Etikettarkiv: Resor

MDXI Inför Vietnam 5: Krigsdokumentär

screen-shot-2016-10-25-at-23-51-30-pm

Rubriken på den Youtube-uppladdade BBC-dokumentär JH och jag såg i kväll, ”How Vietnam was Lost”, lovar egentligen för mycket. Jag fick inte Vietnamkriget förklarat för mig, däremot inblickar i dels ett slag mellan amerikanska och vietnamesiska soldater, som amerikanerna förlorade men mörkade för den amerikanska allmänheten, och dels en studentdemonstration mot Vietnamkriget på University of Wisconsin, den första i en demonstrationsvåg. Båda händelserna inträffade i oktober 1967. Personer som var inblandade – överlevande militärer, anhöriga till slagets offer, demonstranter, poliser som bröt upp demonstrationen med våld – kommenterade och berättade ur sina respektive perspektiv och händelserna rörde upp hemska minnen. Det blev känslosamt ibland. Bra. Det hände, det var fruktansvärt och människors trauman ska inte sopas undan. Även amerikanska militära befäl kan bryta ihop under en intervju.

MDVII Mitt franska paraply är tillbaka

I kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen i rumänska Cluj-Napoca kom jag på det. Efter att ha suttit i baksätet under en veckas kringresande i minibuss hade jag på vägen till flygplatsen suttit fram och videodokumenterat resans sista skälvande minuter genom vindrutan. Axelväskan hade jag knät och när vi var framme och Răzvan öppnade bagageutrymmet tog jag min ryggsäck. Den svarta tygkassen i baksätet blev kvar.

Som tur var var det inte så mycket i den, ett paraply och ett par frukter som jag hade plockat på en odling vi besökte tre dagar tidigare. Nu hade jag visserligen ett extraparaply hemma, men paraplyet jag glömde hade jag fått i födelsedagspresent av JF i en liten paraplybutik i Nice, Maison Bestagno, det var mullvadsfärgat och kompakt och helt enkelt ett väldigt bra paraply.

När jag stod med min lilla kabinvänliga packning i den oordnade säkerhetskontrollskön tillsammans med Kerstin mötte vi upp vår reseledare Luiza, i en ände av labyrinten vi snirklade oss fram i. Förutom en farvälkram hann jag med att tala om vad jag glömt. Hon skulle ta hand om det.

För övrigt har jag nog aldrig rest så slimmat – en vinröd textilryggsäck, omkring 40 centimeter hög, och en enkel, mjuk och ganska plastig svart axelväska, kanske 25 gånger 30 centimeter, som började sin resbana för femton år sedan. Jag gillar den egentligen inte och övervägde att slänga den sista dagen, men den fick följa med hem. I övrigt var packningen slänganpassad, jag gjorde mig av med underkläder, en tröja, en kjol och sista dagen också skorna, alltihop välanvänt och slitet, naturligtvis, och så reste jag hem i mina nyinköpta Gore-Tex-stövlar som jag hade med för kunna gå runt med i lera (vilket jag också gjorde, även om det var en ovanligt torr vecka med ovanligt lite lerighet). Med den nätta packningen slapp jag Wizz Airs bagagekostnad, som när vi köpte biljetterna, med relativt god framförhållning, var högre än själva biljettpriset, och efter att ha slängt saker, tänkte jag, skulle det finnas utrymme för eventuella inköp. Förutom ett par örhängen och en myggbettskräm, som tog ungefär ingen plats alls, köpte jag två flaskor hemkokt flädersaft på ett pensionat. Och, ja, det var ju vätska, så de hamnade i Jenny H:s resväska.

Luiza, som stannade kvar ett tag i Rumänien innan hon åkte hem till Linköping, hade vägarna förbi Stockholm i dag, precis tre veckor efter att vi skildes åt i Cluj-Napoca, så jag mötte upp henne vid Cityterminalen och fick tygkassen och paraplyet. Frukten fick jag klara mig utan. Sedan skulle hon vidare till Bålsta, jag kunde bidra med en del information om hur man kommer dit och pekade ut den riktning hon skulle gå, en märklig känsla och en liten, liten återbetalning efter att Luiza tolkat, guidat och på alla sätt jämnat vägen för oss svenskar genom östra Rumänien.

