Äntligen blev det av att se ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen” på Dramatens lilla scen, med Jenny F i går kväll. ”Det är lite bultbräda över det”, sa Jenny och syftade på leksaken i Erlend Loes roman Naiv, super, där barnslighet och vuxenhet krockar och man inte riktigt vet om det är tänkt att vara galet absurdhumoristiskt eller mest bara småsorgligt.

Så osäker behöver man inte vara om man går och ser den här pjäsen. Publiken börjar skratta samtidigt som den första skådespelaren öppnar munnen. Dramaten och recensenterna vill gärna tona ner (eller nedvärdera) det skojiga i att fem vuxna skådespelare tolkar repliker som alla är hämtade från samtal med 5- till 7-åringar, och som vanligt kommer jag på mig själv med att fnysa lite åt de högtravande formuleringarna. ”Pjäsen gestaltar vad som händer när glappet mellan ett rikt känsloliv och ett outvecklat språk blir för stort”, säger Dramaten. Svenska Dagbladets recensent pratar om ”maktspelen, härmningen, personliga behov som smiter in via orden”. Ja ja. Poängen är att det inte behöver sägas. Det faktum att barn har ett outvecklat språk och gärna pratar om sig själva och sina behov är själva grunden till den dråpliga humorn, eftersom de egenskaperna träder fram på ett helt annat – komiskt – sätt när vuxna uttalar samma fraser.

När ett dagisbarn apropå ingenting och med inkorrekt ordföljd berättar att han drömt om en kissande isbjörn kanske man ler och tycker att det är gulligt. När en skjort- och slipsklädd man vid ett sammanträdesbord apropå ingenting berättar detsamma, då börjar i alla fall inte min hjärna analysera maktspelet och glappet mellan känsloliv och språk. Jag garvar.

Det slår mig att jag skrattat ovanligt mycket i teatersalonger på sista tiden. Den superspexiga versionen av Tjechovs ”Lycka”, som jag såg på Stadsteatern för ett år sedan (bloggpost här), var utan tvekan tänkt att framkalla skrattsalvor. Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” är bland det minst spexiga man kan tänka sig, men Jonas Karlsson som Johan utstrålade humor från första stund, på Dramaten i höstas (bloggpost här). Och så det ”informella samtalet”. Det dröjer en stund innan den första riktigt överraskande, skrattretande repliken kommer (en av männen rusar in i sammanträdeslokalen och säger: ”Jag såg en papperspåse som gjorde en staty av en katt!”), men min teori är att alla i publiken på förhand läst om hur rolig pjäsen är och därför började fnissa redan från början, av ren förväntan.

Jag önskar att jag hade haft sinnesnärvaro nog att lägga de bästa replikerna på minnet. Kanske var det mest oväntade påhoppet under sammanträdet: ”Du är dummast, jag är fulast och du är knäpp!”