Författararkiv: Sandra

MCMLX Från digital innovation till den urgamla seden att diskutera i grupp

Den här mastiga arbetsdagen från 8.07 till 20.39 har inbegripit två av många ändar, om man kan använda en sådan bild, av biblioteksverksamheten. I morse ägde ett inspirationsmöte kring digital skyltning rum på Sture bibliotek, med 20 biblioteksanställda som delade erfarenheter av budskap på skärmar i den offentliga biblioteksmiljön, allt från boktips till Twitter-flöden och egentagen film. Själv hade jag ett kortkort pass om hur man kan planera sitt skärminnehåll utifrån målgrupper, grad av personligt tilltal och uppdateringsfrekvens.

Låter det torrt? Jo, det kan verka lite tekniskt och sterilt när man diskuterar det, men hela poängen är att sprida inspirerande information, en av mina favoritgrenar. Jag önskar att jag hade hur mycket tid som helst till att skapa bildspel med genomtänkta, aktuella, relevanta och gärna slagkraftiga meddelanden, om riktigt bra filmer i filmhyllan, vilka databaser vi abonnerar på och vad man hittar i dem, att det är gratis att låna (inte helt solklart för alla), eller varför inte en teckningskavalkad med de alster våra yngre besökare åstadkommit vid det lilla bordet med papper och färgpennor?

Efter lunch var det dags att förbereda för kvällens finalträff i läsecirkelkursen. Det tog lite tid, tid som jag egentligen var ålagd att ägna åt Stockholmskällan den här eftermiddagen, så mellan diplompåskrivning och packande av goodiebags fixade jag pliktskyldigast ett par ämnesordsproblem i databasen, fast jag egentligen ville ta fram fliken i webbläsaren där jag hade The Curious Case of Benjamin Button framme – det fina med äldre, i synnerhet engelskspråkig, litteratur är att den så ofta finns webbpublicerad i fulltext och därmed är så lättillgänglig – och förbereda mig för att cirkla om den.

Och nu är alltså kursen slut. Vi hoppas att kursdeltagarna tyckt att det varit värt att lägga fyra tisdagskvällar på våra bibliotek och att de tagit till sig en del nya tankar, fått idéer och samlat på sig några konkreta tips för fortsatt cirklande. Och att vi får positiv respons om vi bestämmer oss för att vi vågar skicka ut en utvärderingsenkät till dem, alltid lite nervöst. Men så har vi ju också smörat med fika alla träffar och goodiebagutdelning som allra sista moment.

MCMLIX Benjamin Button

”This is a fine place to keep a youngster of quiet tastes. With all this yelling and howling, I haven’t been able to get a wink of sleep. I asked for something to eat” — here his voice rose to a shrill note of protest — ”and they brought me a bottle of milk!”

Stackars Benjamin Button föds som 70-åring, en gnällig gammal gubbe som inte alls trivs tillsammans med de gastande små nyfödda på sjukhuset i Baltimore vid 1800-talets mitt.

I morgon står bland annat novellen om denne herre, Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, på programmet för läsecirkelkursens fjärde och sista träff och nu läser jag om den, på engelska den här gången. Den är otroligt skruvad och jag vet inte riktigt själv vad jag ska tycka om den. Idén är nog roligare än själva utförandet. Men jag kan ändra mig efter att ha manglat berättelsen tillsammans med kursdeltagarna.

MCMLVIII Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten

Hög tid att tipsa om Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten, pjäsen på Stadsteatern som bygger på Mark Haddons förträffliga roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (fråga mig inte varför man gjort den lilla prepositionsändringen).

Sofia och jag såg den i New York i januari på Ethel Barrymore Theatre (där jag ser att den fortfarande går, också ett tips, för den som råkar vara i närheten). Den var både väldigt gripande och tekniskt välgjord, en i sammanhanget riktigt storslagen show, och att jag hade minnen från läsningen gjorde inget alls, det var ändå spännande att följa femtonåriga Christopher med Aspergers (eller liknande diagnos, den förblir okänd) som utreder mordet på grannens hund, kämpar med relationen till sin pappa och andra medmänniskor och vars mamma är ett lika stort mysterium som hundmordet.

Ingen standardhandling för en Broadway-föreställning, precis, men den fungerar märkvärdigt bra.

Samtidigt som spektakulära tekniska effekter används – golv och väggar är gigantiska skärmar som visar olika bilder och mönster, trappsteg kommer utåkande så att huvudpersonen kan gå upp längs väggen – är spelytan nästan inredningslös, vilket gör skådespelarna helt beroende av publikens fantasi för att de ska kunna skildra en förortsgata, tågvagn, terapirum och flera andra miljöer på samma närapå tomma kvadratmeter.

