DCCCXCV Den goda människan i Sezuan

20121110-005829.jpg
Efter att ha fått ett presentkort på hundra kronor på Dramaten köpte jag häromsistens en billig biljett till Den goda människan i Sezuan. När jag i kväll kom med min andra raden-biljett fick jag veta att jag istället kunde sätta mig på någon av de bakre raderna på parkett, eftersom det fanns så många lediga platser. Så där satt jag nära mitten på bänkrad 15 med min 50-kronorsbiljett och tyckte att det blivit en riktigt bra deal.

Det var mer underhållning än särskilt djupt filosoferande över människans eventuella förmåga att på samma gång vara fattig och god, som väl är Bertolt Brechts utgångspunkt. Dels gillade jag teaterns unika förmåga att övertyga oss om att de svenska skådespelarna var kineser – inget konstigt alls med en reslig västerlänning i träningskläder som spelar en vattenförsäljare vid namn Wang – och dels var det extra kul med de roller som spelades av samma personer. I historien ingår att huvudpersonen, den goda Shen Te, klär ut sig till Shui Ta, som presenterar sig som hennes manlige kusin, men även flera andra karaktärer hade egenheten att aldrig synas samtidigt på scenen, som Wang och den pompöse barberaren i lång svart rock. Bänk 15 var lite för långt bort för att jag skulle se ansiktsdragen ordentligt, så först nu när jag läser rollistan inser jag hur få skådelspelare som använts till de ganska många rollerna.

DCCCXLVII Scener ur ett äktenskap på Dramaten

Det här är min oskolade uppfattning: Pjäsen ska mest av allt vara explosivt känslosam. Två personligheter presenteras och befästs, så att publiken därefter kan följa svängningarna när maktbalansen och sympatierna skiftar, snabbt och komprimerat, över några års äktenskap. Det eventuella budskapet bör vara att mellanmänskliga relationer förr eller senare spricker, plötsligt går allt åt skogen utan att någon (tror sig ha) gjort något fel. Utåt- och inåtvänd sorg och ilska flammar upp. Det närmaste dessa plågade människor kan komma ett lyckligt slut är resignation.

Men så väljs Jonas Karlsson som innehavare av den manliga huvudrollen och den som gjorde det valet måste ju känna till att Jonas Karlsson inte kan låta bli att underhålla. Första aktens ordväxlingshumor (den stackars maken som uthärdar hustruns förebråelser och tar på sig all skuld med hundvalpsiver) ihop med raffinerad men uppenbar fysisk komedi (Jonas huvud mellan två lampskärmar, som gör att öronen viker sig) spiller över i andra akten. Där har vrede, bitterhet, hämndlystnad och ånger tagit över totalt, men publiken är inställd på skratt och läser in humor i grälen så snart det låter sig göras, även i Livia Millhagens repliker, och då är hon utan tvekan den som är mest Bergman av de båda.

Jag köper det här, underhållningen i synnerhet. Det är synd att känslorna måste bli så överhettade i andra akten att ironin och distansen dör ut.

Det var nypremiär i går och Scener ur ett äktenskap spelas tio gånger till under hösten.

DXV Lycka på Stadsteatern


I morgon fredag är det premiär och i går var jag och Anna och såg genrepet för Tjechov-pjäsen Lycka på Stadsteatern.

Jag som trodde att palmerna och glitterdraperiet hade satts upp som pynt för vår skull när Stockholms och Botkyrkas kulturförvaltningar hade kick-off i Stadsteaterns stora salong dagen före lucia, men de hörde alltså till Lycka, pjäsen som satts upp under flera olika namn genom åren och som Tjechov skrev när han var omkring 20.

I den här versionen var handlingen av sekundär betydelse, att döma av upplägget, med massor av fysisk komik, oväntad rekvisita och nära på stand-up-inslag. Alltihop började med att regissören Alexander Mørk-Eidem kom upp på scenen och berättade lite lättsamt och smånervöst om vilka bitar man särskilt testade i kväll, drog en kortfattad bakgrund till pjäsen och sa att eftersom föreställningen är så lång – 4 timmar och 20 minuter inklusive paus – är det helt okej att gå ut och kissa och komma tillbaka.

Den handling som ändå fanns där hade säkert en liten kärna som överensstämde med originalet, men det mesta verkade överfört till vår samtid. Det kretsade kring ett antal personer som träffas för att festa på ett gods som åtminstone i början ägs av en ung grevinna, Tova (Tova Magnusson), som gift sig till det, men vars åldrige make nyligen dött och nu står hon i skuld till många. På festen dyker bland andra Fredrik (Fredrik Lycke) upp, som väl räknas som huvudkaraktär, den obotligt otrogna, nedlåtande, outgrundliga charmören, och en rad personer i olika åldrar som alla har uttalade och mer hemliga relationer till varandra, vilka avslöjas och utvecklas ju längre festkvällen lider. Under veckorna som kommer får alla ta konsekvenserna av det som förlöpt.

Och så var det de där tvära kasten mellan helt vanliga repliker och publikdialog. Skulle vi respondera? Klappa när en av skådespelarna bad om applåder? Var den där episoden då karaktären Jörgen (Jörgen Thorsson), en ung läkare, kastade pengar över sufflösen något repeterat eller improviserat? När han just blivit låtsasupprörd över att hon hjälpte honom med ett par ord då han hävdar att han inte alls tvekade utan bara tog en liten paus?

