Etikettarkiv: Stockholm

MMCCII Galet fint nere vid Norr Mälarstrand i eftermiddag

Och det var vi många som inte ville missa.

Innan jag gick ut tog jag fram ett cerat som jag köpte i Hershey’s-butiken på Times Square bara för att det var roligt, med Hershey’s-loggan på och chokladbrunt stift. Det var två i paketet, så min bror fick ett och jag ett. Det är bra att smörja in sig när det är kallt ute, så jag applicerade frikostigt, och som tur var såg jag mig i spegeln innan jag gick ut. Det mörkbruna stiftet gav en visserligen ganska transparent men tydligt rosa ton. Skickade genast ett varnande meddelande till brorsan.

MMCLXIII Social hållbarhet eller lyckliga och olyckliga gatan

Den här lycklighetsrankingen visades upp på ett kort seminarium med rubriken ”Social hållbarhet” under ”Framtidsdagen” i dag, den numera årliga halvdagssammankomsten för Kulturförvaltningens personal. Vi fick också se siffror och staplar som gällde tillit till andra människor i ens egen stadsdel och hur den tillfrågades utbildningsnivå påverkat svaret. De tydliga trenderna i undersökningsresultatet var att i mindre ekonomiskt välmående stadsdelar är tilliten till andra låg och bland de tillfrågade i de olika stadsdelarna var personer med kort utbildning mer benägna att ha låg tillit.

Jag funderar ofta på hönan och ägget i undersökningsresultat av det här slaget där allt negativt tycks hänga ihop – låg utbildning, låg tillit, dålig hälsa, hög kriminalitet … Ingen av de staplar vi tittade på gällde uttalat pengar, men en kommentar vid sidan om berättade att skillnaderna i tillit ”samvarierar med socioekonomisk profil”. Är ”samvariationen” mellan alla dessa negativa faktorer en ond cirkel, eller ond kedja, som kan ha sin början var som helst – kriminalitet leder till svårigheter att få jobb som leder till dålig ekonomi, lika gärna som svårigheter att få jobb leder till kriminalitet som leder till låg tillit – eller går det att definiera någon grundförutsättning för att stadsdelar och individer ska upprepa dåliga mönster i en nedåtgående spiral?

Att pengar i sig skulle vara en förutsättning för lycka går ju emot allt sunt förnuft (vilket också är ett av skälen till att jag utmanas av den här typen av statistik), men allvarlig brist på pengar får naturligtvis allvarliga negativa konsekvenser. Låt säga att de dåliga ekonomiska förutsättningarna i en stadsdel är så pass dåliga att de hindrar all utveckling mot en bättre tillvaro – hur skjuter man till pengar som faktiskt kan göra skillnad? Vad satsar man på för ekonomiska bidrag som inte leder till en allmosesituation och ett befäst beroende?

Om låg utbildningsnivå är den grundförutsättning som behöver avhjälpas för att trenden ska vändas – kommer fler och bättre grundskollärare att leda till bättre studieresultat och fortsatta, högre studier, eller kommer omständigheter som lågutbildade föräldrar, missbruk eller andra akuta problem i familjen, brist på studiero i ett trångt hem eller brist på förebilder att sluka all studiemotivation ändå?

Om alla de här negativa förhållandena hänger ihop i en kedja, cirkel, spiral, eller hur man nu väljer att se det faktum att det ena leder till det andra, så bör ju rimligtvis en positiv förändring i en faktor påverka nästa. Och det finns naturligtvis de som lyckas i livet trots att förutsättningarna i hemstadsdelen inte är de bästa. Vad som händer med dem? De flyttar, enligt Paul Alarcon, Stockholms stads hållbarhetschef, som höll i seminariet, så stadsdelsstatistiken, med låg utbildningsnivå i vissa delar av staden och hög i andra och så vidare, hålls konstant.

Jag kommer att tänka på dokumentärromanen Bakom det evigt vackra av Katherine Boo (som jag fördjupar mig i en ganska teknisk analys av här), där det mitt i en genomkorrumperad tillvaro i ett indiskt slumområde växer upp barn och ungdomar som trots allt besitter en stark rättskänsla. Det ger hopp om att framtiden inte behöver avgöras av trender och tendenser, sådant som statistiken visar, utan att individer kan välja en annan väg.

