Först hade vi sommarveckorna med grå himmel och isvindar. Jag passerade uteserveringar och tänkte att en sådan här ledig kväll kunde man ha suttit där vid ett bord och haft det trevligt i solen, om den hade varit framme. Sedan kom det vackra vädret, men var var då de lämpliga lediga kvällarna? Jo i kväll, i kväll skulle det vara perfekt att sitta och snacka på en trivsam uteservering. Jag hörde av mig till Anna, som svarade att hon och syrran Elin också tänkt att just i kväll var en uteserveringskväll. Så då trängde jag mig på syskonträffen och vi bestämde oss för Mälarpaviljongen.
Dessvärre var samtliga stockholmare inne på samma spår. Var det verkligen värt att tränga sig runt varv efter varv mellan borden, på den utbyggda delen vid strandkanten och över den lilla bron till pontonen i vattnet, där det kryllade av lyckliga bordsinnehavare och olyckliga bordslösa som vi? Det var väl det i slutänden, för vi fick ju faktiskt ett bord. Och ja, det var precis så där somrigt och trevligt som det skulle vara, vi åt gott och pratade om USA-resan från kust till kust som Elin kommit hem från och filminspelningen som Anna jobbar med och själv snöade jag in på New York och insöp allt som Elin berättade om hennes dagar där för några veckor sedan.
Ingen skugga alls över själva slutresultatet, alltså, men sådant man kan ta del av ”i mån av plats”, med andra ord i konkurrens med många andra, passar inte min personlighet. Att komma till ett reserverat bord är väldigt mycket trevligare än att stirra ut sina medmänniskor på en populär uteservering. Parkteater i all ära, men går man in i en teatersalong med en biljett i nypan behöver man inte bråka med publik som sitter för glest i bänkarna. För att inte tala om scenerna som kan utspela sig vid ombordstigning på flygplan med fri placering, och då vet man ändå att det finns plats för alla, men förmodligen inte precis där man vill. Ibland kommer man inte ifrån sammanhang där man behöver armbåga sig fram och aldrig riktigt kan veta om det kommer att gå vägen eller om man får lov att ge upp, men jag undviker dem mer och mer. Kanske är det åldern, kanske värderar jag min tid på gränsen till för högt, kanske är det mitt maniska planeringsbehov – det som gör min entusiasm inför en planerad aktivitet skyhög och besvikelsen över en missad aktivitet avgrundsdjup – som gör mig så oflexibel.
Men det finns ju skäl till trängseln. Det är bara på billiga flygresor man inte har en angiven plats. Parkteater är gratis. Och uteserveringen är populär för att solen skiner, vattnet glittrar, maten smakar bra och människor vill umgås. Så tack, Anna och Elin, för att jag fick sitta med vid det högt eftertraktade bordet!
I går, när alla andra var ute och badade, i stängde jag och Lena in oss hemma hos Lena på Söder med mörkläggningsgardinen för fönstret och tittade på mastodontfilmen Ben-Hur från 1959, två och en halv timme lång. Mamma hade berättat om när hon såg den första gången, på 70-talet tillsammans med mormor på Vinterpalatset vid Norra Bantorget. En stor upplevelse med effektfullt ljud i salongen när hästarna rusar fram under den våldsamma kapplöpningen. Jag såg en ung mamma och en ung mormor framför mig när vi kom till kapplöpningsscenen med hjälten Judah Ben-Hur och romaren Messala.
Dagen innan hade jag laddat med lite bläddring i Östermalms biblioteks gamla exemplar av boken i svensk översättning, illustrerad med bilder ur filmen från 1925.
Ben-Hur-tittandet var förstås en del av ett F’n’F – film- och fudgekväll – då vi kokade fudge med mörk choklad och Non Stop och en med ljus choklad och jordnötter. Den första blev smulig men god, den andra riktigt len och med fin kontrast mellan sött och salt.
Vid ett F’n’F nöjer man sig aldrig med bara en film, så när Ben-Hur-musiken klingat ut satte vi på April in Paris med Doris Day från 1952. Sång, dans, skratt och glamour.
