The Librarian Is In – poddsorg och poddtips

På den halvtimmeslånga promenaden till Korskyrkan, under två timmars städning på översta våningen, på hemvägen och under framplockandet av lunchjulmat från balkongen lyssnade jag på poddar. Det publiceras visserligen färre avsnitt så här under den största storhelgen och flera av poddarna jag följer lägger istället för nytt material upp hopsamlade klipp från året som gått – sådant hoppar jag över – men det har definitivt ackumulerats en bra samling olyssnade avsnitt under de dagar jag varit upptagen med familjejul i Örebro.

Det blev mest amerikansk politik, men så såg jag att ett nytt avsnitt av The Librarian Is In las upp i går, podden där två bibliotekarier som jobbar inom New York Public Library pratar böcker och ganska mycket strunt. När jag började lyssna på dem, för drygt två år sedan, tyckte jag att det var kul att få höra personligt prat från just NYPL-medarbetare, sedan tröt tålamodet när det lite högstadiebetonade flamsandet i studion tog över på bekostnad av de ämnen som egentligen skulle avhandlas, men så bestämde jag mig för att ha överseende med transportsträckorna för att få ta del av Gwens och Franks diskussioner om böcker de läst och om olika aspekter av både läsning och att arbeta med litteratur.

Och nu ska Gwen sluta. Gwen – den som håller ihop podden, väger upp tramset, låter Frank hållas en stund för att sedan lotsa samtalet tillbaka eller vidare mot något som ger lyssnaren substans. Som avskedsgåva till Frank hade hon äntligen läst hans favoritbok Wuthering Heights och poddavsnittet bestod mestadels av ett samtal om den, inte jättedjupt, vilket nog delvis hade att göra med att Frank var oförberedd, samtalsämnet var en överraskning för honom, men ändå intressant. Bland annat jämförde hon de uppfattningar hon fått om Catherines och Heathcliffs historia från referenser i andra sammanhang med den förstahandsupplevelse hon nu fått och jag håller verkligen med – av snacket, både i populärkultur och från hängivna fans – tror man att det är fråga om en visserligen stormig (i ordets alla bemärkelser) men innerlig romantisk saga, när det i själva verket handlar om två personer som växer upp som syskon och själsfränder och aldrig utgör ett par. Deras intensivt nära relation hade kunnat leda till äktenskap, men gör inte det, på grund av missförstånd och stolthet, och den egentliga passionen dem emellan är egentligen som starkast när Catherine redan är död och Heathcliff … ja, vi kan säga att han har svårt att hantera sin saknad. Jag kommer att tänka på Den allvarsamma leken, som har en liknande überromantisk stämpel och som handlar om hur Arvid och Lydia visserligen vill ha ett förhållande, men är för oseriösa och taskiga mot både varandra och sina andra respektive att det varken blir hackat eller malet och alla blir olyckliga. Två väldigt olika romaner vars berömda par står väldigt mycket längre från Romeo och Julia än man tror innan man väl sätter sig och läser.

Tanken är att The Librarian Is In ska återkomma om ett par månader med en ny programledare vid Franks sida. Just nu är jag mer sugen på att leta upp äldre avsnitt jag missat, men visst, jag får ge den nya konstellationen en chans. Det återstår att se om jag kommer att kunna rekommendera podden fortsättningsvis, men om du gillar boksnack som böljar mellan personliga associationer och bibliotekarievärdigt kunnande är det värt att bläddra tillbaka i det 156 avsnitt långa arkivet. Till viss del handlar det om vad som är aktuellt i bokvärlden, men avsnittens inspelningsdatum har sällan betydelse. Som med de flesta poddar, särskilt de personligt färgade, är det mer avgörande att man lyssnar på fler än ett avsnitt och lär känna programledarna.