Hur som helst är det tur att det finns andra som arbetar med detta, med segregation, dåliga mönster och det så kallade ”frustrationsgapet”, alltså gapet mellan en individs livsmål och den reella möjligheten att nå dit. Själv fastnar jag i filosofin.

MMCXXXIX Sardin, Cantina Real, Strandvägen 1

Det var ingen medveten plan att lönen som kom i måndags skulle partajas upp redan första veckan, men ibland flockas utemiddagarna med vänner i kalendern.

Häromsistens hörde AnnCharlotte av sig, föräldraledig sedan kanske ett och ett halvt år. Hon ville gärna träffa mig och Salomon och prata om hur vi ska jobba på och med Sturebibblan framöver och det gick ovanligt snabbt och lätt att hitta både ett datum att ses och en plats att ses på. Så i tisdags kväll satt vi och tryckte i oss tapas på Sardin – servitrisen gjorde klart att vi hade beställt tillräckligt många rätter för att bli mätta och försvann från bordet innan vi funderat klart på eventuella tillbehör som bröd eller oliver. Mätta blev vi och vi pratade så mycket och länge att samma servitris en stund senare uttryckligen sa – fast med ett leende – att nu fick betänketiden angående dessert minsann vara slut. Det var otroligt kul att ses. Vilken förmån att få ha så genomtrevliga kolleger.

Dagen efter sågs Jenny H, Jenny F, Mireia, Sofia och jag efter att under lång, lång tid förhandlat om datum. Det blev Cantina Real, nära Bergsunds strand, där servitrisen istället tyckte att vi beställde lite snålt, rekommendationen är två eller tre rätter per person. Men vi blev nöjda i slutänden, beställde både egna rätter och saker att dela från den latinamerikanskt inspirerade menyn. Ett färgstarkt och trivsamt ställe, nytt för mig. Snart åker Mireia till Costa Rica på någon månad, så det var roligt att hinna ses.

Slutligen blev det Strandvägen 1 och ”Sköna söndag” i kväll. Eftersom lokalen är uppdelad så att man kan sitta i närheten av bandet som spelar på söndagskvällarna eller vara ganska avskärmad ifrån det i en annan del av restaurangen hade jag mailat och särskilt bett om ett bord nära musiken. Jag var först på plats av alla i sällskapet och när jag sa mitt namn fick jag av någon anledning ändå veta att ”ni får två alternativ, vi har livemusik här i kväll …” ”Det är därför vi är här!” sa jag och blev genast ledd till ett bord mitt framför bandet, vi kunde omöjligt sitta närmare. Vi var fem personer som faktiskt kunde prata med varandra mellan de två seten, eftersom den musik som slogs på i högtalarna då för en gångs skull höll en måttlig nivå, många pluspoäng på det. Under tiden JB Quartet och kvällens gäst Thyra spelade blev man halvdöv, men det var det värt! På ”Sköna söndag” kan man räkna med bra låtar och bra sväng.

MMLXXIII Hur mycket ska man stå ut med på en tunnelbaneperrong?

Hamnar framför Calvin Kleins underklädesreklam med porrestetik i väntan på tunnelbanetåget. Känner en olustig blandning av uppgivenhet – inför ett samhälle som i teorin värnar människors värdighet – och ren och skär genans inför de gigantiska bilderna jag inte kan backa ifrån. Undrar vad killen på min ena sida tänker, och de två småflickorna på min andra. Och alla som kommer från länder där man inte som i Sverige härdas av dagliga visuella sexualiseringsbudskap.

Man kan säga mycket om reklamens sexuella objektifiering av människor, nästan alltid kvinnor, och vad forskningen visar att den gör med oss. Man kan anmäla en reklamkampanj som brytande mot etiska regler, vilket bedöms utifrån bestämda parametrar. Jag tänker också på Babel-intervjun med deckarförfattaren Denise Mina, som sa att Stieg Larsson skulle ha avskytt filmatiseringen av Män som hatar kvinnor, eftersom det grymma sexuella övergreppet mot hjältinnan där framställs med pornografiska grepp, vilket Denise Mina beskrev genom att peka på vissa kameraperspektiv och fokuseringar i filmsekvensen.

Det finns säkert ytterligare sätt att tekniskt analysera fyra stora affischer på halvnakna kvinnor, och det är bra att det görs, att psykologiska och samhälleliga konsekvenser och bildmässiga definitioner slås fast, en nödvändighet om man vill komma fram till vad som är okej och inte okej och varför det är så.