Efteråt tog vi den traditionella midnattspromenaden till slottet, där vi brukar säga att vi ska bråka med vakterna, vilket vi sällan gör, men det hela grundar sig på tillfället då vi råkade gå fram till en del av slottsområdet som var avstängt, vilket en av vakterna upplyste oss om genom att gå emot oss och med knappt målbrottsfri stämma ropa ett samtidigt ljudligt och osäkert: ”Halt!” Det där tyckte vi var skojigt. Under den här promenaden gick vi fram till en avspärrning där det i mörkret var svårt att se skyltarna över huvud taget och att läsa var nästan omöjligt. Medan Lena gick ända fram för att läsa att det rörde sig om ett ”skyddsobjekt” noterade jag att den unge vakten började närma sig och samtidigt höll upp sin handskbeklädda hand som en bestämd polis. En halv seger, tyckte vi. He he. Kalla oss ”midnattsligisterna”.
Kvällsmaten hos Sofia blev en gourmetafton. En ostbricka var redan planerad när jag nämnde att jag kunde ta med en ost och lite kex. Det blev en Livarot, god men skarpt doftande. Jag var kanske inte populärast på tunnelbanan ända ut till Farsta.
Den överblivna biten tog jag med hem och karvade av till frukost.
Lycka är att prata böcker med vänner. Inget nytt, men tål att upprepas. Ta en bibliotekskollega och en översättare som även jobbar i bokhandel, lägg till asiatisk mat på Kin-Maru på Västmannagatan (servicen är vänlig, men lite blasé) och ett gott te. Hade inte restaurangen stängt så tidigt i går kväll hade jag, AnnCharlotte och Magdalena kunnat jämföra läsupplevelser i minst en timme till.
Vi tog upp:
– Örfilen av Christos Tsiolkas
– Pride and Prejudice av Jane Austen
– Gentlemen m.m. av Klas Östergren
– Justine Lévy och hennes romaner
– Guy Delisle och hans grafiska romaner
– Fältöversten av Jonas Malmborg
– Maken av Gun-Britt Sundström
Och mycket annat, till exempel en antologi som Tranan ska ge ut nästa år – Magdalena jobbar med översättning och texturval – och läsecirkeletikett vid cirklar i biblioteks respektive privat regi.
Midsommaren 2014 blev alldeles traditionell och ganska ovanlig, firad med Linköpingsbon Annika och tre tyska vänner, Victoria, Markus och Ludwig. Annika lärde jag känna i gospelkören Emphasis i Uppsala 1995. Med tyskarna är det en annan historia.
I maj 2008 hörde Victoria och Markus av sig på CouchSurfing-sajten och frågade om jag kunde träffa dem för att visa dem runt i Stockholm, vilket jag gärna gjorde. När vi sedan sågs hade de rest till Stockholm från Västerås, där de hade bott hemma hos en annan CouchSurfare, och med tanke på att Annika, då Västeråsbo, flitigt tog emot övernattare via CouchSurfing var jag tvungen att fråga vad deras värd hette. Jo, minsann, det var Annika. Och CouchSurfing-communityn är stor i Stockholm och faktiskt också relativt stor i Västerås.
Efter det mötet höll vi kontakten, och ännu mer kontakt hade de med Annika, som sedan träffade dem i Sverige några gånger. Själv träffade jag dem nästa gång under min och Jenny F:s Europaturné våren 2012, då vi bodde hos dem i lilla Gündlingen i södra Tyskland i tre nätter (och bland annat åt närodlad sparris).
Victoria och Markus gillar Skandinavien. Just nu är de ute på en långresa, vars nordligaste mål var Nordkap dit de åkt genom Norge, Markus och Ludwig, Victorias bror, på varsin 30 år gammal moped och Victoria bakom ratten i den lilla husbilen. Nu är de på väg ner genom Sverige och hade tajmat in midsommar och Victorias födelsedag i Stockholm.
Det tråkiga med att bo litet är att det är svårt att vara många. Annika skulle alltså också komma hit till Stockholm och när jag fick frågan om övernattning från den tyska trion förstod jag med en gång att fem personer i den här lilla lyan skulle bli riktigt trångt och bökigt. (Det har gjorts en gång, då mamma och pappa tog bäddsoffan och Samuel och Johanna sov på balkongen. Under natten började det regna, så på morgonen hittade jag Johanna liggande längs med köksbänken och Samuel under bordet.)