Tack, Gwen och Frank, för underhållningen och boktipsen. Jag har uppskattat igenkänningen när det har handlat om biblioteksjobb och haft nytta av att lära mig engelska bibliotekstermer, tänkt på annat när det blivit för mycket ”ungdomsböcker som passar lika bra för vuxna” och glatt mig åt inblickar i litteratur som inte slagit i Sverige och ett amerikanskt perspektiv på det som är lika populärt hos oss.

Jag har matat en muräna!

När brorsan pratade om att han hade i uppgift att mata de bortresta grannarnas muräna såg jag framför mig ett grått urtidsdjur med en uppsyn som sa att den ville vara i fred, inte en vackert mönstrad ormliknande varelse i ett akvarium med en massa färgglada fiskkompisar (även om det tydligen inte rådde full harmoni, muränan hade tendenser att attackera vissa av vännerna).

Med ett par dagars mellanrum skulle muränan få tre handskalade räkor och i dag var matardag. Jag skulle få äran att genomföra processen från början till slut, vilket snarare än ett uttryck för generositet var ett sätt för min bror att slippa skala räkorna. Förutom skalandet skulle fiskmat som såg ut som buljongtärningar lösas upp i vatten och jag skulle via garaget gå in i ett slags maskinrum bakom vardagsrummets vinkelformade akvarium, där ett nät kunde lyftas upp för att blottlägga vattenytan. Med en tång stack jag ner en räka och försökte locka muränan och samtidigt hindra andra varelser med räkintresse. Brorsan och brorsbarnen, osynliga från stället där jag klättrat upp för att nå vattnet, gastade instruktioner från andra sidan akvariet. Till slut blev muränan varse att det var matdags och simmade fram och bet till – jag kände i tången hur stark den var – och jag laddade snabbt om så att den fick alla sina tre räkor. Sedan i med buljongmaten. Klart! En höjdpunkt under julhelgen!

Klassisk juldag plus tandvärk

Efter ytterligare ett besök på Folktandvårdens jourklinik har jag fått en penicillinkur utskriven. Har jag tur är det början på slutet av tandvärkskarusellen. Vi får se. Hur som helst är jag knappast avskräckt i fråga om sötsaker. Mamma delar min entusiasm.

Och ingen jul utan pussel. Det här 1000-bitarspusslet hade brorsan designat och beställt och det levererades i november, rapporterat i familjetråden i WhatsApp medan jag var i Blue Mountains i Australien. Motivet är flingpaket, hans och familjens gemensamma passion, vilket gjorde pusslet geometriskt regelbundet och lättlagt, men inte tråkigt. Pusselorken var inte på topp på grund av tandeländet, men jag gillade det skarpt.

Om någon undrar är samtliga flingpaket sådana som brorsans familj har eller har haft hemma. Jag kände igen tre som jag själv transporterat till Sverige från olika länder.

Juldagsmorgon

Hemma från julottan. Har gått och lagt mig igen. I glipan i draperiet till gästrummet skymtar julgranen och på golvet framför leker en tioåring med Harry Potter-lego och en sjuåring med ett dockskåp medan hon stämningsfullt sjunger Lars Vegas Trio (”Klockan nästan slagit sju, ro hit paketen nu!”). Den tjutande ambulansen körd av Barbie är för närvarande tyst.

Brorsan var uppe till tre i natt och ville sova vidare, men svägerskan och jag hade bestämt oss för att gå på julottan klockan sju i Almby kyrka och en tidigt vaken flicka i ny snöleoparddräkt ville följa med. Det var nästan helt fullt i den lilla kyrkan och om det inte hade varit för tandvärken – i dag kompletterad med en svullen kind – hade jag gärna sjungit med i När juldagsmorgon glimmar och Det är en ros utsprungen istället för att humma orörligt.

Men just precis nu gör det inte så ont. Jag vilar vidare.

Julafton i Ekeby-Almby

I år hade mamma investerat i några nya julgranskulor, men det mesta i våra julkartonger är detsamma år efter år. Eftersom det finns mer pynt än vad en normal grans grenar klarar finns möjlighet till vissa variationer, men stilen hålls intakt. Den här gången blev det extra mycket vitt. Mamma ville ha så mycket pynt som möjligt och jag så mycket ljus som möjligt, och vad gäller egentligen, vem får sista ordet, husets invånare eller granpåkläderskan? Fortfarande en öppen fråga.

