Ni vet att man på sjukhus aldrig ser några döda kroppar i korridorerna? Alla förstår att sjukhusen är ställen där en hel del människor avlider, men kropparna tas omhand i det fördolda.
Jag brukar tänka på det när jag ser Stadsbibliotekets insamlingslåda för utrangerade böcker. Alla förstår (eller kanske inte?) att de flesta biblioteksböcker har en begränsad livslängd, men hanteringen av uttjänta böcker sker om inte särskilt värdigt så i alla fall diskret, nära personalingången.
I förrgår satt teamet bakom Fröken Frimans krig – producenten, manusförfattaren, kostymskaparen och regissören – på rotundans scen på Stadsbiblioteket, visade förhandsglimtar från säsong 2 som sänds i jul och gav oss en del inside information. Varför instrument som banjo ingår i TV-seriens musik? För att kompositören ser Clint Eastwood i Dagmar Friman. Vad som händer med Birger, den gamla hästen som skadades i benet i första säsongen? Han blir kvar, med Emmy – Maria Kulle – vid sin sida, som för övrigt bredvid den populära Birger känner sig lite som en statist. Om det blir en tredje säsong? Ja, det är bestämt. En fjärde? ”Vi har fått en försiktig förfrågan.”
Ewa Mark, som tagit fram kostymerna, hade med sig flera ”inspirationspannåer”, som gällde de olika huvudrollerna, och om man ska tro de uppsatta klippen har Toras look inspirerats av Anne på Grönkulla. Varje huvudroll har fått en specifik färg – Dagmar Friman är roströd, till exempel – och vi fick också veta en del om inställningen till verkliga förhållanden under 1900-talets första år. Det betonades att serien inte är dokumentär. Vanligt folk hade inte så mycket kläder och gick alltså ofta i samma plagg, vilket man hållit fast vid i serien, men å andra sidan är det överlag mer färg och mönster än verklighetens ofta svarta kläder. Damhattarnas placering har också moderniserats på så sätt att de skjutits framåt och neråt på ett ”tufft” sätt istället för att sitta högt upp och ”flyta ovanpå”.
Samma dag las de tre avsnitten i första säsongen upp på SVTPlay.
Granen har kommit upp på galleriet!
Och försök har också gjorts till adventsmys i lunchrummet.
Eftersom det är ett antal år sedan jag senast höll i ett Stockholmsquiz på Stadsbiblioteket – och jag har heller inte varit på plats och sett något genomföras på senare tid – visste jag inte om det quiz jag satt ihop till i dag skulle bli likt eller olikt quizerna mina kolleger haft. Skulle frågorna vara annorlunda, fler eller färre, skulle poängräkningen, fikat och svarsgenomgången gå till på avvikande sätt?
Det spelar väl ingen större roll, kan man tycka, quizet är ett gratisevenemang som intresserade personer kommer på för nöjes skull, men tävlingen tas av flertalet deltagare på största allvar. Därför blev också en och annan lite störd av den här frågan och ytterligare någon i samma stil:
Frågan är ju i princip omöjlig att besvara på kunskapsbasis. Det rätta svaret? ”De flintskalligas klubb vid Spårvägens vagnhall i Råsunda.” Så lyder nämligen fotobeskrivningen i Stockholmskällan och trots att jag inte har någon som helst bakgrundsinformation kunde jag inte låta bli att ta med bilden.
Temat var nämligen Stockholm på 1910- och 1920-talen och rubriken ”Stockholmsquiz Downton Abbey Style”. Jag hade valt vissa frågor utifrån referenser till TV-serien, men utan att Downton Abbey-kunskaper hade någon betydelse alls, eftersom det trots allt skulle handla om Stockholm.
Jag lärde mig en hel del av att knåpa ihop frågorna och tror att alla åhörare också fick sig lite ny information till livs, för ingen hade alla rätt. Men pristagarna var glada, ljudet sköttes utmärkt av Helena och flera ville gärna stanna och prata efteråt. Engagemanget och lokalpatriotismen är stor.