Jag fick alltså lov att begränsa mig till att ha Annika som övernattningsgäst, pinsamt nog, och tyskarna skulle söka upp en campingplats, men det visade sig snart att två av tre nätter skulle mina föräldrars hus i Storvreten stå tomt. I onsdags kväll, då Victoria, Markus och Ludwig just kommit till Stockholm och föräldrarna fortfarande var hemma, träffades vi allihop hos dem, kollade sovplatser, åt mackor och pratade svenska, engelska och tyska. Både Victoria och Markus har pluggat svenska och praktiserar gärna, särskilt Victoria, och det blev en underlig (men fungerande) konversation där pappa pratade engelska och Victoria svarade på svenska. Min tyska duger inte för att praktiseras alls, men räcker för att förstå åtminstone vissa delar av det jag hör. Ibland kom det väl till pass.
Under torsdagen jobbade jag som vanligt, så tyskarna gjorde Stockholm på egen hand. Jag lyckades stuva om arbetsdagen så att jag hann med någon timme på Jonas 40-årsfest under kvällen (alldeles för kort, men man hinner faktiskt föra en hel del uppsluppna samtal samt äta smörgåstårta på en timme), varefter jag åkte hem för att hinna före Annika som skulle komma med tåget och ta sig direkt hem till mig. Det blev som det brukar. Vi skulle bara ta ett enkelt kvällsfika och prata lite och gick och la oss vid halv fyra.
Planen för midsommarafton var att åka till Vaxholm och vara med på firandet där. Jag hade diskuterat ett par förslag med Annika på förhand och hon tyckte att Vaxholm var en bra idé, hon hade aldrig varit där förut, så jag föreslog det i ett meddelande till Victoria, förklarade att man kunde åka båt dit och så vidare. ”Det låter bra”, sa hon, ”där har vi varit flera gånger!” När vi sågs hos mamma och pappa frågade jag om de tyckte att det var tråkigt att åka till Vaxholm igen, men det tyckte de inte alls. Nu hade de valt att bo en natt på Flottsbro camping, inte så långt ifrån deras kommande boende hos föräldrarna, men annars hade de campat i Vaxholm.
Jag och Annika släpade oss upp på fredagsmorgonen och tog båten medan tyskarna åkte landvägen från Storvreten. Vi möttes vid hamnen och gick direkt i riktning mot Lägret, platsen för midsommarfirandet. På vägen dit gick Victoria och Ludwig in på Konsum, på jakt efter en viss typ av osthyvel, och kom ut med en stor ask havreflarn med choklad och en tub baconost, som väckte stor munterhet. Jag och Annika tyckte väl inte att själva mjukosten var särskilt märkvärdig, men kombinationen med kakorna såg intressant ut. Markus provade. Oklart om det var en god idé. Sedan tror jag inte att det åts så mycket mer baconost under dagen, men havreflarnen tog slut.
Vi picknickade, som många andra, gick promenader i omgångar för att hålla värmen, tittade på stångklädningen, där olika åldrar och nationaliteter bidrog, och jag, Annika och Victoria gick bort till björkrishögen där det var fritt fram att repa av småkvistar att sätta ihop till kransar.
Själva programmet bestod sedan av folkdans att titta på och ringlekar att delta i, vilket massor av människor gjorde med liv och lust. Markus konstaterade att alla såg ut att veta vad man skulle göra – alltså gå runt i ring, stanna upp och göra diverse rörelser, klappa i händerna över huvudet och göra en piruett – och ja, så är det ju, men så är det inte heller särskilt avancerat. Har man varit med på ”Prästens lilla kråka” en gång kan man den nästa år igen, eller om tio år, och kan man den inte är det bara att hänga på när alla andra slinker än hit och än dit och än ner i diket. Vi tjejer var mest dansbenägna och hängde i alla fall med i ”Små grodorna” och ”Raketen”.
Efter ”Raketen” var det ganska utdragna midsommarprogrammet abrupt slut och vi gick tillbaka till hamnen och tog båten till stan – alla skärgårdsbåtar var björksmyckade – och sedan promenerade vi från Strömkajen till Kungsholmen, där mina närmaste mataffärer var stängda. Annika fick ta med tyskarna hem till mig medan jag tog tunnelbanan till Daglivs och köpte det som behövdes till hamburgare och en en dag sen födelsedagstårta.
