Den har kommit till Sturebibblan! Novellsamlingen som jag hörde ett så entusiastiskt samtal om i går. Två exemplar har vi fått, till och med, i kartongen som jag just packade upp här vid informationsdisken. Ingen utom jag har ens sett dem än. Jag skulle utan problem och konkurrens kunna låna en av böckerna. Till och med om Helena där borta i arbetsrummet vill ha en kan vi låna varsin. Inget talar emot ett lån. Ingenting alls.
Förutom att jag har MASSOR av böcker hemma att läsa. MASSOR!
Här läser Lena Endre, med inlevelse, en novell om en skadad jockey som hamnat på akuten, ur Lucia Berlins novellsamling Handbok för städerskor. Jag hade sedan ett par dagar planerat att gå på det här programmet på Rönnells, både för att jag var nyfiken på den omtalade novellsamlingen och för att jag gillar Klas Östergren, som skulle vara med i samtalet om den, men efter en fullspäckad arbetsdag med tvära kast från det ena till det andra var det frestande att bara ta sig hem, trots att det är helt emot min personlighet att backa ur när jag väl bestämt mig. Nu är jag väldigt glad att jag tog mig i kragen och gjorde som jag brukar – går på det jag tänkt gå på för att ganska omedelbart upptäcka att det var värt det.
Lena Endres uppläsningar var fantastiska och diskussionerna mellan Klas Östergren och DN:s Malin Ullgren initierade och lagom kryptiska för en som inte läst boken, lagom på så sätt att man förstås vill kunna hänga med i vad de pratar om, men det gör ingenting om de som läst och gillat något blir så till sig att de glömmer bort publikens perspektiv och sätter igång ett åsiktsutbyte som bara de begriper, bara för en kort stund. Min sista arbetsuppgift i eftermiddags var att spela in en bokcirkelpodd med tre kolleger om Hjalmar Söderbergs novell Aprilviolerna. Det var min tredje poddinspelning av det slaget på ganska kort tid och jag kan absolut inte säga att jag har blivit proffs på att prata om något jag läst tillsammans med andra som läst samma sak med en lyssnarmålgrupp som ska kunna hänga med utan att ha läst, men det är en konst jag väldigt gärna skulle vilja utveckla.
Klas Östergren satte för övrigt stämningen redan från början genom att säga att han sällan stöter på döda kvinnor som han hade velat vara gift med, men Lucia Berlin var en sådan.
Här är Maria Schottenius recension av Handbok för städerskor i DN.
Här gick jag omkring med det felaktiga intrycket att tornet i Kungsan, som man kunde åka upp i och som byggdes upp i samband med Eurovision-hysterin, skulle stå kvar några dagar till. Jag föreslog för Jenny F att vi skulle åka upp, men när vi väl kom dit – inget torn. Så vi åt glass och åkte lite pendelbåt istället. Sedan satte vi oss på en bänk vid Norr Mälarstrand och pratade om apotekskedjor, löneutveckling och de bästa deckare vi läst.
Är ingen Rocky-läsare till vardags, men i dag utrangerade jag vårt äldsta Rocky-album, nummer 22, från Sturebibblan och började bläddra. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle skratta högt åt det som hände på Utøya, men när jag kom till ruta tre på sidan 45 …
… där vi bland annat sjöng ”Du är på riktigt”.
Vi är här, Dina döttrar och söner
som vi är, med våra drömmar och böner
Och vi vill ta emot den framtid som Du ger
Gud, låt Din vilja ske
Du såg oss innan vi blev till
Du vet allt, vad vi gör, vad vi vill
Och vi kan lita på att det Du ger är gott
Gud, låt Din vilja ske
Jesus, Du är den vi följer nu
för ingen annan älskar oss som Du
Vi vill inte ha tomma ord och ytlighet
Vi vill ha Dina ord och Ditt rikes verklighet
Du är på riktigt
Gud, vi ser en värld som behöver
mer av Dig. Ge oss hjärtan som blöder
Och mer än någonsin behöver vi Ditt hopp
Gud, låt Din vilja ske
Bladen har inte ens slagit ut på balkongträden än, men jag provtänder lyktorna ändå. Såvida bladverket inte täcker lyktorna kommer det att bli bra kvällsbelysning.