Inför själva julfirandet åkte mamma, pappa och jag från Haga till min brors familj i Ekeby-Almby. Det är tur att Kalle Anka inte är livsviktigt för den yngre generationen numera, för det som skulle vara jullunch var vi förstås inte redo att börja med förrän vid trerycket.

Listan över mammas julbordsansvar var lång och brorsans och svägerskans ungefär lika lång. På min stod bara västerbottenspaj, potatiskaka och hemmagjort julgodis, men så skulle jag också forsla det hela med tåg. Under omständigheterna såg bidragen riktigt skapliga ut, en glad överraskning när jag väl packade upp dem efter så omsorgsfull inslagning som möjligt i förrgår hemma i Stockholm.

Allt på julbordet var jättejättegott (även om tandvärken begränsade mängden mat – jag kallar det tandvärksdieten).

Finast under granen var Duplo-lådorna, hopbyggda block med ett litet hålrum i mitten där själva julklappen låg. Det fanns varsin låda till alla vuxna och vi öppnade dem samtidigt. Brorsbarnen hade knåpat ihop julpärlarmband åt oss med våra namn!

Det var en enorm mängd paket som skulle öppnas och flest gick till brorsbarnen och mig. Vanligast innehåll i mina paket var ätbara saker, choklad, lakrits, litauiska majskrokar med kolasås och annat spännande, med eller utan rim. Det här året hade pappa skaldat en hel del klurigheter, annars är det mamma som står för poesin, som uteslutande består av nödrim, och en av julens höjdpunkter är att höra henne själv eller andra läsa dem, varpå hon skrattar högt och länge varje gång.

Smärtstillande charader

Tandvärk under julhelgen, det önskar jag att alla skulle slippa. Tandvärk borde bli satt på paus under alla större firanden. Ska jag vara optimistisk är jag ändå glad att det finns jourkliniker och att mitt avtal med Folktandvården Vasastan gäller även när jag får en akuttid i Örebro. Min två och en halv vecka gamla provisoriska lagning togs bort, en infektion blottades, tanden rengjordes på insidan och en ny lagning sattes dit.

Men det gör fortfarande ont och tabletterna verkar inte förslå. Då behövs distraktion och med en brorson och en brorsdotter i huset – deras farmors och farfars hus – distraheras man i överflöd. Brorsdottern ville leka charader. Här föreställer hon – ja, vad då? Rätt svar: Ett geléhallon. Det tog lika lång tid att komma fram till som när brorsonen låtsades vara en fjärrkontroll.

Vaniljfudge

”Det är så lätt att glömma att vanilj är en smak”, sa L när vi kokat de två sorterna under kvällens F’n’F, en med vit choklad och vanilj och en med mörk choklad och hackade valnötter. Trots vårt extremt stora fudgearkiv vid det här laget var båda sorterna nya. Vaniljfudgen var för övrigt mycket läckrare och hade mycket trevligare konsistens än industriellt framställd fudge med samma smak.

Kvällens filmer blev Christmas with the Kranks, Karl-Bertil Jonssons julafton (jag vet att det är tre dagar kvar till jul och att puritanerna svimmar när de läser det här) och ett julavsnitt av Nailed It.

Polkasoppa

Hade bjudit hem H.A. och skulle kasta ihop en tomatsoppa efter jobbet. Hade olja och vitlök i kastrullen och tog fram en liten glasburk där jag hade överbliven hackad rödlök. När jag tippade ner innehållet slamrade och rasslade det högt och pepparmintsångor steg upp i ansiktet på mig. Fråga mig inte vad polkakrosset från julgodistillverkningen gjorde i kylskåpet. (Löken hade jag visst lagt i frysen.)