Första hjälpen-kurs på Kulturförvaltningen i Rinkeby. Alla fick med sig den livräddningsdocka man använt, vid namn MiniAnne. Hur läskig som helst, men att använda den är otroligt bra träning. Den talar om med ett klick när man gjort en tillräckligt djup bröstkompression på rätt ställe, och man får ta i för kung och fosterland och med hela sin vikt. Nu bor MiniAnne i sin låda i min garderob.
Att man ska flyga till Nepal på kvällen behöver inte hindra ett besök på Korskyrkans lunch för hemlösa under dagen. Men ett besök var det enda det blev, för att se att allt var under kontroll, att våra två nya köksansvariga tyckte att det funkade och att det var tillräckligt många volontärer på plats. Hade behovet funnits skulle jag ha hoppat in ett slag, men nu kunde jag gå vidare till pengaväxling och visumfotografering i automat på Centralen medan gänget i Linnésalen serverade fisk och kladdkaka.
Vill du vara med vid nästa tillfälle, lördag 19 mars? Anmäl dig här!
För knappt två veckor sedan sms:ade Lena från Dubais flygplats att hon hade hittat likadant fruktgodis som det hon köpte när vi mellanlandade i London på väg till New York i december, med bland annat gröna palmer i påsen, mina favoriter. Jag bad henne spara en åt mig, och det gjorde hon, flera stycken, ihop med en del andra färger och former. Tidigare i dag kom Lena hem från norra Indien, slutdestinationen efter mellanlandningen i Dubai, och i kväll kom hon över för palmleverans.
Vi pratade om Indien och Nepal, förstås (jag fick se bilder från hennes resa och en film som visade bilkörning på låt oss säga ojämnt underlag), vi åt amerikansk choklad från den gemensamma favoriten Hershey’s och lyssnade på finsk musik, samma sångerska som vi lyssnade på inför Helsingforskryssningen vi var på för två år sedan. Det var inte alls så utstuderat som det låter, själva besöket och dess innehåll kom till spontant, men ja, vi noterade dess internationella blandning.
Nu har jag premiäråkt den nya pendelbåten tvärs över Riddarfjärden! Från bryggan vid Kungsholmstorg över till Söder Mälarstrand. Det är en gammal charmig Djurgårdsfärja som trafikerar linje 85, som den kallas, och med den estetiskt tilltalande utsikten, dessutom, kan jag tänka mig att turen kommer att bli populär både av nytto- och nöjesskäl. Jag hoppas i alla fall det, jag vill verkligen att båtlinjen blir bestående!
Två glada män i skägg får illustrera kvällens Release Me i Foajé 3 på Kulturhuset. Det är Lars Berge som pratar om sin roman Svinn och programledaren Mats Almegård. Tidigare hade David Norlin pratat om romanen Dagar utan ljus, nätter utan mörker och Elin Grelsson Almestad om romanen Hundarna på huvudgatan och Anna-Karin Palm hade läst ur sin nya Novellix-novell Älven.
Förutom att jag under det första samtalet fick en sällsynt okontrollerbar och högljudd hostattack och var tvungen att resa mig upp och gå åt sidan (jajamän, jag satt längst fram, i allas blickfång) så var det en trivsam och intressant kväll, som vanligt, och jag tror att jag kom fram till att det var David Norlins bok som lät mest lockande.
Under pausen kollade jag hashtagen #ReleaseMe på Twitter, som jag själv hade hunnit använda ett par gånger under framträdandena, och såg att twittraren Johannas tweets såg nästan precis ut som mina. Jag konstaterade också att hon satt bakom mig, bekant från sin profilbild. Eftersom vi varit på samma litterära event tidigare och över huvud taget twittrar en del om litteratur har vi Twitter-språkat då och då, men jag mindes faktiskt inte om vi någonsin pratat öga mot öga, så jag vände mig om för att ge mig tillkänna. Nej, tydligen hade vi inte träffats, men hon frågade efter mitt Twitter-namn och visste då precis vem jag var, bibliotekarien på Sture bibliotek. Själv är hon numera kommunikatör för dans och teater på Kulturhuset.
Anna-Karin Palms Älven är för övrigt en av de fyra noveller Novellix släpper om en vecka. Fina, eller hur?
Själv läser jag den förstnämnda som besatt. På onsdag måste jag vara klar. (Affischen är förstås en av många boktipsaffischer som jag tapetserar Sturebibblan med.)
Heldag i kyrkan (nästan). På grund av dagens datum hade bönelapparna ny form och färg, och hela gudstjänsten handlade om bön, i teori och praktik. Bland annat var Erika och jag framme på estraden för förbön inför Nepalresan – av resenärerna är det bara hon och jag som är med i Korskyrkan, jag gissar att övriga nio också har kyrklig anknytning, men kommer från andra håll, bland annat ett gäng från Örebro, har jag fått veta.
Därefter årsmöte, som alltid – verkligen alltid – tar betydligt längre tid än avsett. Höjdpunkten var nog hälsningen från Roger, som jobbade i kyrkan fram till i somras, men nu är tillbaka i Paraguay. Via halvdan uppkoppling skypade vi, med paraguayanskt åskmuller i bakgrunden.
Snart kommer Forsgrénska badet att stänga för renovering. Hur ska jag klara mig utan mina lördagsdoser (tyvärr inte varje vecka, men när jag är ledig och i landet) av pilates med instruktören Deja? Vi är många stammisar som kommer att sörja förlusten.
Vad kan vara bättre en gråkall, snöpudrig februarimorgon än att traska bort till Riddarholmen och gå på vårens förlagsdag för bibliotekarier? Inte mycket! Det var första gången Norstedts stod värd såvitt jag vet, åtminstone för en förlagsdag om litteratur för vuxna, och första gången jag besökte deras lokaler. Som vanligt gillade jag Weyler, Tranan och Sekwa bäst, bra presentationer och intressant vårutgivning, och Natur & Kultur och Norstedts själva var inte så dumma de heller. Många författare på plats, en riktigt bra bonus.
Följande böcker knappade jag fram i bibliotekskatalogen på mobilen och reserverade på stört:
De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer (efter att ha hört författaren presentera sin roman)
De fördrivna av Negar Naseh (samma med den)
Första gången jag såg dig av Tasha Kavanagh (för att den lät så läskig men bra)
Dikter av Theis Ørntoft (för att jag borde kolla in den omtalade danska poesivågen)
Pyrrhos – segraren som förlorade av Allan Klynne (också presenterad av författaren, som ses ovan)
Inte för att arrangörerna hade behövt smöra för oss ännu mer, men det är klart att semmelfika höjer humöret ytterligare.
För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.
I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.
Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.
Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.
När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.
Theomis 