjektiva sammanfattning av delar av sitt liv. Men det var det ju inte alls i det här fallet. Food junkie har ett par mycket specifika teman, men är solklart självbiografisk, och gruppen hade hur mycket som helst att säga om sina uppfattningar, tolkningar och associationer.

Den aspekt jag funderade allra mest kring under läsningen var den vikt författaren la vid minnena av sina matresor och planeringen av nästa resa. I bästa fall, sa han, kan flera res- och matminnen sammanfalla och i tanken äga rum samtidigt, då han sitter med en ljuvlig – och oförskämt dyr – fiskbit i munnen någonstans i Spanien eller Thailand eller Sverige, och i nästa ögonblick bestämmer han sig för vilken avlägsen stjärnkrog han ska ta sig till härnäst. Om man tar bort lyxen och besattheten av världsberömda kockars matmagi är det ungefär så jag, som resmänniska, fungerar själv. Men ändå, inte ens i de ljusaste stunderna, kunde jag längta efter att få prova på det liv jag läste om. Och jag tror faktiskt inte att det helt och hållet var av självbevarelsedrift – bara en enda av dessa resor skulle ruinera mig för många år framåt – utan att lyx jämförd med annan lyx jämförd med ytterligare annan lyx känns både smått olustigt och snudd på ointressant. Lyxupplevelserna, om man ska ha dem, måste få kontrastera mot något. Jag känner under hela läsningen att jag vill slå ett slag för vardagen, både hemma och långt borta, trivsamma mönster – ens egna eller andras – och spännande avvikelser. I längden smäller variation högre än konstant toppkvalitet.

(I Adlibrisbloggen har Mons Kallentoft själv samlat omdömen om Food junkie.)

MXVI Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst

20130221-125007.jpg
I går gjorde jag ett studiebesök på Stadsbibliotekets kundtjänst, vilket innebar medhörning av telefonsamtal och lite prat med kundtjänstbibliotekarien Ingrid under någon timmes tid. Väldigt kul och väldigt nyttigt. Kundtjänstgruppen tar verkligen frågor och frågeställare på allvar, utarbetar bemötandemetoder och samlar på sig en massa information om vad som händer på de runt 40 biblioteken så att de ska kunna svara på så mycket som möjligt utan att behöva hänvisa vidare. Jag blev, och är sedan innan, imponerad av servicen.

Under ett av samtalen kom en gammal artikel om en stockholmsk bryggeriarbeterska upp, vilket råkade vara en av de många texter jag beskrev och la in information om i Stockholmskällan för ett antal år sedan. Frågeställaren blev därmed tipsad om Stockholmskällans databas och jag passade på att marknadsföra den lite extra även för kundtjänsten. Och när jag ändå ställt in besserwisserläge la jag mig också i ett magasinshämtningsärende och talade om att den som skulle leta efter boken hade missuppfattat placeringen av signum Qz. Än har jag inte glömt de vindlande gångarna och prången på kära gamla Stadsbibblan, som fortfarande än min och kommer att så förbli.