”Tjuvjägare tjänar 20 000 dollar på att döda en elefant. En elefant som får leva sin naturliga livslängd drar uppskattningsvis in 1,6 miljoner dollar till landet genom turism. Afrika sitter på en guldgruva och kan bli en ‘super power’ inom naturturism”, sa Nick Brandt när hans utställning ”Inherit the Dust” smyginvigdes under en ”members preview” på Fotografiska i går.
Det här är tredje gången Nick Brandts bilder på elefanter, lejon, noshörningar och andra vilda djur på den afrikanska kontinenten ställs ut på Fotografiska, nu med det varnande budskapet tydligare än någonsin – äldre bilder tagna på djur i sin naturliga miljö har ställts upp på samma plats, som i dag är skövlad och används till exempelvis stenbrott.
Under den förra utställningen, berättade Nick Brandt, skänkte Fotografiskas besökare motsvarande 50 000 dollar som användes till att köpa en Land Cruiser till de rangers som skyddar ett område i Östafrika där Nick Brandts organisation Big Life Foundation är aktiv. Den här gången kommer det också att göras en insamling, men till ett annat ändamål, nämligen ett stängsel som ska hindra vildmarken från att användas till åkermark. Den afrikanska kontinenten är överbefolkad, sa Nick Brandt, vilket gör att utrymmet för vild natur och vilda djur krymper, och det är ett betydligt större hot än tjuvjakt.
Det här lät i mina öron som att afrikanska människors och djurs överlevnadsrätt ställdes emot varandra och att djurens rätt utan vidare var överordnad, och eftersom lokalbefolkningen inte begriper kontinentens bästa ska ett stängsel rent fysiskt förhindra dem att odla marken. Nu tror jag att frågan är mer genomtänkt än vad som framgick under det korta invigningstalet, men det krävs mer och annan information än den här för att mina pengar ska hamna i insamlingen.
I vilket fall som helst är bilderna storslagna. ”Fota och sprid budskapet”, fick vi höra från Fotografiskas sida, så det gjorde jag. Nedan är alltså en preview av utställningen från gårdagens preview av utställningen. Från och med i dag är den öppen för alla och i kväll kommer jag att vara på plats igen för att få se och veta mer.
UPPDATERING
Det längre samtalet med Nick Brandt under öppningsdagens kväll var mer upplysande. Den uppodlade marken är utspridd på ett sätt så att de vilda djuren bara har en smal passage att migrera genom, och elefanter hamnar dessutom ofta på åkrarna och äter av grödorna, vilket medför att de blir avlivade av bönderna. Ett stängsel skulle alltså gynna både människor och djur, och jag utgår ifrån, även om det inte nämndes, att odlingsmark skulle vara ett mindre problem om den planerades strategiskt utifrån ett vildmarksbevarande perspektiv.
Nick Brandts insatser verkar hedervärda, genomtänkta och effektiva, men att jag missuppfattade stängslets funktion vid en första presentation lär ha att göra med att det tveklöst är djuren och det natursköna Afrika som står i centrum. Det framgår att fotografen är medveten om det mänskliga lidandet i samma östafrikanska länder, men det krävs också att man delar hans utgångspunkt för att uppfatta bilderna på avsett sätt. På bilden från en skräpig plats vid betongpelare under en bro, där ett foto av en elefanthona med familj i naturlig storlek ställts upp, omges det av hemlösa vuxna och barn, varav flera har fäst flaskor vid ansiktet för att kunna sniffa lim utan att ens använda händerna. Hjärtat blöder när man ser den ultimata, fullständigt passiva utsattheten. Just då struntar jag, ärligt talat, i ett gäng elefanter.
Men någon måste bry sig om elefanterna också. En annan missuppfattning från min sida var att de foton som tryckts upp på stora skärmar och placerats i olika miljöer var tagna just på de platserna. I flera fall är de så väl inkorporerade i omgivningen, med samma landskap och horisont i bakgrunden, att de smälter in perfekt, men platserna är utvalda för att rent generellt visa den typ av miljöer som uppstått när människor och mänsklig aktivitet spritt ut sig i områden som fram till nyligen var orörda. Intrycken blir deprimerande. Men jag kan inte önska bort människorna, som sagt, bara önska en mer miljökänslig samexistens.
Om man bara tittar åt det här hållet från Stadsgårdskajen kan man låtsas att tiden har stått still ett tag.