Man kan ju inte lyckas jämt. Publikmässigt var kvällen en succé, kollegan Cecilia, som hjälpte till med det praktiska under föredraget om Vasastans historia, räknade till 78 personer i programhörnan på Stadsbibblans entréplan – att programmet kom med på DN:s På stan-sida hjälpte säkert – men ljudet från mikrofonen strulade och datorn som är kopplad till programhörnans skärm vägrade både att visa Stockholmskällans kartjämförelsefunktion och en stumfilm som jag hade tänkt avsluta föredraget med. Lenas recension lydde att Östermalmsföredraget för några veckor sedan verkade mer förberett. Ja, det hade hon rätt i, det la jag nog totalt två och en halv dag på, medan Vasastansföredraget fick en och en halv … Flera personer kom i alla fall fram och ställde frågor och kommenterade saker och ting efteråt och jag kunde glädja mig åt att den dumma datorn – som kvällens ljudtekniker hastigt och lustigt bytte ut mot en annan vars uppkoppling plötsligt dog varpå vi bytte tillbaka – gick med på att visa det zoombara fotot föreställande Odenplan 1902. Det fick bli själva avrundningen på föredraget, och när jag zoomade in med kommentaren att det nästan gick att läsa vad det stod på reklampelaren hörde jag ett par åhörare läsa halvhögt från reklamaffischerna. Det var ett uppmuntrande tecken på att de trots allt fortfarande var vakna.
I eftermiddag kom mamma till Stadsbibblan för att hämta en bok och fastande på långfika med undertecknad i caféet på bottenplan. Det är ganska sällsynt att vi ses där i huset och jag ville passa på att visa något backstage, så vi tog hissen upp till det lite kvällsskumma styrelserummet – ursprungligen stadsbibliotekariens rum – där jag misstänkte att mamma skulle uppskatta möblemanget och väggmålningarna. Det gjorde hon. Vill man som besökare kika in där (och inte råkar känna någon av oss som finns bakom diskarna) får man gå en guidad rundvandring och hoppas (eller önska) att styrelserummet är med som ett stopp på turen.
Under en lätt hysterisk eftermiddag på Stadsbiblioteket har jag varit handledare åt en ung, tysk praktikant. Hon läser till bibliotekarie hemma i Tyskland och har nu en lång praktikperiod på olika bibliotek i Stockholm, med start i går i vårt stora, komplexa hus. Jag måste säga att hon är den bästa sortens praktikant, att hon inte talar svenska ligger henne i fatet, förstås, men hon är både intresserad och arbetsvillig och lär sig snabbt. Så hon fick jobba.
Vi började i Facksal 4 – humaniorasalen – och den allra första frågan, om vårt wifi, snurrade jag till totalt med fel svar och dålig koll på rutinerna. Sedan gick det bättre. Vi tog oss an en tjock bunt papper – ”plocklappar” med vår interna lingo – som vart och ett ska stickas in i rätt bok som ska skickas iväg till ett annat bibliotek där den är reserverad. Jag visade hur man letar i hyllorna, kollar signum, författare, titel, etikettnummer, och trots att vi inte har samma klassifikationssystem i Sverige och Tyskland var praktikanten Pia närapå fullfjädrad bokplockare inom fem minuter.
Jag tror hon förstår lite svenska, men det gick inte att hänga med i vad besökarna ställde frågor om, så efter att Pia kikat över axeln när jag sökte i katalogen och hängt på när jag tagit med besökare till hyllor förklarade jag vad saken gällt. KBT-terapi. Hur barn påverkas av föräldrars skilsmässor. Hur man förbereder sig inför högskoleprovet (med påföljande förklaring av vad högskoleprovet är). Sedan kom mannen som klagade över hur få böcker vi har på franska av en viss författare och att vi saknar de berömda golfböckerna av en annan, varpå han envist föreläste om denna golfexpert, och det spelade ingen roll att jag försökte avbryta. Man får trots allt beundra folks engagemang i all deras påstridighet. När han frågat vem den ”förtjusande assistenten” var och jag svarat att det var en praktikant från Tyskland involverade han också henne genom att övergå till engelska.