Vi satt långt fram och följde alla publiktillvända passager på nära håll, som när karaktären Andreas (Andreas Kundler), en naiv och bedragen äkta man, plötsligt får ett slags galet utbrott och kommer på att när han nu ändå står på Stadsteaterns stora scen ska han minsann passa på att spela Hamlet. Så han börjar demonstrera hur hans version av Hamlet skulle se ut. ”Jag skulle börja längst bak!” ropade han, sprang in mot det bakre draperiet, vände sig om och rusade fram i full karriär mot scenkanten, där han antingen visade enorm fysisk skådespelartalang eller faktiskt var på väg att trilla ner, medan de allra närmaste skrek och sträckte fram armarna för att ta emot. Men han klarade det och började genast beskriva balanserandet på kanten som ett effektfullt trick i hans planerade Hamlet-version. Det går förstås inte att återge hans entusiastiska dramaturgiska brainstorming på ett rättvist sätt, men när han hållit en Hamlet-monolog på engelska i expressfart och sedan började kliva runt i publiken för att visa hur det skulle krydda hans tolkning skrattade jag så att jag grät.

Efter pausen, då de olika karaktärernas, i synnerhet Fredriks, dåliga omdöme leder dem närmare och närmare undergången, var stämningen mycket svartare, men fortfarande med bisarra och skrattretande inslag, som när både en och annan gömmer sig i drivor av skum från en skummaskin, och när Fredriks skägg både bildligt och bokstavligt sprider sig bland karaktärerna.

Om man ska våga sig på en sammanfattning så var det många frapperande faktorer som hindrade mig från att dechiffrera vad pjäsen eventuellt hade för budskap, och att man jämt utsätts för omotiverad nakenhet och intimitet på scenen stör mig – dra upp byxorna, mänska! – men den första akten, på nätta två och en halv timme, var det roligaste jag sett i teaterväg någonsin.

Uppdatering 8 januari: SvD har recenserat, ”Bubblande klassikerslakt”.

CDLXXXVII Hedda Gabler-premiär

Den 26 juni köpte jag två biljetter till gårdagens Hedda Gabler-premiär på Dramaten. Vad arg jag hade blivit om jag blivit sjuk eller fått något annat dumt förhinder. Men nu var jag på plats, och den andra biljetten gick till Jenny F. Som vanligt behövde jag hjälp med kändisspottingen – en av få saker jag tycker är roligt samtidigt som jag är usel på det – och Jenny pekade ut Fredrik Skavlan, Marie-Louise Ekman, Yukiko Duke med flera, och Reine Brynolfsson, som satt i närheten av oss, såg jag alldeles själv (men så var han också på Riche förra söndagen, travade med angelägen blick och snabba rörelser in genom dörren samtidigt med mig och Sofia och letade efter någon han kände).

Det var röd matta och marschaller och allmänt festlig stämning. I pausen var marmorfoajén knökfull av människor som ville se och synas.

Själva pjäsen? Ja, vad ska man säga. Maria Bonnevies insats uppskattade jag, somliga andra medverkande var obegripligt dåliga, så där så man undrade om dåligheten var medveten eller inte, och tyvärr tyckte jag heller inte alls om hur historien berättades. Framför allt var pjäsen för kort, händelseförloppet och alla vändningar i relationer, avslöjanden och känsloskiftningar var så komprimerade att reaktionerna och de påföljande händelserna aldrig blev trovärdiga. Jag fick känslan av att man tänkt att Hedda Gabler är en klassiker, alla vet hur det går, så vi struntar i att berätta historien och lägger krutet på några dramatiska höjdpunkter och en fräck scenografi. Pistolskyttet lyftes fram, i pappersbränningsscenen brann riktiga lågor, i relationen mellan Hedda och hennes make fanns ganska mycket – elak – humor och dekoren utgjordes av stora, slående ceriserosa soffor. Det var ungefär vad som fastnade i minnet, förutom kläderna, som var sobert svarta och grå och delikata ihop. Heddas klänningar, särskilt det långa, svepande numret, i mörkgrått upptill och ljusgrått nertill, var kanske det starkaste kortet i hela föreställningen.

Den sammantagna upplevelsen är jag inte alls besviken på, vi hade trevligt, stämningen var god och skådespelarna fick massor av blommor, men särskilt eftersom jag själv inte var speciellt imponerad av vad man gjort med Hedda Gabler är jag väldigt nyfiken på vad andra tyckt. Nu ska jag läsa recensioner.

CDXXXI Natten är dagens mor

Kom över två fribiljetter till Noréns Natten är dagens mor på Dramaten och gick med Anna i går. ”En känslig och vacker pjäs om ungdom och sökande efter identitet”, säger Dramatens hemsida, en alkoholismframkallad kavalkad av anklagelser och fula ord på vrålvolym, säger jag. Men det är bara en beskrivning, inte ett omdöme. För att vara vrålkavalkad var den intressant, besvärande, gripande och faktiskt lite rolig här och var. Men mest beklämmande. Det finns ju familjer som ser ut så där, med en far som har supit sönder relationerna, ekonomin, vardagslivet, barnens uppväxt och hustruns förtroende.

Nu när jag har förstört just den här poängen för den som har tänkt se pjäsen kan jag säga att det jag nog gillade bäst var att man fick följa den stingsliga familjen ett bra tag innan man förstod att bakgrunden till de osunda relationerna var just pappans drickande (om man som jag såg pjäsen helt utan att ha läst på). En familj blir inte dysfunktionell utan anledning, och det här var deras.