En gul liten svensktysk och tysksvensk ordbok skymtar på bordet vid Victoria, och den tog snart över hela kvällen. Jag tror det var Annika som började. ”Sandra, säg ett ord som du vill kunna på tyska så ska jag lära dig det.” Jag drog till med några ord och Annika slog upp och talade om för mig vad det hette, till de tysktalandes stora förtjusning. Jag undrar om det blev helt rätt en enda gång. Sedan började Ludwig bläddra på måfå och sa plötsligt och oväntat: ”Vis-doms-tand!” och nu gick språkglädjen inte att hejda. Bäst var förstås riktigt svåra ord som ”preliminärskatt” (be mig inte översätta det, det var två mil långt och omöjligt att uttala) och besynnerligheter som ”jordgubbe” kontra tyskans motsvarighet ”Erdmännchen”. Det betyder ”surikat”. Just precis, det ganska komiska lilla djuret som står raklångt på bakbenen och spejar i öknen. Markus och Ludwig härmade surikater tills jag lyckades gissa vad de menade.
Jag tillbringade en del tid i köksregionen och hörde bara brottstycken av vissa orddiskussioner, ”Zimt” nämndes, hörde jag, ett nytt okänt djur beskrevs, Annika tystnade och frågade sedan: ”Vad har kanelen med getterna att göra?”, men det mesta drunknade i högljudda skratt. När jag kom fram med jordgubbstårtan och en stor kniv ryckte Markus tillbaka i spelad skräck, och jag bad om ursäkt för att jag inte hade någon tårtspade, och då var ”tårtspade” det roligaste tyskarna hade hört någonsin. (Vad kan man tro att de såg framför sig? En tårtskyffel? Tårtskovel?)
Förutom ordboken plockades också det lilla frågespelet ”Boknörd” fram, kort med ”265 frågor för bokälskare”, och Victoria bombarderade mig med fråga efter fråga. Jag gjorde helt okej ifrån mig. När hon sedan frågade om jag kände till Nils Ferlin-strofen ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp” och Ludwig uppfattade ”papperslapp” som ”Papa Schlumpf” – Gammelsmurf – var det kört igen. Efter en av kvällarna då vi umgicks i Tyskland för två år sedan hade jag magen full av Flammkuchen med äpple och kanel och halvlåg i baksätet på väg hem från restaurangen och skrattade så att jag hade brutalt ont i hela kroppen. Den här gången skrattade jag så att jag grät över min tårtassiett.
Dagen därpå skulle de ta sig vidare söderut och bo över hos Annika i Linköping en natt. Hon skulle åka med Victoria i husbilen och Markus och Ludwig köra sina mopeder. Jag och Annika mötte upp i Storvreten på förmiddagen, där det bläddrades i kartboken och putsades på mopederna, och innan det var dags att köra fick både Annika och jag testa att åka bakpå en tysk trettioårig moped, Ludwigs gröna. Annika skulle åka först och satte på sig den gigantiska vita hjälmen, men hade problem med spännet. Till slut gav hon upp och Markus fick knäppa det. Vroom, iväg längs den korta Svensson Svensson-gatan med likadana hus, och lika snabbt tillbaka. Min tur. Jag drog samma hjälm över huvudet, men glömde titta på det där svåra spännet innan och fumlade och trixade, men det ville sig inte. Hela tiden stod Markus framför mig, med sin oefterhärmliga förmåga att klart och tydligt uttrycka vad han menar utan att säga ett ord. ”Det går inte så bra det där? Nej, jag ser det. Jaha, och hur har du tänkt lösa problemet?” Jag kunde bara skratta, ge upp, lyfta på hakan och få hjälp med knäppningen. Och så hoppa upp och iväg! Mot vändplanen, flytta på er, ungar! och runt och ytterligare en vändning borta vid stora vägen. Det gick alldeles för fort att komma tillbaka. Mera!
När de var klara med allt hoppade jag in i husbilens baksäte och fick skjuts till Tumba station, varifrån jag tog pendeltåget in till stan, och hemma var det bara min och Annikas björklövskrans som påminde om helgens händelser. Ja, och massor av disk.