Uppsättningen på Stadsteatern här i Stockholm är definitivt samma pjäs, men utan Barrymores bildskärmar, levande djur och rockiga extranummer. Den avskalade scenografin är mer eller mindre densamma, med skådespelarna sittande eller stående längs med kanterna tills det är deras tur att agera, i en av flera roller per person, och upplägget är nästan likadant, något avkortat och förenklat. Mer svensk teater och mindre amerikansk show, skulle man nog kunna säga, det man förlorar i specialeffekter vinner man i intimitet.

Mest överraskande var att David Fukamachi Regnfors, Klas i Gentlemen, 31 år, skulle spela Christopher, 15 år. Christophers ålder går inte heller att jämka en aning, den uttrycks exakt (femton år, tre månader och två dagar) i pjäsens början. Det kommer man aldrig att köpa, tänkte jag, men minsann, Jenny och jag satt allra längst fram vid Klarascenen och hade inga invändningar mot att killen i grå jeans och t-shirt med rymdmotiv skulle föreställa en tonåring.

Det är inte lätt att vara annorlunda och det är inte lätt för omgivningen att hantera en ung människa med sådana svårigheter att relatera till sin omgivning. Problemen tillåts slå ut i full blom, leda till slagsmål, rymning, ångestattacker, tills man sitter där alldeles tagen av medlidande och undrar hur historien ändå kan vara så full av humor och värme.

Ska du se en pjäs den här säsongen, som erbjuder hela känsloregistret – välj den här.

MCMLV Netflix igen

Har just startat en tredje gratismånad på Netflix, med ganska långa uppehåll emellan. Oj så mycket bättre vi blir hela tiden, säger Netflix, men hittar jag något att titta på? Nej. Vissa dokumentärer verkar intressanta, men när Kunskapskanalen pumpar ut intressanta program med en mycket, mycket snabbare takt än man hitter se dem står man ju inte precis utan.

Eftersom jag gillar Downton Abbey rekommenderar Netflix The Tudors. Ja, kanske. Det finns 38 avsnitt, så gillar jag den har jag att göra den här månaden.

MCMLII Sture bibliotek 6 år

För precis ett år sedan hade vi stor baluns på Sture biblioteks femårsdag. Hur imponerande är inte det här programmet?

13.00-13.20 Margareta Strömstedt berättar om sin senaste bok ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag okar inte”.
13.30-13.50 Rose Lagercrantz läser och talar kring sin familjekrönika ”Om man ännu finns”.
14.10-14.30 Annika Holm berättar om sitt nya bokprojekt.
14.45-15.00 Lena Hammargren presenterar kommande böcker från novellförlaget Novellix.
15.00-15.45 Novellexperten Gun Ekroth tipsar om läsvärda noveller. Skådespelaren Torsten Wahlund läser ”Funkislampa” av Jerker Virdborg.
16.00-16.20 Litteraturinspiratören och kritikern Lena Kjersén Edman berättar om hur böcker samtalar.
16.30-16.50 Anna Liv Lidström från dagensbok.com tipsar om spännande deckare.
17.00-17.30 Botwid & Bengtsson sjunger och spelar visor.

Vi i personalen turades om att presentera våra gäster och dela ut blommor (det enda gage man får hos oss), fixade förfriskningar och höll samtidigt den vanliga ruljangsen igång.

Arken med fejktatueringar var ett populärt inslag.

Här tipsar Anna Liv om deckare, vår sista programpunkt före den avslutande musiken.

Även biblioteket fick blommor.

Orken tog slut.

Direkt från biblioteket ramlade jag bort till Strandvägen 1, utsjasad efter firandet, och fick ett bord i väntan på Sofia. Vi åt gott och lyssnade på JB Quartet, inte det allra mest avkopplande man kan hitta på, men så skönt det var att byta roll och bara bli uppassad.

Ah, minnen.

Och i år? Sturebibblans sexårsdag uppmärksammades med en blombukett på ett bord, en liten glasskål med choklad och ordinarie biblioteksservice. Inga publikmagneter, men inte heller ett arrangemang att bli utsjasad av.

Bland det bästa med jobbet på Sture bibliotek, ända från början, är och har varit det outtalade engagemanget, att någon av oss får en idé och övriga hakar på, att vi har en gemensam uppfattning om vad som ska göras och så blir det helt enkelt gjort. Årsdagen har firats i mycket olika mått, ett-, två- och treårsdagen var alla kalasdagar, på fyraårsdagen gjordes inget särskilt, femårsdagen la vi massor av krut på och nu kom alltså sexårsdagen, vilket inte ens blivit nämnt i personalgruppen. Men både jag och Lisbeth, kollegan för dagen, hade koll på datumet och såg det som självklart att jubileet i alla fall skulle märkas i lokalen. Redan när jag kom i förmiddags var blommorna på plats och chokladen på gång, och själv beställde jag hastigt en affisch från marknadsavdelningen.

Sju-, åtta- och nioårsjubileum känns alla ganska ojämna, men inte kan vi vänta i fyra år till nästa stora jubileumskalas. Å andra sidan finns många andra skäl än årsdagar att ställa till med festligheter på Sture bibliotek.