När brorsan pratade om att han hade i uppgift att mata de bortresta grannarnas muräna såg jag framför mig ett grått urtidsdjur med en uppsyn som sa att den ville vara i fred, inte en vackert mönstrad ormliknande varelse i ett akvarium med en massa färgglada fiskkompisar (även om det tydligen inte rådde full harmoni, muränan hade tendenser att attackera vissa av vännerna).

Med ett par dagars mellanrum skulle muränan få tre handskalade räkor och i dag var matardag. Jag skulle få äran att genomföra processen från början till slut, vilket snarare än ett uttryck för generositet var ett sätt för min bror att slippa skala räkorna. Förutom skalandet skulle fiskmat som såg ut som buljongtärningar lösas upp i vatten och jag skulle via garaget gå in i ett slags maskinrum bakom vardagsrummets vinkelformade akvarium, där ett nät kunde lyftas upp för att blottlägga vattenytan. Med en tång stack jag ner en räka och försökte locka muränan och samtidigt hindra andra varelser med räkintresse. Brorsan och brorsbarnen, osynliga från stället där jag klättrat upp för att nå vattnet, gastade instruktioner från andra sidan akvariet. Till slut blev muränan varse att det var matdags och simmade fram och bet till – jag kände i tången hur stark den var – och jag laddade snabbt om så att den fick alla sina tre räkor. Sedan i med buljongmaten. Klart! En höjdpunkt under julhelgen!