För den som kan tyska citeras här midsommaraftonens bloggpost från hemsidan som lagts upp för de tre tyskarnas Skandinavienresa.
Heute ist Midsommarafton und da wird hier ganz traditionell Midsommar gefeiert. Wir waren mit 2 schwedischen Freundinnen in Vaxholm – einer netten Insel in den Schären von Stockholm. Wir haben uns einen Kranz aus Birkenzweigen gebunden und um den Midsommarbaum getanzt. War sehr lustig und auch interesant, schwedische Kultur zu erleben! Danach gabs Hamburger und Geburtstagserdbeertorte bei Sandra in Stockholm! Ein toller Tag! Morgen gehts weiter nach Linköping und somit immer näher nach Deutschland! Fähre ist schon gebucht!
I går kväll tog jag en promenad tvärsöver ett Södermalm med solsken och högst dramatisk himmel efter att ha fått ett meddelande från Lena att hon hade några inköp att överlämna. Hemkommen från Sri Lanka och London hade hon både köpt det Whittard-chokladpulver jag beställt och som bonus honeycomb-godis, också från England, och ett paket te och kaffe med mandelsmak från Sri Lanka. Teet, Earl Grey-påsar av märket Dilmah, är min favoritsort i utbudet i SJ:s förstaklassvagnar som jag och Lena åker till Köpenhamn, och där står ju faktiskt: ”Hand-picked and artisanally made in the Ratnapura region of Sri Lanka.” Whittards Rocky Road Hot Chocolate är jag glad som ett barn över att ha stående här hemma nu. När jag stod och valde bland sorterna på Whittards hyllor i Bath i mars rekommenderade killen bakom disken Rocky Road, men jag tog ändå den klassiska chokladvarianten. Den är jättegod, men jag har ju sedan dess varit nyfiken på vad jag missade.
Överlämningen blev en två timmar lång fika. Ett par koppar te, provsmakning av ett omfattande chokladsortiment från Hotel Chocolat och Thorntons och bildvisning från resorna.
På hemvägen hade molnen skingrats och Stockholm var sommarnattsljust.
Den här gången testade tapaskvartetten (Mireia, Jenny, Jenny och jag) Matkonsulatet på Kungsholms strand, med underrubriken ”Barcelona ℅ Stockholm”. De två mest Barcelonavana i gruppen ifrågasatte menyn som blandade svenska och katalanska och därefter själva rätternas tveksamma geografiska tillhörighet. Var syftet att komma så nära katalanska tapas som möjligt? Eller att svenskanpassa dem? Eller att modifiera av annan anledning?
Som svensk, hungrig tapasätare var jag själv mest intresserad av vad mina egna smaklökar sa om saken. Mums! om cecina med payoyo-ost och krasse (carpaccioartad köttanrättning), friterad sparris och potatis med goda såser. Nej! till olivoljan som hälldes kring chokladcremoson.
Ska det vara som i Barcelona borde bröd ingå som en självklarhet på varje bord, påpekade Mireia, och vi andra höll med, men vi var också eniga om trivselfaktorn i inredning och utformning. Det skulle nog faktiskt också vara främsta skälet till att jag återvänder.
I januari hörde Ivana av sig och frågade om vi skulle ses här i Stockholm och ta en fika. Då var det länge sedan vi sågs sist, maj 2012.
Men det hela började två år dessförinnan, i maj 2010. Jag och Annika hade rest runt på Balkan i en vecka och var på väg till Bulgarien varifrån vi skulle flyga hem. Den lilla staden Prilep var vår sista anhalt i Makedonien, det land där vi tillbringat mest tid, och i Prilep gjorde vi av med minsta makedoniska denar innan vi skulle stiga på nattbussen mot Sofia. Det var ett misstag. Till skillnad från alla andra bussar vi kuskat runt med krävdes på den här turen inte bara biljett utan något slags verifiering av biljetten som kostade en slant och en avgift för att få ha sin stora ryggsäck i bagageutrymmet, och där stod vi utan pengar i rätt valuta. Ett par i vår ålder och en vän till dem kom till undsättning. Vännen, hemmahörande i Prilep, betalade gentilt våra avgifter, och paret, som skulle med bussen, tog sig an oss hjälplösa turister på resan. Nu kände vi oss inte speciellt hjälplösa, vi hade rest runt problemfritt fram till just den här resan, men de var oerhört rara, visade oss våra platser ombord, förklarade att det var dags för bensträckarpaus när bussen stannade på en rastplats mitt i natten och gav oss slutligen sina kontaktuppgifter när de klev av medan vi skulle fortsätta hela vägen till slutstationen.