Och så hade vi den till åren komna geologiprofessorn, som dök upp när Pia och jag flyttat till Facksal 2. Han bad att få fram en stor kartong med ett lösbladssystem med kartor och geologisk information och skulle ha dessa gigantiska blad kopierade i flera exemplar och växelvis i svartvitt och färg. En yngre besökare utan käpp hade fått sköta sig själv i kopieringsrummet, men i det här fallet följde jag med och skötte kopierandet efter farbrorns instruktioner, medan han satt på en stol och upplyste mig om istider och rullstensåsar. Pia hade beredvilligt tagit hand om bokplockandet i salen, och när jag tyckte att jag varit borta ganska länge och insåg hur lång tid kopieringen skulle ta gick jag tillbaka en sväng och kollade läget. Stackars Pia stod i disken och fick frågor, som det av naturliga skäl inte var så lätt att besvara. Jag sa att jag behövde ägna mer tid åt farbrorns kopiering och att hon gärna fick vara i salen om hon ville, men annars kunde vi bara sätta upp skylten om att det inte var någon bemanning just nu. ”Sätt upp skylten!”, sa Pia. Hon följde med till kopieringsrummet, professorn vände sig till henne och berättade entusiastiskt om vad kartorna föreställde, tills jag fick en syl i vädret och talade om att hon pratar engelska. Inga problem, han bytte bara språk och fortsatte. Efter ytterligare en lång stunds kopiering överlät jag arbetet åt Pia för att själv kunna ta frågorna i salen.
Å ena sidan kunde jag tyvärr inte tillåta mig att ta ett break i disken under det fyra timmar långa passet för att läsa och besvara mail, eftersom jag ville hålla praktikanten sysselsatt, men å andra sidan fick jag en massa hjälp med praktiska uppgifter som annars inte låg på någon annans bord än mitt eget. Och så fick vi ändå en kvarts rast, när en av vikarierna kom och löste av oss, så vi flydde det augustikvalmiga huset och satt på en bänk utanför. Jag frågade lite mer om hennes bakgrund och hon berättade att hon kommer ifrån södra Tyskland. ”I södra Tyskland hälsade jag på vänner för tre år sedan”, sa jag, ”de bodde då utanför Breisach.” ”Det är det området jag kommer ifrån!”, sa Pia. Vi tittade på Google-kartan. Gündlingen, det lilla samhälle där Victoria och Markus bodde, ligger en timmes bilväg från Pias hemort Titisee-Neustadt.
Uppskattar att gå runt och plocka i stockholmsmagasinet på Stadsbibblan. Den här gången har jag av en besökare fått i uppdrag att leta upp fotoillustrerade böcker från 1910-60-tal som presenterar Stockholm för turister, en genre jag länge varit lite extra intresserad av. Under den tidiga delen av 1900-talet gavs det för övrigt ut en hel del turistböcker om Stockholm helt utan illustrationer. Inte ens en traditionell, textspäckad Lonely Planet är lika blädderovänlig som de.
Kryssar mellan internationella turister som gärna rör sig på galleri 1, vid skönlitteraturen på engelska, tyska, franska och några andra språk, serierna, skräckromanerna, fantasyn … Men de är inte där för att titta på böckerna, utan på utsikten över rotundan. Det får de så gärna. Jag gillar biblioteksturism. De försigkomna letar sig också upp för trapporna till galleri 2.
I smala korridorer bakom bokhyllorna står återlämnade böcker, som jag kilar in och hämtar några i taget för uppsättning. Konstaterar att folk har läst klassiker i sommar.
Det är kul att vara tillbaka på Stadsbiblioteket! Vaddå, ni har hört det förr? Jo. Men jag kan säga det många gånger.
Och här är en anledning bland många – de täta mailen man får från Stadsbibblans informatör om vilka främmande element som rör sig i huset, med specialtillstånd att utföra diverse grejer. Den här veckan: Aftonbladet fotar och intervjuar Babels Jessika Gedin och Electric Banana Band spelar in video i en facksal.
Theomis 