Under vistelsen i Kathmandu, som egentligen bara varade en dag, hann vi med ett besök på United Missions to Nepal, en organisation på kristen grund som arbetar för att bekämpa orättvisor och fattigdom (enligt modellen ovan), och en rundtur i stan, inklusive besök i ett tempelområde, där många gamla byggnader förstördes under jordbävningskatastrofen i april förra året, medan andra såg ut att vara intakta. Bland annat stod vi utanför huset där ”den levande gudinnan” bor, en flicka som i fem-sexårsåldern väljs ut till att ha det heliga uppdraget fram till att hon är omkring tolv år, före första menstruationen. Under gudinneåren är hon avskärmad från sin familj och inspärrad i sitt hus, antar jag, eftersom hon är för helig för att vidröra marken. Vid en viss tidpunkt tittade hon ut genom fönstret och blev hälsad av oss i den lilla folksamlingen nedanför. Hon såg uttråkad ut.
I morse steg vi på en turistbuss på en liten busstation och gjorde den långa resan ut ur Kathmandudalen till Pokhara, där våra värdar och guider Ulla och Peder bor. Efter att vi upptäckt delar av turistområdet Lake Side, där hotellet vi i ressällskapet bor på ligger, och ätit middag på en restaurangs terrass har vi tagit farväl av Ulla och Peder som svishade iväg på sin motorcykel, och just nu är vi tre personer på hotellets tak, en med anteckningsbok, en med dator, en med mobil (jag) och alla med en kopp varm brygd på citron, honung och ingefära. Från omgivningen hörs två liveband på varsin restaurang och på ungefär samma höga volym – korseld, som Susanna säger – och från en högtalare någonstans brusar arabisk musik. Den enkla terrassen är upplyst av en ilsken lampa med kallt ljus, förmodligen en LED-lampa av det slag som funkar även när strömmen är avstängd, i övrigt är natten tämligen svart.
Det här, mina vänner, kan vara en höjdpunkt på resan.