På så sätt lärde jag känna belgradborna Daniela och Vasse, metalfans, hon engelskalärare med piercingar, han konstnär med svarta t-shirts med metalbandtryck.
Våren 2012 avslutade jag och Jenny F vår tågluff genom Europa med ett par dagars vistelse i Belgrad, där Daniela och Vasse visade upp sin stad, sitt hem, schyst graffiti och annat sevärt. Med på vissa av aktiviteterna var deras kompis Ivana, som var intresserad av Sverige och genom en bekant försökte lära sig lite svenska. Hon skulle gärna vilja flytta till Sverige, och efter en tid fick jag veta att det faktiskt skulle bli av, både hon och hennes bror skulle komma hit.
Så för ett knappt halvår sedan satt jag på en sen buss en snöstormig dag och var på väg mot Non Solo Bar på Odengatan där Ivana och brodern satt och väntade, och jag minns hur min känsla där på bussen inför vårt möte inte alls stämde överens med hur det faktiskt blev. Jag såg framför mig att jag skulle träffa två personer som sökte lyckan i Sverige, funderade på om jag kunde ge dem några tips, om vi kanske skulle prata om samhällsskillnader och språk – och ja, jag erkänner, jag såg mig själv som experten som gärna skulle dela med mig om de behövde information. Man kan nog säga att det blev tvärtom. Under de tre timmar vi satt där, tills stället stängde, blev jag upplyst om världen.
Det var framför allt Ivanas bror som, på mycket god engelska, tog sig an uppgiften att beskriva det land de lämnat. Serbien är trevligt på många sätt, och man kan definitivt vara där på semester, som jag och Jenny, och tycka att människor verkar vara tillfreds och att vardagen fungerar, men den bilden är förstås helt ytlig. Jag fick höra om arbetsmarknaden, myndigheter, högt uppsatta politiker med flera områden där korruptionen går djupt, och om ett folk som istället för att kämpa emot suckar, säger ”ja, ja” och skrattar åt eländet. Jag kan inte riktigt återge det, men som illustration berättade han om en brittisk komediserie och en italiensk serietidning, har jag för mig att det var, som båda har samma absurda humor och skildrar en uppochnervänd värld som serber tydligen är störtförtjusta i, för: ”Det är precis så det är här!” Trots att jag inte kände till det han pratade om var det lätt att sätta sig in i vad han menade. Att välja att med ett uppgivet leende kapitulera inför det löjligt obegripliga.
Vi pratade vidare om krig, religiösa inriktningar och betydelsen av släktskap och härkomst. En negativ sida av sammanhållningen släkt- och byvis var hur de banden avgjorde vilken anställning man hade chans att få. Om chefens far och den arbetssökandes farfar kom från samma ort var saken klar. De samhällsfenomen vi pratade om är så klart enormt komplexa och upplysningarna jag fick så subjektiva som de alltid är när man tar del av en enda persons, eller för den delen två syskons, perspektiv, men jag upplevde ändå att insikt efter insikt landade i skallen när de för mig mer eller mindre avlägsna och främmande sammanhangen förklarades.
Ivana var ganska tystlåten under tiden, förutom då hon flikade in erfarenheter som bekräftade hennes brors beskrivningar, och så här i backspegeln tolkar jag det som att hon var den av dem båda som mest blickade framåt. Det är tufft att komma till Sverige i avsikten att inkorporeras i samhället. Det är välkänt av många av oss som bor här, även om vi inte erfarit det själva, men bilden som sprids utanför Sverige är ofta förskönad. Brodern höll ut i en månad innan han flyttade tillbaka, medan Ivana är kvar. Jag önskar honom all lycka båda i att skapa sig en dräglig framtid och att åstadkomma förändringar där han kan, och hoppas att Ivana kan uppbåda den kraft som behövs för att lära sig svenska och skaffa sig inkomst och ta steg efter steg mot det liv hon önskar.
