Etikettarkiv: Stockholms historia

MCMX Stockholms mest festande ungkarl

På onsdagar 13.00 kan man gå på ”Onsdagshistorier” på Stadsarkivet, kortare föreläsningar om Stockholmshistoriska ämnen. Avslutas med kaffe. Mycket gemytligt.

Jag ville gärna gå på ett sådant program och just i dag fanns det utrymme i kalendern och därmed fick jag ta det ämne som råkade bjudas, nämligen ”Stockholms mest festande ungkarl”. Bo Eriksson från Stockholms universitet berättade om 1800-talets Stockholm utifrån Erik af Edholms dagböcker. Han var militär, hovman, teaterdirektör och större delen av sitt liv partajande ungkarl som dansade på mängder av baler. Dessutom levde han under en tid då adeln, som han själv tillhörde, fick en förändrad samhällsposition och ståndsriksdagen slopades. Bland det mest spännande med Erik af Edholms dagböcker, tyckte både föreläsaren och jag själv, är att det framgår hur man samtalade med bekanta och om vad, hur man umgicks ute på sommarnöjet, hur familjerelationer såg ut, alla vardagslivsdetaljer i ett visst stockholmskt samhällsskikt.

Så där satt jag och sänkte medelåldern och försökte knyta ihop ny information om ståndsriksdagen med den jag bankade in i skallen på Stockholmskursen för ett år sedan, varpå jag gick och hälsade på mina gamla kolleger från Slussens biblioteks tid, nämligen Faktarumspersonalen som temporärt flyttat från Stadsmuseet till Stadsarkivet. Nu liknar deras situation den som vi bibliotekarier hade som temporärt placerade på Stadsmuseet.

”Onsdagshistorier” är ett samarbete mellan Stadsarkivet och Stockholms universitet och rekommenderas varmt för den som vill förkovra sig i Stockholms historia på ett lättsamt sätt. Vissa av föreläsningarna finns på Stockholms stads eget YouTube, ”Film från Stockholms stad”.

MDCCCXCVI Det vi inte vet om Kungsgatans historia är inte värt att veta

Tämligen oförberedd och idélös kom jag till Chriss på Salong Novo, där jag bokat tid för att göra en 30-talsfrisyr, men det var långt ifrån några problem med den saken, Chriss hade stenkoll och berättade att hon sett så mycket fram emot det här uppdraget och till och med hade pratat om det med sin man, som anklagade henne för att vara överengagerad i sitt jobb. Vågigt hår skulle man ha, och ganska kort, med eller utan hatt. Av två hattar hon tagit med hemifrån valde vi en och så fick jag en fejkat kort vågfrisyr. Det var ovanligt många kunder på plats i salongen och alla var nyfikna på vad som föranledde en så ovanlig makeover. Jo, två bibliotekarier har gått in för årets Stockholm läser-bok Kungsgatan till hundra procent och tänker nörda loss på 20-, 30- och 40-talstema inför publik – gissningsvis en handfull äldre damer – på tidskriftsavdelningen på Östermalms bibliotek. (Men de sistnämnda detaljerna sa jag inget om.)

När jag kom till biblioteket var Helena redan där, på gång att byta till 40-talsklänning med blombrosch, och vi satt ett tag vid varsin dator och satte ihop kvällens bildspel och skrev på våra manus, innan vi gjorde vårt bästa för att skapa en tekniskt fungerande och hjälpligt trivsam programhörna i en hopplös lokal. Syltkakor, mandelkubb och en orkidé från köket gjorde sitt till.

När allt var över – alla gamla Kungsgatsbilder visade, spännande detaljer berättade och intressanta texter upplästa, inför ett gäng damer, några herrar, mina vänner Sofia och Anna, totalt 16 personer – klappade vi oss själva ordentligt på axeln. Inte för att vi var proffsiga och förberedda, utan för att vi helt sonika höll föredrag ändå, trots att den ena knappt visste vad den andra skulle prata om.

MDCCCXCIV Dags för nattliga smörgåsrån

Höll nyss på att freaka ut av stress i och med att jag parallellt studerar Kungsgatan under tidigt 1900-tal, organiserar nästa lunch för hemlösa och bokar restaurang i London, samtliga uppgifter brådskande, vilket mina medmänniskor med rätta påminner mig om. Sedan stannade jag upp – jag är ju helt såld på Stockholms historia, det är en ynnest att få vara med i gänget som arrangerar hemlösluncher och lyxen att äta i London ska vi inte tala om. Visst, klockan är mycket och ögonen svider en aning, men här finns gott te, en ny sort som jag köpte i Portishead häromdagen, tulpanerna på bordet har slagit ut så där lagom just nu och eftersom jag ska vara uppe en stund till tänker jag lyssna på en eller två favoritlåtar medan jag värmer mer vatten och brer några smörgåsrån.

Nu känns det mycket bättre.

Medan jag knaprar på smörgåsrånen ska jag läsa igenom Sven Auréns betraktelse, publicerad 1938, om Kungsgatan som Stockholms Broadway. En fantastisk text. Sedan ska jag sova.

MDCCCLXXXIV En rak promenad



Årets tredje stadsvandring, i strålande vårsol, ledde oss i gruppen från Mosebacke torg längs Östgötagatan ner till Katarina Bangata. Idén med vandringen var att det går att gå hur långsamt som helst längs en enda gata och på vägen passera oändligt historiskt stoff. Det funkade så klart, om man inte ser det som lite fusk att de nämnda historiska sammanhangen, kring hus och gatunamn, nästan oftare hörde till någon av de korsande gatorna än just Östgötagatan, som vi följde. Men det gjorde ingenting, allt var intressant, från arkitektoniska detaljer och street art till rivna kapell och nedlagda bryggerier.