Själv är jag – just här, just nu – hundra procent subjektiv. Handlingen att konsumera pornografi är detsamma som att titta på den, och hur ska man värja sig där nere på tunnelbaneperrongen? Jag upplever bildernas närvaro så nära min blick som att jag obönhörligt – av SL och klädmärket – utsätts för ett fysiskt tvång att ta del av ett sexuellt budskap. Med risk för att vattna ur viktiga ord känner jag mig drabbad av ett övergrepp och en kränkning av den frihet jag har rätt till på en offentlig plats.

Det finns säkert många där ute som skulle tycka att jag överdriver. Det finns säkert också instanser som kan tala om för mig att definitionerna av yttrandefrihet och av fällbara etiska övertramp ogiltigförklarar min instinktiva reaktion. Men faktum kvarstår – där står jag tillsammans med ett antal stockholmare och inhemska och utländska stockholmsbesökare och betraktar fyra kvinnor i storformat som med utmanande ansiktsuttryck och poser visar upp privata kroppsdelar, eventuellt lätt skylda av spetsunderkläder. Jag skulle kunna skratta åt en sådan bisarr nutidsföreteelse, eller känna vrede över det moraliska förfallet, om jag inte hade drabbats av ett tungt och sorgset slags skam. Jag vill inte stå och titta på halvnakna kvinnor i tunnelbanan och jag vill inte stå och titta på andra som står och tittar på halvnakna kvinnor. I mitt fall har obehagskänslan inte mycket att göra med de annars relevanta aspekterna osunda kroppsideal och generell utseendefixering, utan grundar sig helt på att andra bestämt att jag ska ta del av sexuellt laddade bilder på kvinnor som visar upp sig och att deras rätt att fatta det beslutet är så självklart. Så självklart att beslutet fattas om och om igen, i reklamkampanj efter reklamkampanj, i Sveriges offentliga miljöer.

MMLV Födelsedagsmiddag på Teatergrillen

I kväll firade Sofia sin födelsedag i efterskott med en middag på Teatergrillen. Vi var sju personer i den runda hörnsoffan. Höjdpunkten kan ha varit när servitören handgripligen visade en i sällskapet hur en hel rödtunga ska skäras med den specialkniv hon fått, och när det inte gick så bra att lossa filéerna från benen tog han hela ryggraden på ett fat och stod bakom henne och skrapade den fri från kvarsittande kött, som sedan skyfflades över på hennes tallrik.

Det kändes oerhört lyxigt att promenera ett par, tre minuter från jobbet och ner en halvtrappa till Teatergrillens ombonade matsal, äta dyr mat i glada vänners lag och prata om viktiga och oviktiga saker. Menyn var inte särskilt lång, men vi lyckades ändå alla beställa olika varmrätter och satt jämförde uppläggningar och tillbehör. Det är inte ett budgetalternativ, som sagt, men ett tips till den som vill sitta i en lättpratad lokal – akustiken är en väldigt viktig umgängesfaktor – med en blandning av klassiska vita dukar, röd plysch, väggmålningar och udda prydnadsföremål.

MMXXXIX Spontan lördagslunch

Av någon anledning började Jonas lägga upp bilder i Messenger från gator han passerade med cykeln på väg mot Vapiano på Kungsbron, där vi skulle äta lunch. Sedan kom en bild från Anders, cyklande från ett annat håll. Jag kunde ju inte vara sämre, där jag avancerade mot restaurangen till fots.

Skugga på uteserveringen, men trivsamt ändå.

Jonas hade initierat den här spontana lördagslunchen – det var en sällsynt glädje att upptäcka att en spontan lunch utan problem passade in i mitt schema i dag – och han tog också kommandot efter maten med ett: ”Jaha, då går vi och äter glass!” Det blev den blågula kiosken nedanför Tegelbacken, där lagom många stockholmare och turister hade flockats vid borden i solen.

Sedan skulle jag hem till min tvättid, via Ica. Anders var på väg hem för att packa för Norrlandsvistelse och skulle också på dans på Gröna Lund innan han skulle ta nattåget. Jonas övervägde att gå till Clas Ohlson. Vi skildes åt där nere vid Klara Mälarstrand.