Just nu läser Ivana på SFI, tar städjobb udda tider på dygnet och delar ett litet hus utanför stan med tre serbiska killar, och hon klagar inte på omständigheterna, tvärtom, hon tycker mycket om Sverige och Stockholm och gör ständiga utflykter för att upptäcka sin omgivning. Men en sak tycker hon är tråkig, och det är att hon nästan bara umgås med män. När hon var hemma hos mig en gång i våras plockade jag efter att vi ätit fram ett nagellack – naglarna var i ett krisläge – och skulle just börja måla när hon sa att hon väldigt gärna ville göra det åt mig. Till professionen är hon make-up-artist och saknar den delen av sin vardag. När jag berättade för Jenny H om nagellacket och om att Ivana saknar att ha tjejkompisar kom hon med det förträffliga förslaget att vi drar ihop några väninnor och har manikyrkväll.
Ivana var på. I kväll hade jag henne, Jenny H, Jenny F och Sofia här hemma hos mig, vi åt kycklingsallad och sedan hade Ivana nagelsalong på soffan, där vi satte oss en i taget och valde nagelform och färg på lacket. Jenny H gick hem tidigt, men Jenny F, Sofia och jag besökte alla salongen. Resultatet ses ovan. Som tack fick Ivana två böcker som i text och bild säljer in vårt vackra Sverige. Hon blev glad.
Det är ju en så rolig grej att Anna, Sofia, Christian och jag går till samma frisör, och att vi gillar henne så mycket. I dag kom Sofia förbi Slussenbibblan så att jag kunde skriva på kortet till en bröllopspresent från oss fyra.
I höst är Historieätarna tillbaka. Häromveckan var jag och Lena i Rosendals trädgård och provsmakade 1500-talsmat tillsammans med Erik XIV och … hans fru, antar vi.
Menyn kretsade kring en helstekt kalv fylld med fåglar – två kalkoner och ett antal kycklingar och vaktlar. Ett dygn hade det tagit kocken Göran Svartengren att tillreda det hela.
Lena hade sett den öppna inbjudan till grillfest i 1500-talstappning på Historieätarnas Facebook-sida och jag trodde att det skulle krylla av folk, men vi var inte många själar som inte tillhörde själva inspelningsteamet. När vi hade stått där ett tag i grillrök och iakttagit det präktiga djuret kom de två huvudpersonerna. Vi som utgjorde undersåtarna instruerades då att ställa upp oss lite mer organiserat och kungaparet gjorde en värdig entré med vinkningar och handskakningar framför filmkameran
Därefter var det äntligen dags för festmåltid. Kocken skar och kung Erik höll i fatet och fick provsmaka de första bitarna av det han växelvis under högtidliga utrop kallade ”oxen” och ”kossan”, får se vilket som kommer med i programmet. Sedan arbetade två man med att skära loss köttstyckte efter köttstyckte och plocka ut fåglarna.
En bit bort skars bröd, en majonnäs rördes ihop och vitlök, kirskål, spansk körvel och libbsticka preparerades i fina gröna högar.
Vad gott det var! Jag åt kalvkött och både kalkon och kyckling, tror jag, men ingen vaktel. Det fanns ganska gott om dem, men sättet att äta dem var inte särskilt tilltalande. De som frågade fick veta att man bara började gnaga på de små grillade fåglarna och så fick man spotta ut ben och annat som man inte kunde tugga i sig. Men i övrigt var jag inte blyg. Det fick man för övrigt inte vara. ”Ät! Var inte blyga!” sa kocken gång på gång. Inte så konstigt, det var ju precis hur mycket mat som helst. Jag gjorde till och med i ordning en extra macka med generöst med kött och grönt som jag svepte in i servetter och tog med mig hem.
Miljön var väl inte alldeles 1500-talsanpassad, men trevlig och grön, efter ett regn som upphörde strax innan festligheterna började och som kom tillbaka när vi var klara. Jag och Lena tog Djurgårdsfärjan till Slussen där vi skildes åt för att gå hem och plugga vidare. Det här var nog den mest intressanta paus från studierna jag någonsin haft.
I januari hörde Ivana av sig och frågade om vi skulle ses här i Stockholm och ta en fika. Då var det länge sedan vi sågs sist, maj 2012.
Theomis 