MMCDXCIV Inför Vietnam 4: Fantastiska Kim Thúy

En flicka flyr kommunismens Vietnam med sin familj, hamnar via ett malaysiskt flyktingläger i Kanada där hon växer upp och in i ett nytt liv. Hon börjar skriva små anteckningar för att hålla sig vaken i bilen under långa rödljus, får tid att skriva vidare under några veckor när hon nyligen stängt sin restaurang, en tillbakadragen stamgäst visar sig vara en film- och TV-höjdare, han ber att få se anteckningarna, de hamnar hos en förläggare och blir en halvt självbiografisk bok, Ru (som jag skrev om här). Boken blir en succé och följs av flera och nu reser Kim Thúy, den före detta flyktingflickan, runt i världen för att prata om den senaste, Vi. Fast som den sprudlande, berättarglada människa hon är blir det prat om allt annat än den senaste boken. På Kulturhuset i kväll fick vi höra om hur en vietnamesisk familj äter middag, hur hon fick in en charmig italienare i ett katolskt biktbås, den osannolika historien om sin väg till författarskapet och en väldig massa annat under stora leenden och skratt, samtidigt som hon emellanåt stannade upp och frågade intervjuaren, som inte sagt ett knyst på en lång stund: ”Why am I telling this story?”

Det var inte utan nervositet jag ställde mig i signeringskön med JH. Vi rörde oss långsamt framåt med varsitt exemplar av Vi i händerna, medan andra ur publiken pratade med författaren och tog bilder tillsammans med henne, sedan var det vår tur, och jag har nog sällan mött en mer lättpratad författare. Det var ju egentligen ingen överraskning. Förutom hälsningar i våra böcker fick vi tips på saker att upptäcka i Ho Chi Minh City om tre månader.

MMCDXCIII Konverteringsmaskinen

Victors och Solevis besök i Stockholm och Korskyrkan vill man inte missa. Sällan är vittnesbörden så dramatiska, på både nedslående och upplyftande sätt. Mest upplyftande, naturligtvis. Efter att Victor berättat om att kristna möten, som det vi befann oss på, i Indien kunde leda till polisingripande och påföljande förhör och tortyr sa han så här:

”En polis frågade mig hur vi gör för att konvertera människor. Jag sa att vi inte kan göra det, för vår konverteringsmaskin är trasig. När de svenska missionärerna åkte hem lämnade de inga reservdelar. Annars hade vi stoppat in hinduer i ena änden och så kommer de ut i andra änden som kristna. ‘Nu skojar du’, sa polisen. ‘Jag är glad att du räknade ut det’, sa jag. ‘Vi kan bara berätta om Gud och det är bara Gud som kan övertyga en människa.'”

Jag älskar att bli påmind om resan i norra Indien 2011, då Solevi, gift med Victor, lotsade oss fem svenskar från plats till plats, där vi besökte diverse projekt och lärde oss att bara äta med höger hand. Här ses en glad Solevi snett mittemot Anna, som också var med på resan, precis efter att vårt kyrkkaffe blivit bortdukat.

MMCDLXXXIV Från Sibiu till Stockholm

Vaknade i går på Pensiunea Casa Frieda i Sibiu, åkte därifrån minibuss med resgruppen till Cluj-Napoca och efter ett kort stopp i stan vidare till flygplatsen …

screen-shot-2016-09-19-at-11-07-52-am

… för att ta ett försenat flyg till Malmö …

screen-shot-2016-09-19-at-11-19-46-am

… som kom fram efter flygbussens avgångstid, så det blev taxi till Centralstationen (jag undrar vad taxichauffören trodde om det spralliga gänget på en 26-åring, två 39-åringar och en 72-åring, innan vi berättade om vårt sammanhang) …

screen-shot-2016-09-19-at-11-24-33-am

… och därifrån tåg till Stockholm.

screen-shot-2016-09-19-at-11-27-14-am

Trots försening kom jag hem med en natts marginal till min jobbsöndag. Men mitt franska paraply, som jag glömde kvar under minibussens framsäte, är fortfarande på äventyr i Rumänien.

MMCDLXXXIII Varm chokladpudding i Cluj-Napoca

Det var en märklig känsla att komma till Cluj-Napoca, en klassisk europeisk storstad, efter våra turer på småorter och landsbygd. På Nuka Bistro beställde jag varm choklad och fick ett slags varm chokladpudding med grädde, smakrik och inte särskilt söt. Att dricka den kunde man glömma, man fick sleva i sig den med sked, med lite sötad grädde till varje munsbit. Ljuvligt.