MDCCCLXXIV ”Invandraren och söderkisen”

En medarbetare på Stadsmuseets kommunikationsenhet, Sällskapet Per Anders Fogelströms vänners ordförande, guiden och jag. Senast jag var på stadsvandring, för knappt två veckor sedan, var den sannolikt full – äldre damer, ett par äldre herrar och faktiskt några i min egen ålder – och den här gången blev vi en högst exklusiv skara. Det är helt okej att gå i en lite större grupp, men jag störtgillar att vara en av få. Extra speciellt var det förstås att vi alla i någon mån hade anknytning till Stadsmuseet och stans historia. Guiden erkände att Fogelströmsällskapets ordförandes närvaro gjorde henne lite nervös, men det hade hon inte behövt vara. Han visade sin uppskattning gång på gång – men kunde inte låta bli att komplettera när han kom att tänka på detaljer ur böckerna som passade med platserna vi var på och sammanhanget guiden berättade om. Det var bara intressant, och ganska charmigt.

Rubriken för vandringen var ”Invandraren och söderkisen”, ett ämne jag av en händelse råkade ladda för i går kväll när jag som vanligt inte hittade något kul alls i TV-tablån och hamnade på Öppet arkiv, där det puffades för Fredrik Lindströms serie Värsta språket från 2002. Jag både såg serien och läste boken när det begav sig, blev lite nostalgisk och tittade på första avsnittet, som bland annat tog upp likheterna mellan ekenssnack och rinkebysvenska. Just sådana jämförelser mellan gårdagens och dagens utifråninfluenser i Stockholm handlade vandringen om, delvis med utgångspunkt i Fogelströms Stad-serie. För hundra år sedan ogillades det ovårdade ekenssnacket, med lokala ord från diverse dialekter, och numera är somliga bekymrade över att ungdomar, som ofta är födda i Sverige, använder ett språk med alternativ grammatik och lånord från hela världen. Guiden pratade också om vilka yrken de invandrade (som vi nu skulle kalla inflyttade, från andra landskap) fick i Stockholm på Hennings tid, Fogelströms landsortshjälte som hamnar i storstan vid 1800-talets mitt. De flesta jobb var fysiskt krävande och kan gott och väl jämföras med de jobb som städare och vårdbiträde som ofta går till våra dagars nya svenskar. Man har räknat ut att det tog 15-20 år för en inflyttad stockholmare kring förra sekelskiftet att gå från de första tunga jobben och enkla levnadsförhållanden till en högre position i samhället. Utan att veta närmare hur man definierar den klassresan tyckte jag resonemanget var intressant, om vilket uthållighetsprov det alltid tycks ha varit att slå sig fram i vår stad.

Utöver upplysningarna om Fogelströms fiktiva värld och hur den speglar verkliga historiska förhållanden under en omvälvande tid, helt lik och helt olik vår, blev det ytterligare en lektion i Södergeografi. Jag behöver många. Att jag ska ha så svårt att få en överblick över den ön.

MDCCCLIV Gentlemen på Rigoletto

Så har man då sett den omtalade filmatiseringen av Gentlemen.

1. Boken är bättre. (Ja men så är det väl alltid, säger ni. Ja, nästan.)

2. Komprimeringsvarning. Man har tagit en oerhört komplex handling och klämt in i en – visserligen lång – långfilm och istället för att stryka vissa delar valt att inflika kortkorta glimtar av dem. Nog för att berättelsen är svårföljd även i boken, men i filmen blir det dessutom fragmentariskt och summariskt. Kanske borde Gentlemen ha blivit en TV-serie?

3. Henry Morgan. Visst, han ska vara den otidsenlige gentlemannen och dandyn mitt i 70-talets märkliga mix av ovårdade hippies och glittrigt disko, charmören med barnslig och naiv entusiasm, men skrattar man så lätt åt honom i boken? Har han inte hyfsat stor värdighet, ”berest, beläst och belevad” som han är, i god tradition efter sin farfar Morgonstierna?

4. 70-talets Stockholm. Oj oj oj, vad man får frossa! Kläder, frisyrer, bilar, butiker, hela stadsmiljöer. Av den anledningen ses Gentlemen med fördel på bio, på en stor duk där alla detaljer kommer till sin rätt.

MDCCCXLIX Nu finns Fältöversten i Stockholmskällan

Faltoversten

Min första post i Stockholmskällans databas på minst fyra år! Min plan är, som sagt, att snöa in på subkulturer bland ungdomar, ungdomsgäng och ungdomsvåld. Kul va?

Vi Stockholmskällemedarbetare inom Stockholms stadsbibliotek har alltså i uppgift att söka fram, beskriva och mata in relevanta litteraturtips för den som är intresserad av något av alla upptänkliga områden inom Stockholms historia. Nästa bok jag ska ge mig på är Vi är framtiden, som innehåller intervjuer med 15-20-åringar i Stockholm 1984.

MDCCCXXIV Tillbaka till Källan

Namnlös

Stockholmskällan – I’m back! Inte sedan början av 2011 har jag jobbat med den stockholmshistoriska webbplatsen och databasen, men nu ska jag alldeles snart börja igen, efter en initieringsrit i form av en sextimmarsworkshop på Medioteket i Liljeholmen. En hel del har förändrats, det är nya människor och nya målsättningar, och tekniken har jag inte ens tittat på. Några människor är förstås desamma. Det är ett häftigt fenomen det där med att inte ha kontakt på några år, träffas igen och bara återuppta snacket.

Trendordet på Stockholmskällan är för närvarande ”minoriteter”, i vid betydelse. Oväntat nog har jag själv blivit sugen på att tolka begreppet lite extra brett och fokusera på ungdomars subkulturer genom tiderna. Vi får se vad det blir av det.