I går började officiellt Sture biblioteks Hjalmar Söderberg-vår med konceptet ”bokcirkel inför publik”. Två av oss Sture-kolleger, Helena och jag, förstås, och Linn Bäckström från Novellix utgjorde en bokcirkelpanel och var efteråt ganska överens om att upplägget funkade bra – först presentation av Söderberg-våren och sedan av Novellix Söderberg-utgivning, därefter en sammanfattning av novellen, diskussion oss tre emellan om olika aspekter på berättelsen och ett bildspel med sekelskiftesfoton som visade de förekommande Stockholmsmiljöerna. Sedan släppte vi in vår lilla publik, jag vet inte exakt hur många de blev, kanske tolv. Att ha läst novellen i förväg var frivilligt, det var helt okej att komma och lyssna annars också, men alla utom två eller tre personer hade läst den och flertalet ville bidra till samtalet. Det gillar vi skarpt. Och Helena, som är den av oss som mest och bäst läser in symbolik i litteratur och i allt möjligt annat, konstaterade förstås vid mitt fotoarrangemang med novellen och fatet med överbliven bjudchoklad att vi under Söderberg-våren har ”tre praliner kvar”.
Den första av dem slukade vi i morse. Då besökte vi Thielska galleriet före öppningsdags, vilket innebar att vi fick kliva in genom den här lilla sagodörren varpå vi blev insläppta genom huvudentrén av en man som gick och sopade utanför. Där inne hade vi stämt möte med Patrik Steorn, intendent, som vi intervjuade i Söderberg-rummet, om sakerna som finns i det gästrum där Söderberg bodde i perioder hemma hos paret Thiel och om vänskapen och mecenatskapet mellan Hjalmar – eller Hjalle – och Ernest.
Under den senaste veckan eller så har jag läst Söderberg-biografin En ganska spräcklig ängel, som till stora delar bygger på brev. Den säger inte mycket om den litteratur han producerade men desto mer om Hjalmar Söderberg själv och hans kvinnor och barn, och för den som är intresserad av hans privatliv, i Stockholm och Köpenhamn och på diverse badorter, kan boken verkligen rekommenderas. Den är förhållandevis nätt och lättläst. Bland annat beskrivs hur Hjalle och hans danska hustru Emilie bor i en lägenhet med utsikt mot Ørstedsparken, min favorit bland Köpenhamns parker, och av intendenten fick vi veta att den lilla chiffonjén i Söderberg-rummet kommer från dödsboet, alltså lägenheten i Köpenhamn. Varken Helena eller jag kunde låta bli att peta lite på den.
Enligt uppgift var Söderberg inte så förtjust i det här porträttet målat av Gerda Wallander. Det var för likt.
Efter intervjun med Patrik Steorn, enkelt inspelad med en iPhone, satt Helena och jag kvar i rummet på varsin museipall vid ett lågt bokskåp där vi la mobilen och spelade in oss själva när vi pratade om fyra Söderberg-historietter, ”Tuschritningen”, ”Spleen”, ”En kopp te” och ”Duggregnet”. Eftersom den käre Hjalmar och jag har så olika livsåskådningar var det inte alldeles okomplicerat att relatera till missmodet över livets meningslöshet, vältrandet i ovissheten och maktlösheten och den allmänna nedstämdhet och då och då framsprängande galenskap som karakteriserar hans huvudpersoner. Men det gör det inte till sämre litteratur.
Det var svårt att fatta sig kort och Stadsbibliotekets stackars ljudtekniker kommer att få uppgiften att klippa ihop och klippa bort och förtäta där det plötsligt blir tyst – vi är inga proffsiga pratare i den meningen – men vi hoppas att det i slutänden blir en hjälpligt lyssningsbar podd.
Efter att ha avslutat inspelningen tog vi ett litet varv i de folktomma rummen och när vi gick ut hade Thielska galleriet just öppnat för dagen.
I dag – APT på morgonen, skrivbordsjobb på eftermiddagen och program på Sturebibblan på kvällen – kändes det helt okej att ha en blingad nagel. Även om ingen annan märker något piggar det upp mig själv. I morgon, däremot, ska jag till Thielska galleriet i ett i alla fall halvseriöst ärende. Då behöver jag inte vifta alltför mycket med vänsterhanden.
Theomis 